Monstret som riskerar sänka hela Outokumpu

ANALYSFör varje dag gick verksamheten bättre och bättre. Dessutom fanns ett spännande samordningsalternativ med Tyskland. Men Outokumpu struntade i alla siffror, i tidigare investeringar, i interna utredningar. Priset kan bli högt. Ett monster riskerar sänka hela koncernen: nedläggningskostnaden.

Nej, det handlar inte om uppsägningskostnaden för personal. Den kostnaden är försumbar i nedläggningarnas lågprisland. Mycket lägre i Långshyttan än i Långshyttans tyska systerfabriker enligt Outokumpus egna beräkningar.

Monstret heter sanering. Alltså de miljökostnader som Outokumpu måste betala för när de avvecklar Långshyttan.

Outokumpu har uppskattat den totala nedläggningskostnaden till 180 miljoner kronor. Personal, nermontering, miljösanering – rubbet.

En kalkyl som får stålbranschen att höja på ögonbrynen.

På den plats där Outokumpu  idag valsar rostfria tunna band har det smälts stål i sekler.

Den som petar i jorden vill helst inte veta vad som ryms där. I alla fall om man äger marken och en dag tvingas ta ansvar för dess miljösanering.

I stålbranschen talar man inte ett par hundra miljoner i saneringskostnader. Utan några tusen miljoner. Alltså miljarder.

Har Outokumpu de pengarna när koncernen går med nära nog miljardsförlust varje månad? Vet investerarna som håvat in pengar i samband med Outokumpus nyemission vilket ekonomiskt hazardspel  som väntar i Långshyttan?

I det ljuset känns nedläggningsbeslutet ännu mer märkligt och oförklarligt.

Den som investerat i Outokumpu borde också ställa frågan:

Varför inte göra som den interna utredningen ville: samordna valsningen i Långshyttan med systeranläggningen i tyska Dahlerbrück?

Det skulle bägge anläggningarna tjäna på och ge skaplig vinst, enligt Outokumpus egen utredning. Varför inte testa? Varför inte se om en sådan samordning skulle bli lyckad? Dahlerbrück har ju ändå utlovats att få vara igång till 2020 enligt det avtal om jobbgarantier som koncernen slutit med det tyska metallfacket.

Vi vet inte om investerarna ställt frågor och i vilken mån de fått svar.

Många andra har däremot ställt frågor men inte fått några svar.

Styrelsen tiger. Dess enda svenska representant tiger. Arbetsmarknadsministern vill inte prata med länets bekymrade politiker när hon besöker Dalarna.

Ägarna är onåbara. De är tysta och idag sänker sig tystnaden över den lilla bruksorten.

I Långshyttan känns ägarnas tystnad som något främmande. Det fanns en tid, inte särskilt länge sedan, när de anställdas fackliga representanter hade telefonnumret direkt till ägarna och när som helst kunde kontakta vd:n.

Ägarna och ledningen var inte bara tillgängliga utan också erfarna och kunniga i den stålbransch där ledstjärnorna hette långsiktighet och uthållighet.

Även om ägaren råkade befinna sig på andra sidan jordklotet så var han tillgänglig. Så tillgänglig att järnbruksklubbens ordförande kunde ta flyget till New York och diskutera det tokiga i att lägga ner en del av järnverket.

Allan Mattson, en av alla dessa Långshyttebor som börjat på järnverket som tonåring och som med tiden blev just järnbruksklubbens ordförande reste på sin tid till dåvarande ägaren Jan Stenbeck när denne befann sig i New York.

Den gången hade ledningen bestämt sig för att lägga ner den del av Långshyttan som tillverkar snabbstål.

Stenbeck var ärlig med att stålet inte var hans grej. Istället var han på väg att ”skicka upp en satellit för att kunna sända reklam-tv över Sverige”. Han var i färd med  att lämna stålet, men det innebar inte att han struntade i det.

Allan Mattsson visade Stenbeck alternativa utredningar som sa att snabbstålet har framtiden för sig. Stenbeck såg till att nedläggningsförslaget drogs tillbaka.

Snabbstål tillverkas fortfarande i Långshyttan, under franska Erasteels försorg.

Stenbeck lyssnade alltså, tog intryck och ändrade sig.

Men Outokumpu struntar i både interna utredningar och konsultrapporter. De visar inte ens facket beslutsunderlaget som bolagsstyrelsen hade på bordet när de klubbade nedläggningsbeslutet.

Ägarna tiger. Och det järnverk som av tidigare ägare kallats ”pärlan i skogen” kan med dagens besked förvandlas till ”monstret i skogen”.

Harald Gatu