Spöket på Outokumpu harklar sig så anställda hör: ”Det är ju nånting där!”

Det finns spöken – även på jobbet. Åtminstone om man frågar Helena Östman Thörnlund, stålverksarbetare på Outokumpu i Avesta.

– Absolut, säger hon. Och det är så obehagligt!

Helena Östman Thörnlund är 39 år och jobbar på ”Strängen”, avdelningen där man dag som natt gjuter tonvis med flytande het metall tills det stelnar. Metall som i slutändan blir rostfritt stål och som därefter säljs vidare till övriga världen. Det har det här gamla järnverket i södra Dalarna gjort i ganska exakt ett sekel nu, och under de ett hundra åren har tusen och åter tusen Avestabor stått på dess lönelista.

Även Strängspöket.

Ja, han kallas så. Spöket inne på kontoret. Gubben som harklar sig. En, sägs det, före detta arbetare som dog kort efter att han hade gått i pension för många år sedan, och som sedan dess påstås göra sig hörd inne på Strängens kontor.

Genom att harkla sig.

Inte alltid och inte speciellt högt, men ofta och tillräckligt högt för att man ändå ska kunna uppfatta det. Åtminstone under kvällar och nätter, när tjänstemännen inte är på plats och alla lampor i korridorer och rum är släckta.
Om man då är tvungen att gå in i kontoret, ensam, för att skriva ut ett papper eller liknande, då:

– ”Hmrm  … hmrm  …”

Spöket sägs vara på kontoret: ”Vet flera som aldrig går dit”

Vi sitter i köketintill manöverrummet, våningen ovanför Strängens kontor, med ett kompakt och halloweentypiskt höstmörker utanför fönstret. Helena har nära till skratt men blir genast allvarlig och ser nästan ut att rysa av rädsla när jag ber henne härma ljudet igen.

– ”Hmrm  …”

– Nä, usch, det är så himla obehagligt.

Spöke eller inte, men särskilt strängt är det inte. Eller elakt. Dessutom ser man det aldrig, berättar Helena.

– Men ändå. Det där harklandet  … Jag vet flera jobbarkompisar som aldrig går dit om det inte är dagtid. De vägrar!

Men inte du, eller?

– Nä, jag går faktiskt dit ändå om jag måste. Öppnar dörren, skyndar mig in, tänder, gör det jag ska, och sen skyndar jag mig snabbt därifrån igen.

Fast du är rädd?

– Ja, det är lika hemskt och lika obehagligt varje gång. Ibland ber jag någon följa med mig, men oftast inte. Jag gör det väl med någon slags skräckblandad förtjusning, jag vet inte.

Vad säger din närmaste chef om saken?

– Äh, han brukar bara skratta åt det där! Han tror inte på spöken.

Strängspöket kan också uppenbara sig på andra sätt, berättar Helena. På gjutplan, där metallen gjuts. Men då rör det sig inte om harklanden, eller att spöket visar sig, utan om mindre sabotage snarare. Sånt som personalen kan svära men mest rycker på axlarna åt.

– Det kan till exempel handla om saker som plötsligt går sönder men som inte borde gå sönder. ”Äh”, brukar vi säga då, ”det är bara Strängspöket som ställer till det för oss”.

Men vem var han då,mannen bakom harklandet? Arbetaren som sägs gå igen? Helena säger att hon inte kände honom personligen, men enligt vad hon har hört så ska han ha varit en vänlig, försiktig och ganska tystlåten man som hade jobbat på verket i decennier och som tyckte om att klura på saker. Saker som behövde lagas och fixas på olika sätt.

– Han höll sig mest för sig själv, sa inte så mycket. Däremot brukade han harkla sig när han var här på jobbet. Ofta.

Och det gör han fortfarande?

– Ja! Det känns inte som ett illasinnat harklande, men  … Nä, usch, håret reser sig i nacken på mig bara jag tänker på det. Det är ju nånting där!

Läs också

🎧 PODD: Spöken som jävlas på jobbet

Spöken kan finnas i olika former, och det sägs att de också finns på våra arbetsplatser. Var bor vedgårdspöket och hur låter strängspöket? Dagens Arbetes reporter Pontus Ohlin har åkt till två industrier där det sägs spöka – Outokumpus stålverk i Avesta och Holmens kartongfabrik i Iggesund.

Fyra av tio tror på spöken – inte bara på Halloween

Helena Östman Thörnlundär inte ensam om att tro på spöken eller andra typer av övernaturliga fenomen som ufon och storsjöodjuret. Tvärtom, faktum är att fyra av tio svenskar gör det. Det visar en studie som religionsforskaren Christoffer Tidelius presenterade vid Uppsala universitet tidigare i år.

Studien visar också att fler kvinnor än män tror på saker som inte kan förklaras, 52 respektive 37 procent. Här menar Christoffer Tidelius att man kan dra paralleller till religion och andlighet, där fler kvinnor är troende. Bland ufologer toppar dock männen.

Flertalet av de som tror på övernaturliga fenomen tycker ändå att vetenskap är den mest trovärdiga kunskapskällan.

Men vad säger vetenskapen, finns det spöken?

Om man frågar Etzel Cardeña, professor i parapsykologi vid Lunds universitet, så finns det inga entydiga bevis för det. Däremot, säger han, finns det flera trovärdiga vittnesmål som tyder på att vissa människor – som är vid god psykisk hälsa – faktiskt har upplevt en slags ”spöklig” närvaro.

Dessutom har ett fåtal medier, personer som påstås kunna få kontakt med döda människor, i vissa fall kunnat ge detaljer om avlidna som de omöjligt kunnat ha vetat, berättar Etzel Cardeña.

Vidare är somliga människor mer benägna att tro på spöken än andra, menar Cardeña. I en del kulturer betraktas till exempel kontakten med avlidna närmast som en självklarhet, vilket det sällan gör i västerländska sekulära samhällen.

Människor med mer ”porösa” mentala gränser – som inte gör några distinktioner mellan sina medvetandetillstånd – är också mer benägna att tro på spöken, berättar han.

– Forskning visar även att många änkor och änklingar i väst känner av sin avlidna partner på något sätt, vilket ofta ger dem tröst, säger Etzel Cardeña.

Stålverket i Avestaär inte den enda industriarbetsplats i landet som påstås vara hemsökt. På Holmens massa- och kartongfabrik i Iggesund lär det också finnas ett spöke. Ett spöke som går under namnet Vedgårdsspöket, och som håller till i en fastighet bland högt mullrande barktrummor på brukets vedgård.

Vedgården är avdelningen där stockar matas in och barkas av innan det efter en lång och ganska komplicerad process blir till färdig kartong – kartong till techjätten Apple bland annat.

Vedgårdsspöket på Holmen – ”krånglar och orsakar fel och stopp”

På vedgården träffar vi operatören Sara Nyman. Hon är 39 år och har jobbat här sedan 2006, och under alla dessa år har hon alltid gjort som sina kollegor: låtit vindsdörren intill manöverrummet stå öppen.

Alltid. Dag som natt.

Inte för att den behöver stå öppen, utan för att den bara ska.

– Annars hittar Vedgårdsspöket alltid på något jäkelskap. Krånglar, och orsakar alla möjliga typer av fel och stopp, säger Sara halvt på skoj, halvt på allvar.

Dörren i frågaär en blåmålad gammal historia i plåt. En till synes helt vanlig vindsdörr som personalen alltid – även långt innan Sara var ny på jobbet – sett till att hålla öppen. I många år med hjälp av en gammal kakburk som de haft liggandes på golvet intill dörren. Den burken har de nu bytt ut till ett riktigt dörrstopp. Allt för att hålla Vedgårdsspöket borta.

Sägs vara en man som dog i ”huggen” för femtio år sedan

Enligt huvudteorin handlar spöket om en man som arbetade och dog här för ungefär femtio år sedan. En man, berättar Sara, som på oklart sätt ”åkte in” i den så kallade ”huggen”, en stor och snabbt roterande skiva som hugger stora stockar till små flisbitar.

– Som en stor matberedare kan man säga.

Sara vill inte säga om hon tror på spöken eller inte. Däremot ser hon alltså till att alltid hålla vindsdörren öppen. Likaså säger hon utan omsvep att hon känner sig rädd ibland. I vart fall utanför manöverrummet.

– Det har faktiskt hänt mig flera gånger att jag plötsligt hoppat till och känt  …

– Ja, jag kan svära på att det är någon som har stått bredvid mig!

Pontus Ohlin