”Ole, dole, doff – och så blev det Reinfeldtsnubben”

Två år efter valet åkte Dagens Arbete tillbaka till platsen för den dramatiska valvaka vi besökte 2010. I natt trycker skiftet på V-Tab i Södertälje ut nya opinionssiffror och en partiledares huvud fäst vid Stålmannens kropp.

– Jag är inte intresserad av politik, säger Henrik Solander, 21 år och timvikarie. Han står och skjuter fram de stora pappersrullarna, många vita och några sportrosa, som om några timmar ska vara fyllda med debattinlägg, nyheter och reportage till Svenska Dagbladet och Aftonbladets läsare.

– Jag ville rösta blankt förra gången, men mina föräldrar tyckte att nej, du måste ju rösta. Jag körde ole, dole, doff. Och så blev det Reinfeldtsnubben.

Henrik drömmer om att bli polis eller tolk, så han tror å ena sidan inte att han jobbar kvar på V-Tab efter sommaren. Å andra sidan gillar han jobbarkompisarna.

– De är hur sköna som helst. Och här brukar man säga en gång V-Tabbare alltid V-Tabbare. Så vi ser väl.

Förstetryckaren Lasse Hammarlund pustar ut på en stol efter att Svenskans plåtar satts på plats och pressarna börjat rulla. Mest trogen är han annars den tidning som följer efter; Aftonbladet. Han började som löpare på Aftonbladet som femtonåring och har sedan följt med tidningens väg mellan olika tryckerier under 31 år.

– Moderaterna är ett plånboksparti, säger han.

– Bra för såna som mig som jobbar och är frisk. Men jag behöver inga mer pengar i plånboken. Jag förbrukar bara pengarna på en massa skit tycker jag.

Lasse berättar om sin granne som är snickare och har opererat knäna. Han har det tufft med Försäkringskassan och kommer att bli av med jobbet, snickare kan man inte vara med såna knän.

I morgondagens Aftonblad kommer läsarna att presenteras för en kvinna som hamnat i en liknande situation. ”Carina, 50”, berättar i artikelserien ”Nya tuffa Sverige” hur hon blev sjuk och därför uppsagd från jobbet som vårdbiträde. Sedan fick hon vänta nio månader på ersättning från a-kassan. ”Alla tror att det finns ett skyddsnät om man blir sjuk. Men så är det inte, man måste köra sitt eget race”, säger Carina till tidningen.

I blädderexen som hämtas till kontrollrummet kan man också läsa om SCB:s halvårsmätning av partisympatier. Resultaten skiljer sig stort från valnatten för två år sedan. Då skrek Lasse ”Jag skäms, jag skäms!” över hela kontrollrummet. Samtidigt skanderade SD-supportrar ”Jimmie Åkesson, tja la la la la!” från datorn där de följde valvakan.

I dagens mätning har SD fortfarande tillräckligt med röster för riksdagen (5,4 procent) men ingen vågmästarroll. Aftonbladet gör i stället rubrik på sossarnas framgång och kör rubriken: ”Succé, Stefan” med det första S:et rödmarkerat. Nedanför finns ett skräckinjagande montage av partiledaren Stefan Löfven där den gamle metallbasen har fått Stålmannens kropp: ”Sedan Stefan Löfven tog över S i januari har förtroendet för partiet bara ökat och ökat.” 37 procent får partiet medan Moderaterna tappar stort.

Richard Bricca, tryckerichef och inbiten moderat, är inte helt nöjd med den utvecklingen. Under valvakan för två år sedan hurrade han när den första prognosen kom: ännu en Alliansledd regering.

– Och jag myste ordentligt där ett tag under Sahlin och Juholt. Jäklar vad de rörde till det. Men han som kommer nu är den bästa de haft på länge. Med Löfven finns det en risk att de rödgröna tar makten vid nästa val.

Men Richard Bricca tror att även om det blir så, har Alliansen lyckats genomföra så stora förändringar att de rödgröna kommer att anpassa sig efter den nya politiken.

– De kommer inte att kunna ändra så mycket av det Alliansen drivit igenom. Gå in och chockhöja skatten, det gör de ju inte. Och jag tror att Stefan Löfven har mer av en högerprofil, och att man på något sätt har förstått att Sverige inte bara består av ensamstående mödrar utan jobb. De flesta av oss jobbar faktiskt. Det ska finnas en politik för oss.

– Äh, Richard, han ser bara pengar, säger Lasse senare.

– Han tycker att marknaden ska styra, och den knuffar folk runt knuten.

Richard kan inte svara på Lasses beskrivning av sig själv, för han har slutat med nattskiften och stuckit hemåt. I stället har Lasse i position av förstetryckare fått en mer arbetsledande roll, medan Richard finns tillgänglig som jour. Det funkar bra, säger Lasse, och berättar om fler förändringar sen sist. En trappa ner från tryckerihallen står ett nyförvärv, Justus Carlbom, 49, och flyttar pappersrullar.

– Och han har visat sig vara en jävligt bra högerback att ha i arbetslaget.

Att Justus skulle röra sig åt höger även politiskt har Lasse svårt att tro på.

– Justus? Han är ju råsocialist. Vadå, röstar han på plånboken?

– Vad har du för fördomar om mig Lasse? säger Justus när han kommer in i kontrollrummet och får Lasses kommentar återgiven för sig.

– Det är inga fördomar, jag trodde du var en sann socialist!

Justus är nu inte så intresserad av politik, mer musik och sportnörd. Men han har alltid lagt sin röst på Moderaterna.

– Det har med mina föräldrar att göra. De var socialdemokrater och kommunister hemma, så jag gjorde revolt där. Sen har det hängt med. Det är väl lite så att jag alltid har gått min egen väg och varit lite halvudda i många sammanhang. Jag var teaterlärare från början, och det är också en miljö där de flesta är vänster. Där blir det lite ”jo jag är moderat, men jag vill också att ungar ska få ha det bra”. Jag tror nog egentligen att alla partier vill väl. Sen har de olika sätt att nå dit.

Svenska Dagbladets ledartext som svischar förbi i blädderexen handlar i morgon om ordet ”förnyelse”:

Det börjar bli något rätt dammigt över det ordet, inte sant? Sveriges två stora partier har, åtminstone om man frågar dem själva, varit i full färd med att förnya sig i säkert tio år. Minst. Sällan har förnyelse känts så gammalt.

Aram Sinai, 22 år, kan känna igen sig i det resonemanget. Han tror att han lägger sin nästa röst på Miljöpartiet.

– Det känns som de har en ny och fräsch politik. Jag röstade inte i förra valet och det ångrade jag lite när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

– Jag gillar inte Sverigedemokraternas tänk. De är ju väldigt främlingsfientliga. Man blir ju lite ledsen när de får uppåt åtta procent i vissa mätningar, det känns skrämmande. Fast jag har faktiskt inte märkt av dem alls. De har varit helt osynliga i politiken tycker jag.

De flesta andra håller med om det. Ingen kan på rak arm ta upp en enda fråga Sverigedemokraterna har drivit. De har väl gjort bort sig några gånger, tycker några, men kan inte komma på vad det handlade om heller.

Aram är en av dem som tror att Alliansen kommer att vinna även nästa val. Socialdemokraterna har haft för stora problem med att hitta en ”stark ledare”, och kommer inte att vara det trovärdigaste alternativet på valdagen.

– Det är svårt att säga, tycker Micke Karlsen, framför sin bildskärm i kontrollrummet medan tidningarna forsar fram i pressarna utanför.

– Min generella uppfattning har varit att de blå är för de lite finare människorna, de röda är för oss vanliga. Men jag vet inte om det är så längre, det har nog förändrats det där. Jag vet inte vad jag tycker om Moderaterna egentligen. Jag har bekanta som röstar på dem med argumentet att de vill få ner arbetslösheten och sjukskrivningarna. Det är väl bra, men det är synd om folk kommer i kläm.

Så röstar övriga arbetslaget:

MICKE KARLSEN, 30:
Halvtid: ”Jag tror att jag skulle rösta på S.”
2010: ”Det var andra gången jag valde att rösta, någonsin, då på Socialdemokraterna.”

LASSE HAMMARLUND, 46:
Halvtid: Socialdemokraterna.
2010: Socialdemokraterna.

PHILIP ABRAHAMSSON, 22:
Halvtid: ”Vet inte. Kanske röstar jag blankt.”
2010: Röstade inte.

RICHARD BRICCA, 41:
Halvtid: Moderaterna.
2010: Moderaterna.

Anna Tiberg