Verkligheten förvirrar mig

KrönikaDet är valår i år. Så varför inte börja med att sätta upp fingret i luften redan nu. Innan alla andra fingrar kommer upp. Och det blir så trångt. Det finns nämligen en del saker som förvirrar mig.

I filmens och tv-seriernas värld finns det vissa typer som man redan från början vet tillhör fel sida. Man ser det på kläderna, det breda vinnar-smajlet, på hur de rör sig och på hur de för sig. Det spelar ingen roll om det är i barnfilmer som Monsters University eller i vuxenfilmer som Promised Land eller om det är i tv-serier som Vita Huset eller Borgen.

Någonstans sitter det folk som redan i manusstadiet har förstått att det i filmens värld gäller att liera sig med clownfisken med defekt fena, tjejen som kallas skolans madrass, den frånskilda manusförfattaren med flackande blick som halsar provsmakningsvin när han blir refuserad för sjuttioelfte gången, eller arbetslösa stålarbetare som börjar strippa.

I film och tv-branschen sitter någon med fingrarna uppe i luften och säger till varandra att det här är den sidan som vår publik kommer att välja. Dessa slut. Dessa hjältar. President Bartlet som läxar upp Tea-partyrasister i USA. Oppositionspolitikern Birgitte Nyborg i danska Borgen som blir statsminister genom att gå sin egen väg, och nyhetschefen Torben som i samma serie gör revolt mot strebern Alex och skriker ”Ut med skiten. Det här är en politisk slutdebatt, inget tivoli!” Och vinner respekt. Slutligen. Också inför sig själv. Och inför oss alla.

Och nu till det förvirrande.

I verkligheten väljer vi precis tvärtom. I verkligheten säger de där uppsträcka fingrarna i luften något helt annat. I verkligheten hänger vi med de starka och självsäkra, de anställda som kan anställa, hyllar de hyllade och flinar åt de förlöjligade.

I verkligheten sa en tonårstjej i förtroende till mig ”Ibland brukar jag trösta mig med att om mitt liv hade varit en film, så hade jag varit den de tyckte om”.

I verklighetens valdebatt i Danmark 2011 blev det jippo med pompom-flickor och rökmaskiner och skrikande publik i en idrottshall, och ”eventchefen” för Nyheterna i TV2 stod och pratade om ett nytt folkligt tilltal.
I verkligheten sa en tonårstjej i förtroende till mig ”Ibland brukar jag trösta mig med att om mitt liv hade varit en film, så hade jag varit den de tyckte om”. Och i verkligen finns det kommuner som hellre driver fall i domstol och betalar ut miljonbelopp i advokatkostnader än att betala ut 50 000 kronor till en elev som har mobbats i alla år. I verkligheten blir det ett hedersuppdrag att få gå på en begravning och hylla en legend som man terroriststämplade medan han levde. Inte för att mannen som är död har förändrats. Utan för att fingrarna i luften nu säger något annat.

I verkligheten är allt detta naturligt. Att människor väljer sida, på ett sätt som ingen väljer sida när de ser på film. Och kanske är det bara så det är. Kanske fungerar filmerna som en modern ställföreträdande Jesus som skall bära våra synder, så att vi sedan kan gå vidare tillsammans med översteprästerna. Innan tuppen gal tre gånger, och allt det där.

Trots att vi innerst inne vet.

Och kanske är det egentligen bara det jag vill ha sagt när jag tänker på alla de där uppsträckta fingrarna som snart kommer att komma upp i luften. Att jag önskar att alla politiker och makthavare funderar över vilken roll de skulle vilja ha, om vi för en stund leker med tanken att man vinner respekt på samma sätt i verkligheten som på bio.

Lena Sundström