Uppsagda till olika pris

16 april, 2013

Lars-Inge sägs upp från Volvo Bussar i Säffle. Där får de anställda i snitt 10 000 i extra omställningsstöd. Eva förlorade jobbet när Ericsson stängde Gävlefabriken. Där fick arbetarna i snitt 300 000 kronor var i avgångsvederlag. Inget tvingar företag som lägger ned att betala sina anställda en enda krona extra. Facken kan bara vädja.

Lars-Inge Björlin har jobbat som montör på Volvo Bussar i Säffle i 32 år. Han förlorar jobbet när fabriken lägger ner till sommaren.
– Jag får inte ett skit för att jag har varit trogen Volvo i alla år, säger han.

Bland dem som förlorade jobbet när Ericsson lade ner i Gävle härom året är tongångarna annorlunda.
– Jag är helnöjd, säger Eva Svedjerot, före detta Ericssonanställd.

Eva jobbar i dag som undersköterska. Utöver lönen från lasarettet får hon också 65 procent av sin Ericssonlön, som hon behåller fram till pensionsdagen. Under tiden fortsätter hennes förra arbetsgivare Ericsson att göra full pensionsavsättning för henne.
– Vi fick en fantastiskt bra uppgörelse på Ericsson. Våra förhandlare gjorde ett jättebra jobb, säger hon.

I Säffle är missnöjet desto större. Man tycker att Volvo har varit alltför snåla och att uppgörelsen mellan facket och företaget var i tunnaste laget.
När Säfflearbetarna hör vad Ericsson erbjöd sina uppsagda i Gävle säger Lars-Inge Björlin:
– Jag orkar inte lyssna, jag blir bara så förbannad. Det är bättre att inte veta.
–  Här är vi många som jobbat i så många år. Vi ger järnet, lägger ner engagemang i jobbet, jobbar över, kanske åsidosätter familjen ibland. Och nu det här. Jag blir så förbannad.

Hans kompis inne på chassisvetsen, Mats Storm, är minst lika upprörd.
–  Ett dåligt avtal. Jag tycker att vi kunde ha fått lite plåster på såren nu när de ska lägga ner. I stället får vi en fet smäll.
– Det är för jävligt det som har hänt.

Ingenting tvingar ett företag att betala sina anställda ett enda extra öre när man lägger ner. Men facket kan försöka förhandla fram extrapengar i någon form. En inte helt lätt uppgift.
I Säffle fick det lokala facket hjälp av Volvos koncernfack. Resultatet möttes av ett utbrett missnöje bland de anställda.
– Det var många fina ord, men ingenting bakom, säger Lars-Inge Björlin.

Efter uppgörelsen meddelade Volvo att sex äldre arbetare – som inte hade uppnått åldern för avtalspensionen – skulle få sin uppsägningstid förlängd till 18 månader.
”Bra, då kanske det finns en öppning att få ut mer”, tänkte Lars-Inge Björlin och många med honom.

Verkstadsklubben föreslog att varje anställd skulle få 300 kronor per anställningsmånad. Avgångsvederlaget skulle ha kostat företaget runt 12 miljoner kronor, enligt klubbens egna beräkningar.
– Småpengar, tycker Mats Storm.
– Här är ett företag som har gjort stora vinster under många år och som dessutom delar ut miljarder till aktieägarna.

Busstillverkningen har visserligen gått knackigt under senare år, mycket till följd av krisen i Europa. Men AB Volvo har gått bra med undantag för åren kring finanskrisen. Det har funnits pengar i företaget. Under en tioårsperiod delade bolagsstämmorna ut 78 000 miljoner kronor till ägarna.

I fjol uppgick vinsten till 15 355 miljoner kronor. Av dessa får aktieägarna 6 083 miljoner kronor.
Men Volvo ansåg sig inte ha råd med att vika ytterligare 12 miljoner till de anställda
i Säffle. Om de hade gjort det skulle Mats Storm med sina 25 anställningsår ha fått
90  000 kronor i handen.

Volvo sa nej med motiveringen att det redan fanns ett avtal. Johan Andersson, personalchef för Volvo Bussar Europa, säger:
– Vi hade stängt förhandlingarna. Vi var klara med både IF Metall och PTK. Därmed var det avslutat.

Men ni gick ju själva ut när förhandlingen hade avslutats och gav sex äldre arbetare förlängd uppsägningstid?
– Ja, det var en åtgärd vi tyckte var rimlig. Vi ville göra något för den ålderskategorin.

Johan Andersson tycker att företaget nu gör det rätta i Säffle: satsar på att stärka kompetensen bland de anställda. Det är bättre än att ge dem en ekonomisk kompensation, menar han. I synnerhet som det finns många äldre bland de anställda och att Säffle ligger i en region som plågats hårt av nedläggningar.
– Då gäller det att gå in med stöd till kompetensutveckling, kartläggning av kompetens och ett aktivt omställningsarbete.

Inga pengar i näven, alltså. Men ett bidrag till nystart. De uppsagda ska bli ”anställningsbara”.
Därutöver lovar företaget lägga ”mycket kraft på att titta på möjligheten till nyetableringar.” Alltså nya företag.

En av dem som försökte få ut någonting av företaget var Lars Ask från Volvos koncernfack, till vardags klubbordförande på Volvo Powertrain i Skövde. Han beskriver Volvo som ”ingen elak motpart” men att ”de har en budget att hålla sig till”.

Facket hade hoppats kunna rädda 50–60 metalljobb till det nya bolaget som kommer att bedriva verksamhet i Säffle. Nu blev det knappt 30 metalljobb, totalt cirka 60 med tjänstemännen.

Nöjd med resultatet?
–  Man kan aldrig vara nöjd när en verksamhet ska lägga ner. Det finns inte på kartan. Vi hade helst sett att tillverkningen fanns kvar. I den frågan hade vi tyvärr inget stöd i den rapport som löntagarkonsulten tog fram.
– Vi fick 2,6 miljoner kronor i extra omställningsstöd till att finna nya jobb. Ju mer pengar man kan stoppa i en sådan påse, desto större förutsättningar att man kan hjälpa den enskilde att hitta ny sysselsättning.

Där finns det en kritik från de anställda i Säffle: 10 000 kronor är ett genomsnitt.
En del kanske inte får någonting, andra får mer.
–  Somliga kommer att hitta nya jobb snabbare än andra, för dem behövs inte omställningsstödet i samma utsträckning som för andra. Det handlar om att hitta en solidarisk och kollektiv lösning. Att ge var och en 10 000 kronor i handen hade därför varit orättvist, säger Lars Ask, Volvos koncernfack.

Koncernfacket förhandlade vid två tillfällen. Först organisation, sedan turordning. Däremellan hade parterna ett flertal överläggningar.

Det hade knappast hjälpt om vi hade suttit både två och tre gånger till. Vi hade ändå inte fått ut mer.

–  Jag vet att en del anser att förhandlingen gick för fort. Men har man förhandlat i många år så lär man sig efter ett tag när dörren slås igen och inget mer finns att hämta. Det hade knappast hjälpt om vi hade suttit både två och tre gånger till. Vi hade ändå inte fått ut mer. Detta var vad som erbjöds.

Vi har jämfört med vad Ericsson satsade när de lade ner i Gävle häromåret. Samtliga anställda fick minst en årslön och alla över 58 år fick avtalspension. Vad tänker du när du hör talas om en sådan uppgörelse?
– Vi hade som sagt ambitionen att nå en bättre uppgörelse i Säffle. Det är alltid intressant att jämföra sig med dem som fått ut något bättre, men man jämför sig aldrig med dem som fått det sämre. I de flesta fall betalar inte företagen ut ett enda öre, eftersom de inte behöver det.

På 15 år har Ericsson lagt ned det mesta av sin tillverkning i Sverige. Stängningen av fabriken i Gävle var bara den senaste. Ericsson har valt att betala mer än de flesta gör.
Villkoren för fabrikerna har sett olika ut. IF Metallarnas klubbordförande i Gävle, Ann Hillin, förhandlade för sina 300 medlemmar.
– Givetvis tycker jag att det var fel att lägga ner fabriken i Gävle. Nedläggningen gjordes på helt felaktiga grunder.

Men Ericsson skötte det snyggt, anser hon.
–  Jag tvekar inte att säga att Ericsson är världsbäst på att stänga fabriker. Visst hade vi svåra förhandlingar många gånger, men de hade en uppriktig vilja att stötta männi-skorna på olika sätt.

De som ville studera vidare och kunde dokumentera studieplan kunde få extra pengar utöver avgångsvederlaget på 12 månadslöner. Ann Hillin:
– Vi var överens med företaget att ge pengar till dem som verkligen behövde utbildning och inte till dem som skrek högst.

Eva Svedjerot fick avgångspension och hittade ett nytt jobb som timanställd inom vården.
–  Det var en bra uppgörelse vi fick och det var bra förhandlat. Företagen har ju ingen skyldighet att skjuta till pengar, men det tror folk.

Hon tycker att företag borde vara mer generösa när de stänger fabriker.
– Det handlar ju om deras rykte, deras varumärke. Hur man behandlar människor.
– Företagen måste skjuta till, i synnerhet nu när vi har så dålig a-kassa.

Liksom de andra på Gävlefabriken fick hon erbjudande om att följa med till Ericssons fabrik i Kumla och ta jobb där.
– Men det var aldrig aktuellt. Jag har barn och barnbarn och min gamla mamma här i Gävle. Jag vill vara nära dem.

Från Säffle är det sju mil till Arvika. Där har AB Volvos dotterbolag VCE tillverkning av hjullastare.
Säfflearbetarna har inte erbjudits jobb i Arvika. Inte heller i någon annan Volvofabrik. Vilket förvånar Lars Ask från koncernfacket.
– Det var en av frågorna som vi var överens om, även om det inte kom med i protokollet.

Ett misstag att inte ta det till protokollet?
–  Egentligen inte, eftersom vi var överens, och att ett erbjudande om anställning för de som kan tänka sig att flytta till annan Volvoort borde vara en självklarhet. Sedan kan det självklart finnas omständigheter som försvårar, till exempel produktions-neddragningar och övertalighet.

Det som upprör Säfflearbetarna mest är att VCE i Arvika plötsligt tagit in personal från bemanningsföretaget Adecco under sex veckor.
– De kunde ju ha hört sig för hos oss i stället, säger Lars-Inge Björlin.

Att Arvikafabriken tillfälligt tagit in bemanningsföretag beror på att företaget sålt ämnesverkstaden till en annan leverantör. Övertagandet har strulat och det var i den vevan som företaget valde att anlita Adecco.

Varför erbjuds inte Säfflearbetarna jobb i andra Volvofabriker?
–  Vi har givetvis en dialog och samarbete mellan de olika bolagen. Jag kan inte gå in på situationen för andra Volvobolag , svarar Johan Andersson.
Till bilden hör att Arvikafabriken har ett varsel om uppsägning för 82 anställda. Men eftersom orderböckerna börjar fyllas har varslet flyttats fram till september.

Nedläggningen i Säffle har fött bitterhet och ilska. Frågan är hur det påverkar Volvos varumärke. Just anseendet var något som koncernfackets förhandlare refererade till när de satte sig att förhandla med företaget. Inga lagar, inga avtal kan tvinga ett företag att betala. Men ett varumärke finns att vårda.

Volvofacket gick in i förhandlingen med målet att ”Volvo skulle komma ut ur det här med ett så gott anseende som möjligt”.
– Anseendet är viktigt för varumärket och inte helt oviktig ”good will” gentemot de anställda, säger Lars Ask.

Räddade Volvo sitt anseende i Säffle?
– Den bedömningen överlåter jag åt företaget att göra.

(Läs en längre intervju med Lars Ask här)

Så vad säger personalchefen Johan Andersson, hur har Volvos varumärke påverkats?
–  Det vill jag inte kommentera. Vad jag kan säga är att vi vill göra det bästa för våra medarbetare. Vi tycker att vi har hittat en bra lösning.

(Läs en längre intervju med Johan Andersson här)

En följd av alla turer kring förhandlingarna i Säffle var att klubben lade ner sin verksamhet. Droppen blev företagets nej till avgångsvederlaget på 300 kronor per anställningsmånad. Den fackliga verksamheten sköts nu en gång i veckan, då avdelningens ombudsman Kenneth Wåhlund finns på företaget.

Under mina år som förhandlare har jag aldrig klarat av en så omfattande förhandling på så kort tid.

Han har många gånger funderat på utgången av förhandlingarna för Säfflearbetarna.
–  Jag kan tycka att förhandlingen gick ovanligt snabbt. Under mina år som förhandlare har jag aldrig klarat av en så omfattande förhandling på så kort tid.

Vad gäller förhandlingsresultatet så konstaterar han att ”en uppgörelse träffades mellan parterna”. Men han tycker att företagets agerande är konstigt när de efter förhandlingen plötsligt erbjuder sex äldre arbetare förlängd uppsägningstid.
– Det som fanns att förhandla om borde naturligtvis ha gjorts upp om under sittande förhandling.

Den sista maj stängs det mesta av Säffle-fabriken. Bussarna ska hädanefter byggas i den polska fabriken som Volvo investerat i och som är fyra gånger större än i Säffle.

De anställda hade hoppats att den sista tiden på Volvo skulle bli lugn så att man kunde söka jobb eller utbildning på betald arbetstid. Men så blir det inte. Företaget har fyllt orderböckerna för Säfflefabriken i princip till sista veckan.
– De vill suga ut oss ända till slutet, säger Lars-Inge Björlin.

Fick du något extra när du blev av med jobbet? Skriv till oss och berätta!

Läs mer: DA granskar

Harald Gatu
hg@da.se