Med ankan som instrument

”Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter…”

Citatet ovan är en av seriefiguren Arne Ankas klassiska djupsinnigheter, liksom ”För mej har livet kvinnans former” eller ”En bärs är en bärs är en bärs”.

Se senaste årens Arne Anka i bildspel här.

Men det var då, i hans ölstinna ungdom. Nu är han något mer nyanserad. Kanske.

Arne dök upp i den svenska ankdammen i tidningen TreNioNio redan 1983. Blev överkörd och bortglömd. Tills Metallarbetaren återupplivade honom och i september 1987 gav hans skapare Charlie Christensen en fast inkomst i tillvaron.

Lagom till Mårten Gås året efter drog någon med initialerna A.A. i Göteborg igång en insändarstorm som klöv läsekretsen i tre delar. En som var för. En som var emot. Och en som inte fattade någonting.

Ungefär som i dag.

När krutröken skingrats hade Ankans satiriska ordkaskader kallats både kulturellt lyft, förbannad skit och grovkornig barnporr.

Sen gick Walt Disneys advokater på fågeljakt.

Under mottot: Inga ankor jämte Kalle, skred de till verket och med hot om rättslig påföljd tvingades Charlie vässa näbben på sin numera ryktbare figur.

Arne transformerades till något storklikt.

Men en anka är en anka och tack vare en genialisk idé och en lösnäbb från Buttericks räddade Arne ansiktet medan Disney förlorade sitt.

Sedan dess har Arne fått vara i fred med att vara ett störande inslag i den allmänna ordningen.

Så störande en misslyckad, pank, paranoid bråkmakare och tuttfixerad kåtbock med synpunkter på livet och samhället nu kan vara.

Charlie Christensen är halvdansk. Moder göteborgska, fader antikhandlare i Ebeltoft. Född på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, uppväxt i förorten Blackeberg och på Kungsholmen. Om inte skolledan och tecknarklådan tagit över, hade världen begåvats med ännu en halvtaskig ekonom.

Debuterade som serietecknare i Svenska Serier nr 3/1979. Vid sidan om tecknandet diverse ströjobb som lagerbiträde, inom hemtjänsten och på sjukhus. En stund i livet som tecknare på SvD och Aftonbladet.

Men sedan slog alltså denne självlärde unge man igenom med en tecknad Anka som fick Sverige att häpna.

Charlie fick utmärkelsen Urhunden för sina tre första album (sedan ändrades statuterna) och vid alla signeringar ringlade köerna långa.

Så i mitten av 1990-talet fick det vara nog.

Undertecknad fick sitta i SR:s ”Efter tre” och försvara att vi lade ner Anka Anka, som då nått kultstatus och blivit storsuccé på Stadsteatern med Robert Gustafsson i rollen som Arne.

Men det var inte vi, det var Charlie själv som tröttnade. Han hade flyttat till och funnit kärleken i spanska Pamplona – där han än i dag bor och arbetar.

I stället började Charlie rita ”Röde orm” åt Ordfront förlag. Det dröjde till 2004 innan Charlie Christensen och Dagens Arbetes (f d Metallarbetarens) vägar korsas igen. Då med den kortlivade serien ”Konrad K”. Men det var Arne Anka som vi alla saknade och väntade på …

I februari 2005 var det dags. Arne gjorde re-entré

Vad fick Charlie att ändra sig?

– Ni får nog tacka George Bush och Gudrun Schyman för det. När jag tröttnade på Arne, hade jag i tolv år gjort samma serie. Jag hade också tröttnat på vissa idiotier runt figuren.

– Problemet med Arne var att många ville se det som en livsstilsserie, vilket den inte är. Arne har för mig alltid varit ett instrument för att göra politisk satir eller samtidskommentarer.

– Jag har alltid förhållit mig till Arne som Bellman förhöll sig till Fredman eller Movitz, medan folk ofta tror att det är något slags självporträtt.

Så är det inte.

Arne är och förblir underdogens röst i både den lilla och stora världen.Med en skillnad.

Serien görs numera i färg.