Ulla, 57, kämpar med smärtan – men har inte råd att trappa ner: ”Ont på riktigt”

Efter mer än 30 år i industrin har Ulla Brierlys högra axel i princip gett upp.

Hon är en av många arbetare som inte tror att kroppen orkar hela vägen till pensionen – men ekonomin tvingar henne att fortsätta.

Ulla Brierly har arbetat på olika industrigolv i över tre decennier, de senaste sju åren som truckförare på Scania i Södertälje.

Strax efter att hon fyllt 50 år började kroppen ta stryk. 

– Jag har alltid varit en sådan som bara har mörsat på, nu gör vi jobbet, liksom. Men jag märker att jag inte klarar det längre. Nu gör det ont på riktigt. 

Det var framför allt efter åren i trucken som smärtorna kom. Med kroppen lätt snedställd i fordonet och höger sida som manövrerade reglagen vid truckkörning är det nu axeln som sätter stopp. 

– Måste jag vrida på nacken blir det inget bra. 

Stor skillnad mellan arbetare och tjänstemän

Ulla Brierly är långt ifrån ensam. Enligt en Novus-undersökning från 2026 uppger 22 procent av befolkningen att de inte tror att de kommer orka arbeta fram till pensionen, och 15 procent är osäkra.

Bland LO-medlemmar med arbetaryrken säger 39 procent att de inte kommer orka. Motsvarande siffra för TCO-anslutna tjänstemän är endast 16 procent.  

Samtidigt har lönegapet mellan arbetare och tjänstemän ökat, vilket påverkar pensionen.

Läs också

Kroppen är utsliten – men Lasse, 62, har inte råd att gå i pension: ”Ekonomiskt omöjligt”

✓Började arbeta som 15-åring ✓Rädd för att inte orka ✓Många sitter bara hemma och mår dåligt

För Ulla Brierly är den låga pensionen ett skäl att fortsätta jobba, oavsett vad kroppen säger.

– Jag har inte råd att gå ner i tid nu eller ta ut delpension som det ser ut för mig nu. Min sambo har ingen tjänstepension och lever på sjukersättning sedan han förlorade sitt ben. Vi behöver pengarna. 

Tidigare fanns ofta möjlighet att byta till mindre fysiskt krävande arbetsuppgifter inom industrin. I dag är de alternativen färre. 

– Förr hade vi andra typer av jobb som var lättare. Men alla enklare arbetsuppgifter har försvunnit eller blivit outsourcade. Nu finns det inte någonstans att sätta folk som blir utslitna. 

Långa slitsamma år inom industrin: ”Många har börjat jobba här som 16-åringar”

De senaste åren har Ulla också arbetat som fackligt förtroendevald på deltid. Det har gett viss återhämtning de dagar hon sitter vid skrivbordet. Annars hade det varit svårt. Smärtorna påverkar inte bara jobbet utan också fritiden.

Under pandemin började hon odla, en hobby hon fortsatt med. En bild av framtiden som pensionär – att ha tid att pyssla i trädgården. Men kroppen sätter gränser även där. 

– Jag märker direkt när jag har hållit på att kratta och greja ett tag att jag får ont, så jag måste begränsa mig. Annars får jag betala för det efteråt. 

Hon menar att skillnaderna mellan yrkesgrupper måste tas på större allvar. 

– Tjänstemän börjar ofta jobba senare och har inte lika fysiskt krävande jobb. Man borde räkna antal arbetade år i stället för en fast pensionsålder. Många här började jobba när de var 16. Då har de redan jobbat långt över 40 år innan de når pensionsåldern.

Janna Ayres