Industriarbetarnas tidning
13 maj, 2014
Skrivet av Harald Gatu
ANALYSFör varje dag gick verksamheten bättre och bättre. Dessutom fanns ett spännande samordningsalternativ med Tyskland. Men Outokumpu struntade i alla siffror, i tidigare investeringar, i interna utredningar. Priset kan bli högt. Ett monster riskerar sänka hela koncernen: nedläggningskostnaden.
Nej, det handlar inte om uppsägningskostnaden för personal. Den kostnaden är försumbar i nedläggningarnas lågprisland. Mycket lägre i Långshyttan än i Långshyttans tyska systerfabriker enligt Outokumpus egna beräkningar.
Monstret heter sanering. Alltså de miljökostnader som Outokumpu måste betala för när de avvecklar Långshyttan.
Outokumpu har uppskattat den totala nedläggningskostnaden till 180 miljoner kronor. Personal, nermontering, miljösanering – rubbet.
En kalkyl som får stålbranschen att höja på ögonbrynen.
På den plats där Outokumpu idag valsar rostfria tunna band har det smälts stål i sekler.
Den som petar i jorden vill helst inte veta vad som ryms där. I alla fall om man äger marken och en dag tvingas ta ansvar för dess miljösanering.
I stålbranschen talar man inte ett par hundra miljoner i saneringskostnader. Utan några tusen miljoner. Alltså miljarder.
Har Outokumpu de pengarna när koncernen går med nära nog miljardsförlust varje månad? Vet investerarna som håvat in pengar i samband med Outokumpus nyemission vilket ekonomiskt hazardspel som väntar i Långshyttan?
I det ljuset känns nedläggningsbeslutet ännu mer märkligt och oförklarligt.
Den som investerat i Outokumpu borde också ställa frågan:
Varför inte göra som den interna utredningen ville: samordna valsningen i Långshyttan med systeranläggningen i tyska Dahlerbrück?
Det skulle bägge anläggningarna tjäna på och ge skaplig vinst, enligt Outokumpus egen utredning. Varför inte testa? Varför inte se om en sådan samordning skulle bli lyckad? Dahlerbrück har ju ändå utlovats att få vara igång till 2020 enligt det avtal om jobbgarantier som koncernen slutit med det tyska metallfacket.
Vi vet inte om investerarna ställt frågor och i vilken mån de fått svar.
Många andra har däremot ställt frågor men inte fått några svar.
Styrelsen tiger. Dess enda svenska representant tiger. Arbetsmarknadsministern vill inte prata med länets bekymrade politiker när hon besöker Dalarna.
Ägarna är onåbara. De är tysta och idag sänker sig tystnaden över den lilla bruksorten.
I Långshyttan känns ägarnas tystnad som något främmande. Det fanns en tid, inte särskilt länge sedan, när de anställdas fackliga representanter hade telefonnumret direkt till ägarna och när som helst kunde kontakta vd:n.
Ägarna och ledningen var inte bara tillgängliga utan också erfarna och kunniga i den stålbransch där ledstjärnorna hette långsiktighet och uthållighet.
Även om ägaren råkade befinna sig på andra sidan jordklotet så var han tillgänglig. Så tillgänglig att järnbruksklubbens ordförande kunde ta flyget till New York och diskutera det tokiga i att lägga ner en del av järnverket.
Allan Mattson, en av alla dessa Långshyttebor som börjat på järnverket som tonåring och som med tiden blev just järnbruksklubbens ordförande reste på sin tid till dåvarande ägaren Jan Stenbeck när denne befann sig i New York.
Den gången hade ledningen bestämt sig för att lägga ner den del av Långshyttan som tillverkar snabbstål.
Stenbeck var ärlig med att stålet inte var hans grej. Istället var han på väg att ”skicka upp en satellit för att kunna sända reklam-tv över Sverige”. Han var i färd med att lämna stålet, men det innebar inte att han struntade i det.
Allan Mattsson visade Stenbeck alternativa utredningar som sa att snabbstålet har framtiden för sig. Stenbeck såg till att nedläggningsförslaget drogs tillbaka.
Snabbstål tillverkas fortfarande i Långshyttan, under franska Erasteels försorg.
Stenbeck lyssnade alltså, tog intryck och ändrade sig.
Men Outokumpu struntar i både interna utredningar och konsultrapporter. De visar inte ens facket beslutsunderlaget som bolagsstyrelsen hade på bordet när de klubbade nedläggningsbeslutet.
Ägarna tiger. Och det järnverk som av tidigare ägare kallats ”pärlan i skogen” kan med dagens besked förvandlas till ”monstret i skogen”.
”När president Trump nu reser tullmurar mot världen protesterar även den amerikanska tillverkningsindustrin”, skriver DA:s Harald Gatu i en analys. Förra gången USA införde ståltullar försvann nästan 200 000 amerikanska industrijobb.
Det som kallats Sverigies industriella ryggrad hukar under sjunkande priser och en orolig omvärld.
Nu krävs en nationell samling kring stålet, säger IF Metalls förbundsorförande Anders Ferbe.
Tomi Kumpula är en av 180 anställda vid Outokumpu i Långshyttan som förlorar sitt jobb. – Ett tillfälle att fundera på vad man ska göra av sitt liv, säger han.
Idag blev det klart. Outokumpu lägger ner sin anläggning i Långshyttan. MBL-förhandlingarna mellan företaget och facket har avslutats i oenighet. Facket godkänner inte nedläggningen.
I dag måndag samlas Outokumpus ägare till bolagsstämma i Esbo utanför Helsingfors. Bolagsstyrelsen står till svars för det gångna året. Harald Gatu listar sju frågor som styrelsen borde svara på.
Kombinationen av bra miljöpolitik med hårda utsläppskrav och industriell teknikutveckling är nyckeln till omställning, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.
President Trumps nya importtullar kan det bli en hård nöt för svensk stålindustri, som har USA som stor marknad. ”Men det kan ändå bli värst för de amerikanska industriarbetarna – det vet vi sedan förra gången USA införde ståltullar”, skriver DA:s Harald Gatu i en analys
SSAB, LKAB och Vattenfall vill bygga en testanläggning för att tillverka stål utan utsläpp av klimatgaser. Målet är att nå industriell skala till 2035.
När Outokumpu lade ner i Långshyttan tog Annelie Moilainen chansen att göra något nytt.
Ge för guds skull inte politikerna möjlighet att skapa oreda på arbetsmarknaden för lång tid framöver, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.
Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.
En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.
Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.
På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.
Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.
Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.
En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.
Trots lågkonjunktur och krisande tider för tidningspapper kommer Pappers fortsätta kräva fyraprocentiga lönepåslag för sina medlemmar.
Läge att ”besinna sig”, anser industrins chefsekonomer inför att de pausade löneförhandlingarna ska återupptas. Men facken kräver 3 procent från den 1 april.
Avtalsförhandlingarna drar snart i gång igen och Lizette Lindqvist är en av dem som har makt över resultatet.
”Hemestern” är slut för alla som har så mycket pengar att det är exotiskt att inte resa utomlands. För oss andra börjar i stället kampen mot nollavtal och allt sämre anställningsskydd, skriver truckföraren Zara Biske.
Industriarbetsgivarna har svårt att se något utrymme för höjda löner i höstens avtalsrörelse, men facket utgår fortfarande från sitt bud på 3 procents löneökningar.
Företagen inom massa- och pappersindustrin bör avstå från aktieutdelningar. Det anser Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson som nu tecknat avtal om korttidsarbete med Industriarbetsgivarna.
LO och Svenskt Näringsliv är överens. Nu uppmanar de alla fackförbund och arbetsgivarorganisationer att skjuta upp årets avtalsrörelse till hösten.
Facken inom industrin och arbetsgivarna säger ja till att skjuta fram avtalsrörelsen. Även Pappers förlänger avtalet. ”Vi befinner oss mitt i en pandemi. Det är inte läge att bråka om löner och villkor”, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.
