”Maddes mod höll mig uppe”

Ingen trodde att det skulle gå att övertyga domstolen. Det var en fruktansvärd olycka. Absolut. Men kunde den ge så mycket skam att det inte gick att jobba? Tore Hägbom vet. Han bestämde sig för att kämpa.

Grindhakens övre del är ett blad från en murgröna med vackra sirliga linjer. Den känns alldeles varm och len trots att en kall vårvind rasar över de gotländska vidderna. Tore jobbade länge med haken. Han skar ut bladet ur en plåtbit, filade och målade. Den skulle bli perfekt.

Tore drar med handen utmed det korta grå skägget, öppnar dörren in till den ljusa snickarboden som blev hans räddning.

– Jag har inte velat leva i den här världen sen den 12 maj 1982, säger han. En tegelsten föll ner över mitt liv.

Sen berättar han för mig om Volvo Amazonen, den röd-vita bilen som jagar honom i hans drömmar.

Klockan var runt halv nio. En och en halv timme kvar av kvällsskiftet på Nordkalk. Tore lastade den stora trucken med stenar, sen körde han mot krossen på andra sidan området. När han hade 20-30 meter kvar till korsningen såg han något vitt i ögonvrån till höger. En personbil som han strax kände igen. Han ställde sig på bromsen, hann tänka ”vad gör han här, på industriområdet?”  Trucken saktade in med ett ryck, sen kände han hur den hoppade till. Tore vet inte hur han tog sig ur trucken, men till slut stannade den och han sprang över till  krossen, lyfte interntelefonen, skrek att han kört över en bil. En stund senare satt Tore på en stol i kaffeboden. Chockad. Någon sa att det såg ut som om en sprängmatta ramlat ned i korsningen. Tore minns inte hur länge han väntade, men efter ett tag låg han i en ambulans, på väg till sjukhuset.

Det var brorsan till Tores systers pojkvän som körde bilen. Han som var 20 år, ett år yngre än Tore själv. På passagerarplats satt två av hans kompisar. När Tore hörde att alla tre avlidit bestämde han sig direkt. Han skulle gå på begravningarna. Tore tog i hand, försökte beklaga, säga något när han såg föräldrarnas sorg. Han fick kramar, men blickarna gled i väg. Prästen talade om trucken som det stora onda som tagit livet av pojkarna. Överallt fanns de, tidningarnas löpsedlar om trucken som krossat tre unga. Jag är inte värd att leva, tänkte Tore.

Klingan ylar vasst när han för fram den lilla furubiten. Snickarboden fylls av en lukt av trä och terpentin. På hyllorna står rader av leksaker i trä, målade i ljusa pastellfärger eller natur. Kanske blir sköldpaddan han jobbar med en present till första barnbarnet Nova Lee, när hon blir större än sina fyra veckor.

Bandsågen tystnar, Tore berättar om sin fru Madde. Hon tyckte att de träffades för lite under alla de där åren, han var ju alltid i snickarboden.

– Men jag stod inte ut med mig själv. Vad skulle jag annars göra?

Vi går över tomten till det röda bostadshuset. Vid dörren möter Madeleine Hägbom, Madde som det står i ett stort rött hjärta vid hennes säng.

Vi sätter oss vid köksbordet, pratar om kalkbrottet som också är Maddes arbetsplats. Hon är provtagare, borrar hål i kalkstenarna, testar kvalitén på bitarna i det stora laboratoriet.

Hon och Tore förklarar hur vägarna går, var krossen ligger och vart-ifrån den röd-vita Amazonen kom. Men jag förstår inte. Snart står Tores dator på bordet. Han öppnar google earth, hittar Gotland, Kappelhamnsviken och kalkbrottet. Vi tränger ihop oss framför skärmen, zoomar in korsningen, pekar.

– Jag har tittat på den här bilden många gånger, säger Tore. Det gör mig inget längre.

– Men jag har aldrig varit tillbaka i brottet sen jag slutade jobba 2004. Jag får hjärtklappningar bara jag tänker på det.

Tore fick sin första spruta Stesolid direkt när han kom fram till sjukhuset, för att dämpa ångesten. Sen skickades han hem. Efter en vecka var han tillbaka på jobbet. Det var alldeles tyst i fikaboden när han kom in. Ingen sa något om olyckan. Ingen frågade något. Ett tecken på min skuld, tänkte han då. Oförstånd, tror han nu. Du måste upp i trucken igen, sa personalchefen, för att komma vidare. Tore vägrade, fick jobb i verkstaden. Några veckor senare var det dags igen. Tore körde några lass, men han blev illamående, det började knipa i bröstet, paniken låg på lut. Han var tvungen att gå ur trucken, ta ytterligare en tablett.

Sjukskrivningarna kom och gick under åren. Det var ryggvärk, magkatarr, sömnstörningar, ångest och ständiga förkylningar. Läkarna fortsatte att skriva ut Stesolid till Tore.

– Allt trubbades av genom medicinen. Jag levde som i en bubbla.

Samtidigt skulle Tore rehabiliteras.

– Jag vet inte hur många möten jag varit på under åren.

– Inställningen har alltid varit att olyckan är något jag måste städa av mig. Sen skulle jag sparkas tillbaka till jobbet så fort som möjligt.

Tore tycker att varken cheferna på jobbet eller Försäkringskassan försökt ta reda på vad som plågade honom.

– Tänk om de synat mig, sett igenom min mask. Jag spelade över hela tiden, för att slippa den jävla tystnaden. Jag skojade och tjoade som en jävla halvtok. Jag hatar mig själv och företaget för att de inte sett hur jag mått.

Madde förstod inte heller. Hon blev kär i den glada spralliga Tore när hon började på Nordkalk i slutet av 80-talet.

– På jobbet talade man inte om olyckan. Det var min pappa som berättade. Va, Tore? Det var helt obegripligt.

Tore ändrades när de gifte sig och fick barn. Han orkade inte spela en roll längre, inte hemma. Han var ofta sammanbiten, arg.

– Han sa att han var utbränd. Jag fick gå på tå, gå emellan när det var bråk och barnen blev tonåringar.

Madde lutar sig fram, lägger en arm över Tores ryggstöd, fäster blicken i honom, berättar att allt brast i början av 2000-talet.

– Jag klarade inte av att gå här och se hur dåligt Tore mådde. Jag sa till Tore att han måste berätta. Då öppnade han sig.

Det var första gången Tore grät sedan olyckan. Snor och tårar rann om honom. Han kunde inte sluta gråta. Han berättade allt för Madde. Om hur många gånger han suttit med gevärspipan i mun, varit alldeles uppriven när han kommit hem, skyllt på den dåliga jakten. Om skulden han kände mot de anhöriga till de avlidna pojkarna. Om skulden han kände mot sin familj, hur han förstört deras liv.

Om vilken pina det var varje dag att gå till jobbet, hur han fick planera sin arbetsdag i detalj för att inte brista. Men han tvingade sig själv att jobba kvar på Nordkalk, för att betala skulden för att han svartmålat företaget genom olyckan.

Vi går ett varv i det lilla huset, tittar på vaser och vackra små blommor i trä som Tore skapat. Vi klappar hundarna Abbe och Ludde. Lyssnar på kaffeapparaten som puttrar i köket. Det vanliga livet. En bilmotor hörs på gården utanför, en stund senare knackar Göran Olsson på dörren. I dag är han klubbordförande på Cementa, men tidigare var han försäkringsansvarig på Industrifackets avdelning på Gotland.

– Jag känner Tores familj, säger Göran. Jag har spelat fotboll med honom och hans bröder när vi var små.

– När jag träffade honom efter olyckan var blicken död, det satt i näthinnan, det var ingen Hägbom längre.

Göran tänkte på Tore några år efter att Tore brutit ihop och öppnat sig för Madde. Göran gick på en kurs och hörde om posttraumatisk stress, de psykiska besvären man kan få efter en svår olycka. Han ringde upp Tore.

Kan det vara en arbetsskada? undrade Tore. Kan all ångest, alla smärtor och all sömnbrist hänga ihop med olyckan?

När Göran kollade var det svårt att få fram några papper om olyckan. Det var som ett deckararbete. Göran pratade med experter på arbetsskador, hittade artiklar på internet om krisbearbetning och posttraumatisk stress. Sen hjälpte han Tore att skriva den första anmälan om arbetsskada.

Det blev ett nej från Försäkringskassan. Tore hade inte någon arbetsskada och därför ingen rätt till livränta. Försäkringsläkaren skrev att det inte fanns tillräcklig forskning om svåra händelser på jobbet. Och Tore hade ju fortsatt att jobba under alla år efter olyckan.

Men för Göran hade deckaruppdraget just börjat. Han kontaktade specialistläkare och ordnade så att Tore blev utredd på Kris- och Traumacentret på Danderyds sjukhus i Stockholm.

– Det kändes väldigt konstigt att träffa en läkare som jobbat med FN-soldater i Bosnien, säger Tore.

– Sen var jag nervös för att jag skulle få beskedet att jag bara råkat ut för en personlig kris, inget mer. Men så blev det inte. Jag fick ett tydligt intyg på att mina besvär hänger ihop med olyckan.

Läkaren på traumacentret skrev också att Tore fått fel behandling. Stesolid gör det svårare att komma vidare och ökar risken för posttraumatisk stress. Men Försäkringskassan fortsatte att säga nej till Tores arbetsskada. Kassan lutade sig i stället mot sin egen läkare som inte hade träffat Tore och som inte var någon specialist.

Dags att koppla in fackets jurister, tänkte Göran. EvaLena Ödman på LO-TCO Rättsskydd blev förvånad när hon gick igenom papprena. Försäkringskassan hade inte tagit reda på något, på riktigt, under alla dessa år.

När Tore och EvaLena överklagade till länsrätten blev det nej även där.

De gick vidare till Kammarrätten. Och den här gången var Tore och EvaLena mycket väl förberedda. De lämnade in en hel lunta med journaler som visade att Tore mått dåligt under i stort sett alla år sedan olyckan. Och att det fanns många anteckningar från vårdpersonal som såg ett samband mellan olyckan och Tores besvär.

Tore hämtar en liten brun buddha som står i hyllan i vardagsrummet.

– Jag fick den dagen före rättegången i kammarrätten i Stockholm, säger han.

Madde och han åt middag på en orientalisk restaurang. Just den kvällen delade personalen ut små buddhafigurer till gästerna. Tore hade den i fickan under rättegången, kände på den emellanåt, för att kolla att den var kvar.

– Inte för att jag är buddhist, säger Tore. Men den gav hopp på något sätt.

Madde dukar fram en gotländsk saffranskaka och vispgrädde. Tore reser sig och hämtar ett stort paket i köket.

– Va, är det till mig? Du skojar, säger Göran när Tore räcker över paketet.

Tore håller ett litet tal, säger:

– Det du, Göran, gjort för mig har jag inte fått av någon annan människa.

Han står bakom Görans stol, lägger sina armar över Görans axlar, böjer sig ned och ger honom en stor kram. Håller kvar sina armar, skämtar, vill inte släppa.

Det fina presentpapperet åker av. Under det finns en kartong med tre olika sorters blended whisky.

Göran skrattar, vänder huvudet åt sidan, torkar bort en tår.

– Det är en sak som är viktigare än allt annat, säger han. Vi har visat att en sketen arbetare kan hjälpa en annan sketen arbetare.

Jo, de vann i kammarrätten. Men Tore hade svårt att känna något när EvaLena ringde en dag i början av det här året. Han vågade kanske inte.

Men en sak insåg han direkt. Det här är bra för andra. Ingen ska någonsin behöva gå igenom det han råkat ut för. Man ska förstå att tystnad är fel. Alla behöver prata. Annars kapslas det onda in,  allt svårare att få bort.

– Nu är jag glad över domen. Det var Maddes mod som höll mig uppe, säger Tore när vi står på fiskeklubbens brygga senare på dagen. Tore kastar ut ett drag som glimmar till i eftermiddagssolen. Vevar in efter en stund, kastar ut igen. Följer några ståtliga svanar med blicken. Sen pekar han bort ut mot vattnet. En havsörn glider majestätiskt över sjön.

– Kanske blir domen en öppning till ett sannare liv, för min del, säger Tore. Jag tror det.

Fotnot: Läs mer om den domen på sidan här.

Detta har hänt

12 maj 1982: Tore är på väg från kalkbrottet till krossen med fullastad truck. Han kör in i en bil som olovligt kör på industriområdet. Tre ungdomar förolyckas.

19 maj 1982: Företaget försöker övertala Tore att fortsätta köra truck. Han gör några försök men mår för dåligt för att fortsätta, börjar jobba i verkstaden. Det hålls inga krismöten, ingen uppföljning görs.

1985-2004: Tore blir sjukskriven upprepade gånger för magkatarr, ryggbesvär, sömnstörningar, förkylningar, depression.

2004: Tore får sjukersättning efter en lång sjukskrivning.

2006: De besvär som Tore lider av anmäls som arbetsskada, kopplad till olyckan 1982. Godkänns arbetsskadan har Tore rätt till livränta.

Försäkringskassan säger nej. Tore ber om en omprövning, men får nej igen, trots intyg från specialistläkare.

2007-2008: Tore överklagar till länsrätten. Rätten skickar tillbaka ärendet till Försäkringskassan. Kassan avslår ansökan återigen.

2009-2010: Rättegång i länsrätten. I domen som kommer i början av 2010 vinner Försäkringskassan.

31 jan 2012: Kammarrätten ändrar länsrättens dom, efter att Tore överklagat. Besvären är en arbetsskada och Tore har därför rätt till livränta.