Industriarbetarnas tidning

Monstret som riskerar sänka hela Outokumpu

13 maj, 2014

Skrivet av

ANALYSFör varje dag gick verksamheten bättre och bättre. Dessutom fanns ett spännande samordningsalternativ med Tyskland. Men Outokumpu struntade i alla siffror, i tidigare investeringar, i interna utredningar. Priset kan bli högt. Ett monster riskerar sänka hela koncernen: nedläggningskostnaden.

Nej, det handlar inte om uppsägningskostnaden för personal. Den kostnaden är försumbar i nedläggningarnas lågprisland. Mycket lägre i Långshyttan än i Långshyttans tyska systerfabriker enligt Outokumpus egna beräkningar.

Monstret heter sanering. Alltså de miljökostnader som Outokumpu måste betala för när de avvecklar Långshyttan.

Outokumpu har uppskattat den totala nedläggningskostnaden till 180 miljoner kronor. Personal, nermontering, miljösanering – rubbet.

En kalkyl som får stålbranschen att höja på ögonbrynen.

På den plats där Outokumpu  idag valsar rostfria tunna band har det smälts stål i sekler.

Den som petar i jorden vill helst inte veta vad som ryms där. I alla fall om man äger marken och en dag tvingas ta ansvar för dess miljösanering.

I stålbranschen talar man inte ett par hundra miljoner i saneringskostnader. Utan några tusen miljoner. Alltså miljarder.

Har Outokumpu de pengarna när koncernen går med nära nog miljardsförlust varje månad? Vet investerarna som håvat in pengar i samband med Outokumpus nyemission vilket ekonomiskt hazardspel  som väntar i Långshyttan?

I det ljuset känns nedläggningsbeslutet ännu mer märkligt och oförklarligt.

Den som investerat i Outokumpu borde också ställa frågan:

Varför inte göra som den interna utredningen ville: samordna valsningen i Långshyttan med systeranläggningen i tyska Dahlerbrück?

Det skulle bägge anläggningarna tjäna på och ge skaplig vinst, enligt Outokumpus egen utredning. Varför inte testa? Varför inte se om en sådan samordning skulle bli lyckad? Dahlerbrück har ju ändå utlovats att få vara igång till 2020 enligt det avtal om jobbgarantier som koncernen slutit med det tyska metallfacket.

Vi vet inte om investerarna ställt frågor och i vilken mån de fått svar.

Många andra har däremot ställt frågor men inte fått några svar.

Styrelsen tiger. Dess enda svenska representant tiger. Arbetsmarknadsministern vill inte prata med länets bekymrade politiker när hon besöker Dalarna.

Ägarna är onåbara. De är tysta och idag sänker sig tystnaden över den lilla bruksorten.

I Långshyttan känns ägarnas tystnad som något främmande. Det fanns en tid, inte särskilt länge sedan, när de anställdas fackliga representanter hade telefonnumret direkt till ägarna och när som helst kunde kontakta vd:n.

Ägarna och ledningen var inte bara tillgängliga utan också erfarna och kunniga i den stålbransch där ledstjärnorna hette långsiktighet och uthållighet.

Även om ägaren råkade befinna sig på andra sidan jordklotet så var han tillgänglig. Så tillgänglig att järnbruksklubbens ordförande kunde ta flyget till New York och diskutera det tokiga i att lägga ner en del av järnverket.

Allan Mattson, en av alla dessa Långshyttebor som börjat på järnverket som tonåring och som med tiden blev just järnbruksklubbens ordförande reste på sin tid till dåvarande ägaren Jan Stenbeck när denne befann sig i New York.

Den gången hade ledningen bestämt sig för att lägga ner den del av Långshyttan som tillverkar snabbstål.

Stenbeck var ärlig med att stålet inte var hans grej. Istället var han på väg att ”skicka upp en satellit för att kunna sända reklam-tv över Sverige”. Han var i färd med  att lämna stålet, men det innebar inte att han struntade i det.

Allan Mattsson visade Stenbeck alternativa utredningar som sa att snabbstålet har framtiden för sig. Stenbeck såg till att nedläggningsförslaget drogs tillbaka.

Snabbstål tillverkas fortfarande i Långshyttan, under franska Erasteels försorg.

Stenbeck lyssnade alltså, tog intryck och ändrade sig.

Men Outokumpu struntar i både interna utredningar och konsultrapporter. De visar inte ens facket beslutsunderlaget som bolagsstyrelsen hade på bordet när de klubbade nedläggningsbeslutet.

Ägarna tiger. Och det järnverk som av tidigare ägare kallats ”pärlan i skogen” kan med dagens besked förvandlas till ”monstret i skogen”.

Du kanske också vill läsa…

”Tullarna drabbar även USA”

”Tullarna drabbar även USA”

”När president Trump nu reser tullmurar mot världen protesterar även den amerikanska tillverkningsindustrin”, skriver DA:s Harald Gatu i en analys. Förra gången USA införde ståltullar försvann nästan 200 000 amerikanska industrijobb.

Prisfall och oro pressar stålet

Prisfall och oro pressar stålet

Det som kallats Sverigies industriella ryggrad hukar under sjunkande priser och en orolig omvärld.

”Mycket bekymmersam utveckling”

Nu krävs en nationell samling kring stålet, säger IF Metalls förbundsorförande Anders Ferbe.

”Dags att fundera på sitt liv”

Tomi Kumpula är en av 180 anställda vid Outokumpu i Långshyttan som förlorar sitt jobb. – Ett tillfälle att fundera på vad man ska göra av sitt liv, säger han.

Klart idag att Långshyttan läggs ner

Klart idag att Långshyttan läggs ner

Idag blev det klart. Outokumpu lägger ner sin anläggning i Långshyttan. MBL-förhandlingarna mellan företaget och facket har avslutats i oenighet. Facket godkänner inte nedläggningen.

Frågorna som Outokumpu måste svara på

I dag måndag samlas Outokumpus ägare till bolagsstämma i Esbo utanför Helsingfors. Bolagsstyrelsen står till svars för det gångna året. Harald Gatu listar sju frågor som styrelsen borde svara på.

Svensk industri för klimatets skull

Svensk industri för klimatets skull

Kombinationen av bra miljöpolitik med hårda utsläppskrav och industriell teknikutveckling är nyckeln till omställning, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Trumps ståltullar hotar industrijobben i USA

Trumps ståltullar hotar industrijobben i USA

President Trumps nya importtullar kan det bli en hård nöt för svensk stålindustri, som har USA som stor marknad. ”Men det kan ändå bli värst för de amerikanska industriarbetarna – det vet vi sedan förra gången USA införde ståltullar”, skriver DA:s Harald Gatu i en analys

Svenska industrijättar satsar på grönt stål

SSAB, LKAB och Vattenfall vill bygga en testanläggning för att tillverka stål utan utsläpp av klimatgaser. Målet är att nå industriell skala till 2035.

”Café Åa ska bli en samlingspunkt”

”Café Åa ska bli en samlingspunkt”

När Outokumpu lade ner i Långshyttan tog Annelie Moilainen chansen att göra något nytt.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Kammaråklagaren: De här ärendena måste prioriteras upp

Varken polis eller politiker prioriterar dödsolyckor i arbetslivet. ”De långa utredningstiderna är oacceptabla”, säger Kammaråklagare Christer Forssman.

Ministern: Företag ska inte leka med människors liv

Straffa företag som försummar säkerheten, och ge skyddsombuden rätt förutsättningar. Så vill arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) förhindra att människor dör på jobbet.

Osäkert anställda vågar sällan larma

Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat, skriver Elinor Torp.

Kamratstödet behövs – mer än någonsin

Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.