”Facket måste börja längta”

SpaningDe är hyllade, aktuella och rörande överens. Båda författare och båda nya krönikörer i Dagens Arbete. Tillsammans med chefredaktör Helle Klein pratar Lena Sundström och Kristian Lundberg om viljan att förändra.

Spaning 2014

Helle Klein: Om ni tänker på hur det ser ut nu i samhället. Vilka är de mest angelägna frågorna att skriva och berätta om? 

Lena Sundström: Det som är allra viktigast är nog att skapa förståelse. När man skriver vill man förvalta den tid man fått och för en stund dra ner tempot. Men det jag är mest rädd för är den växande rasismen. När jag växte upp fanns det inte på kartan att man skulle ha den inställningen att nazister till exempel skulle kunna gå i tåg på årsdagen av kristallnatten.

Kristian Lundberg: Att det till och med sitter en nazist i en kommun i Sverige och har hand om barn- och ungdomsfrågor. Hade någon sagt det till mig för tio år sedan hade jag sagt att det aldrig kommer att hända.

Lena: Det är inte heller lätt för enskilda reportrar som ska rapportera om det här. När man ser extremt rasistiska uttalanden från politiska toppar och så säger man att man måste vara opartisk mot det här. Som att man ska vara opartisk mot rasism och nazism? Nej, när det handlar om det här ska man ta ställning.

Helle: Vi återkommer strax till den här frågan, men Kristian vilka frågor ser du som angelägna?

Kristian: Det som jag tycker blir allt mer angeläget är hur den nyliberala kantringen har naggat så många saker i kanten att det som för väldigt kort tid sen var helt osannolikt plötsligt har blivit sannolikt. När till exempel framgången för en teater mäts i hur många biljetter som säljs. Hur vi hela tiden mäter vad vi tycker att människor ska ha. Jag tror också att vi allt mer kommer se att bemanningsfrågorna lyfts till ytan. Vi kommer prata mer om den arbetsmarknad som vi nu ser havererar.

Lena: Den fackliga frågan kommer också att utvecklas. Som det är nu fungerar det inte längre.

Kristian: Ja, och att fackförbunden inser att det inte är farligt att ha en konflikt. Det behövs tydliga ledare och fackförbund som vill värna om det gemensamma.

Fackförbunden måste sluta vara nostalgiska. Sluta sakna och börja längta.

Lena: Fackförbunden måste sluta vara nostalgiska. Sluta sakna och börja längta.

Kristian: Ja, facket måste börja längta.

Skildringar av arbetare

Helle: Det här är ju industriarbetarnas tidning, men det skrivs annars väldigt lite om arbetare och arbetarklassen i litteraturen och i journalistiken. Varför finns det så få skildringar?

Lena: Jag tror att vi har gått vilse någonstans på vägen för att det hänt så mycket med klassbegreppet. Det är svårt att prata om arbetarklass. På min mormor och morfars tid var det självklart att säga att ja, jag är arbetarklass och i det fanns det då både en politisk och en privat hemvist. I dag har vi en arbetarklass som har samma villkor, men som inte vill vara arbetarklass eller inte känner sig hemma i det facket.

Helle: Är det medelklassifieringen det beror på?

Lena: Vi har väl alla blivit itutade att det är den inkomst som vi har just nu som räknas. Då kan du vara medelklass om du har råd att åka på semester utomlands. Men det är andra saker som räknas i dag. Det handlar om de som har jobb, de som inte har jobb, de som aldrig kommer få jobb och de som är anställda via bemanningsföretag. Och då kan du ju träffa en reporter som har jobbat jättelänge för ett stort mediehus i Stockholm som lever under samma osäkra arbetsförhållanden som vilken arbetare som helst.

Helle: Vad tror du Kristian? Varför är arbetarklassen så osynliggjord?

Kristian: Jag tycker att man ska vara försiktig med att definiera den som osynliggjord, för det är möjligt att den finns på platser där vi inte är. Men i offentligheten så är den ju allt mer bortraderad. En sak som jag tänkt på är att den kollektiva klassresa som våra mor- och farföräldrar gjorde var just kollektiv men nu har det i stället blivit till en individfråga. Det är inte längre vi som stiger fram. Det är jag som lämnar något för något annat. Jag definierar min egen klass.

Helle: Det finns också något intressant med att Gabriella Pichlers film Äta sova dö, dina böcker Kristian, det ni gör på Kalla Fakta och vår bok Döden på jobbet alla fått så stort genomslag. Jag vet inte vad ni tror, men kanske att det finns en grogrund för det här reportaget ändå?

Lena: Jag hoppas det. Kanske att det är ett positivt tecken i tiden att till exempel Expressen satsar på sin serie Svenska jobb och när jag träffar en styckare på Scan blir det sex sidor i tidningen. Det tycker jag är häftigt. Men jag tror också att det fortfarande finns ett stort motstånd mot den här typen av berättelser.

Kristian: Visst gör det det, men jag kan också se ett behov av att få kliva in i det kollektiva som förklarar samtiden som den de facto ser ut. Inte som man önskar att den skulle se ut, utan där det finns en möjlighet till identifikation. Att få känslan av att inte vara ensam. För det är det som är baksidan av att vara individ i en klass, att vara ensam.

Främlingsfientlighet

Helle: För att återgå till främlingsfientligheten som vi pratade 
om innan. Fackförbunden brottas med det ökade stödet för Sverigedemokraterna. Hur ska vi klara att bekämpa normaliseringen, det vill säga göra det som blivit rimligt orimligt igen?

 Kristian: Jag tror att vi måste lyfta det till en ideologisk fråga. I uppdraget att bedriva en fackföreningsrörelse ingår också solidariteten. Att gå in och säga att nu ska vi bekämpa rasismen mot romer eller någon annan grupp fungerar inte. Då tror jag att vi tappar i hastighet. Det är bara att stiga fram och säga att vi är solidariska. Punkt slut.

Lena: Jag tror att vi måste göra flera saker. Ingen blir lycklig av att hänga upp arga tvättstugelappar. På samma sätt blir ingen glad över att vädra rasistiska åsikter hos grannar och kollegor. Det förgiftar hela samtalet. På samma sätt tror jag att vi får en positiv kraft av positivt engagemang. Men det stora problemet är att partierna hamnat i en röra i mitten, framför allt Moderaterna och Socialdemokraterna. Det är ett jätteproblem. Väljare känner sig svikna och går då emot det här. Partierna måste skärpa sig. Jag är skitbesviken.

Debattklimatet

Helle: Jag tänker också på att ni båda skriver om rasism och är aktiva inom sociala medier. Då drar man också till sig hat och hot och annat. Hur ser ni på debattklimatet som är nu?

Lena: Det är samma glidning där. När jag började skriva krönikor i Metro 1999 kunde jag få 500 kommentarer på nätet efter att jag skrivit en text. Jag trodde att det var alla som skrevs tills jag en dag träffade den kvinna som satt och modererade och rensade bort rena hat och hotinlägg. På den tiden var det ingen som kallade det cencsur. Det handlade om anständighet.

Det debattklimat som vi ser inom sociala medier är så bortom sans och vett att det inte ens kan kallas för ett debatt-klimat.

Kristian: Jag kan tycka att det debattklimat som vi ser inom sociala medier är så bortom sans och vett att det inte ens kan kallas för ett debattklimat. Det jag kan tycka är riktigt obehagligt är när det börjar bli allt mer privat. Då handlar det inte längre om debatt utan om härskarteknik.

Lena: Ja det är svårt att veta hur det ska hanteras. Om du skulle sätta upp något på en fysisk anslagstavla ser vi på det på ett helt annat sätt än om vi sätter något på en anslagstavla på nätet.

Driv och engagemang

Helle: Nu har vi redan pratat länge och ni har fortfarande samma driv. Varifrån kommer det här engagemanget som ni har?

Lena: Jag tror, med risk för efterkonstruktioner, att man bara engagerar sig för olika slags saker, och att det ofta börjar redan som barn. Jag skrev en artikel när jag var liten och blev otroligt stolt när den blev publicerad i Kristanstadsbladet. Jag hade läst om Hiroshima och skrev att vi måste se människorna bakom dödstalen.

Helle: Hade du det engagemanget hemifrån då?

Lena: Nej, det kan jag inte säga. Mina föräldrar kommer från en arbetarklassbakgrund, och det där fanns kvar, att man inte skulle förhäva sig. Samtidigt var den smyglitterär. Jag är uppvuxen med jättemycket böcker och mamma läste Stig Dagerman för mig redan när jag var liten och pappa är fruktansvärt allmänbildad. Men det var ingenting man skulle skryta med och det pratades inte politik eller så. Delvis tror jag att det låg i min natur att alltid ställa många frågor på lektionerna och vara intresserad av den här typen av frågor, precis som man kan välja att vara intresserad av något helt annat. Men jag tror att de som har engagerat sig i journalistik eller samhällsfrågor har fått en uppmuntran till att engagemang gör skillnad.

Helle: Kristian, vad tror du? Så som jag upplever båda era böcker och ert skrivande är att ni drivs av ett rättspatos. Var kommer det ifrån?

Kristian: Jag har aldrig haft något stöd hemifrån. Det har gjort att jag inte har varit rädd att förlora något, för jag har inte haft något att förlora. Däremot kunde jag känna igen mig i Ivar Lo Johanssons texter. Hans känsla av vanmakt. Samtidigt slog hela punkrörelsen in över Sverige. Då kom möjligheten att man kunde skapa något själv. Vi startade tidskrifter, ockuperade hus och engagerade oss för bilfri innerstad. Plötsligt hade man mandat för något som tidigare bara varit för någon annan.

Dagens Arbete

Helle: Och varför vill ni skriva i Dagens Arbete?

Kristian: Jag borde egentligen svara något raffinerat och intelligent som får alla att häpna, men jag måste vara ärlig och säga att det allt mer har blivit så att den skönlitteratur som intresserade mig från början nu börjar närma sig ett fält som inte längre är litterärt utan allt mer blir både fackligt och politiskt. Då blir jag också intresserad av att få en plattform där de här båda olika enheterna kan mötas i nåt slags samtal med sig själva. Verkligheten ser inte längre ut som den gjorde när jag började intresserade mig för skönlitteraturen och inte heller som den gjorde när jag började intressera mig för fackförbundspressen. Därför är det intressant att öppna upp de här båda mot varandra. Det är inte alls självklart att man som författare ska intressera sig för fackförbunden och inte heller tvärtom. Men vartefter tiden gått har jag blivit det.

Lena: Dagens Arbete är en bra tidning, en bra tidning som också ger utrymme för sina journalister. Det handlar ju inte bara om att man ska ha resurser för att göra jobb, utan det handlar också om att ge dem plats. Det tycker jag att Dagens Arbete gör. Tror på sina berättelser och att berättelserna bär. För mig är det en ära att få skriva i ett sånt sammanhang.

Namn: Lena Sundström.
• Ålder: 41 år.
• Yrke: Journalist, författare och programledare.
• Bor: Stockholm.
• Familj: Gift med musikern Bo Sundström och har två döttrar.
• Böcker: Debuterade som författare 2005 och har sedan dess släppt en ny bok vartannat år. 2013 kom Spår, en bok om när Sverige lämnade ut två asylsökande män till tortyr i Egypten.
• Priser: Världens lyckligaste folk kom 2009 och belönades med en Guldspade, Publicistklubbens stora pris och Gleerups litterära pris. Boken var också, precis som Spår, nominerad till Augustpriset.

Här hittar du Lena Sundströms första ordinarie krönika för Dagens Arbete: ”Verkligheten förvirrar mig”.

Namn: Kristian Lundberg.

• Ålder: 47 år.
• Yrke: Författare, litteraturkritiker och krönikör.
• Bor: Malmö.
• Familj: Fru och en son.
• Böcker: Debuterade med sin första diktsamling 1991 och har sedan dess givit ut över tjugo böcker i skilda genrer. Slog igenom med Yarden 2009 och 2013 kom biografin En hemstad – Berättelsen om att färdas genom klassmörkret.
• Priser: För böckerna har Kristian Lundberg tagit emot flera pris och stipendier. Bland annat belönades han med Signe Ekblad-Eldhs pris 2013 och är 2014 års Lars Ahlin-stipendiat.
• Här hittar du Kristian Lundbergs första ordinarie krönika för Dagens Arbete: ”Släpp inte rätten till kunskap”.

Malin Timan