Skruvstädet dras åt allt hårdare

”Det spelar ingen roll hur katterna mår så länge de fångar möss”. Det var en facklig kamrat hemma på fabriken som en gång gjorde denna fyndiga travesti på den gamle kinesiske kommunistledaren Deng Xiaoping (se fotnot).

Det har säkert gått tio år sedan dess, men jag tänker allt oftare på det. Katterna är Pappers medlemmar och mössen är de vinster som vi jobbar ihop till företagsägarna. 

Många företag i skogsindustrin har det jobbigt. Tidningspapper och annat tryckpapper säljer allt sämre. För att hålla vinstnivåerna uppe gör sig företagen av med anställda. Det fanns en tid då det ofta hände att företag och fack diskuterade aktuella utmaningar och tillsammans fann lösningar. Det är sällsynt i dag. Om det förekommer är det ofta förknippat med krav på att ett visst antal anställda måste bort. De anställda får då det tvivelaktiga nöjet gallra bort sig själva. 

Det vanliga är att företagledningarna presenterar färdiga åtgärdspaket som sedan i bästa fall kan modifieras litegrann under MBL-förhandlingarna. Det lokala facket informeras strax innan pressmeddelandet om åtgärderna kablas ut till allmänhet och aktiemarknad. En liten pliktskyldig brasklapp bifogas om att beslutet för sitt genomförande kräver genomförda förhandlingar med facket. 

Företagens tendens att försöka förvandla medbestämmandeförhandlingarna till en ren formalitet är ett stort problem, men det är inte det största. Det största problemet är att utvecklingen av skogsindustriföretagen inte styrs av vad som är tekniskt och mänskligt lämpligt. I stället bestämmer sig företagsledningarna för en viss vinst som de sedan räknar om till ett visst antal anställda som ska skäras bort, må det bära eller brista. 

Det säger sig själv att livet som arbetare i den ensidigt vinststyrda skogsindustrin blir allt svårare. Färre arbetare ska göra mer. Skruvstädet dras åt allt hårdare. Underbemanning, stress och övertid hör till vardagen. Vi som någon gång förhandlat om personalneddragningar har ofta sagt oss att det inte går längre; fabriken kommer att stanna. Vi har haft fel. Fabrikerna har fortsatt att gå; massan och papperet har producerats; aktieägarna har fått sina vinster. Några av våra arbetskamrater har inte klarat det. De har slutat, blivit sjuka eller bådadera. Nya, ännu oförbrukade, arbetskamrater har kommit istället.

Jag har träffat medlemmar som menar att det nuförtiden är nästan lika synd om dem som får behålla jobbet som om dem som blir uppsagda. Det är inget gott tecken i en skogsindustri som ibland tror att den i framtiden ska kunna bemannas av högskoleutbildade anställda som jobbar till vanliga arbetarlöner, samtidigt som kompetens-utveckling och arbetsmiljö – inte minst den psykosociala – eftersätts.

En katt sägs ha nio liv. Vilket av dem är pappersarbetarkatterna inne på nu? Det måste trots allt finnas en punkt där det tar stopp, där katterna av utmattning ger upp och leveranserna av feta vinstmöss upphör. Varningssignalerna från fabriksgolven tyder på att den punkten är närmare än vad företagsledningarna vill inse.

Fotnot: Deng Xiaoping återinförde mer kapitalism i Kina med argumentet ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit så länge den fångar möss.”