”Därför är jag taskig mot folk”

Med humor som vapen riktar hon strålkastaren mot samhällets orättvisor. I Liv Strömquists serievärld går varken män, moderater eller megastjärnor säkra. – Jag vill skapa en vilja till motstånd, säger hon – aktuell med både bok och pjäs.

I en liten, ömklig hög ligger resterna av komikern Robert Gustafsson. Ovanför står
med tjocka tryckbokstäver: ”Du ser ut som om någon har flått Peter Settmans farfar och lämnat huden i en hög på golvet”.

–Den serien är jätteelak och den kan jag ångra nu, säger serietecknaren Liv Strömquist, 33.

Med utgångspunkt i Gustafssons uttalande om att män av naturen är roligare än kvinnor skinnflås den folkkäre skämtaren i en av serierna i hennes nya bok Ja till Liv.

– Jag hoppas att man kan skratta åt att den är så överdriven och inte riktigt ta den på allvar. Och jag hoppas att han inte blir ledsen.

Hon är tyst en stund. Sitter tillbakalutad i den guldmönstrade rokokosoffan i sin ateljé i Malmö.

–Men han har ju en sådan enorm framgång, så någon gång kan väl någon få säga något jättetaskigt.

Ateljén i det stora röda tegelhuset på Möllan rymmer ett serietecknarkollektiv. Nedfällda persienner över jättefönstren håller dagsljuset på avstånd och strax intill soffgruppen hamrar två unga män på varsin dator. Liv Strömquist är nyss hemkommen från bokmässan i Göteborg, där hon som första serietecknare fick ta emot ABF:s litteraturstipendium. Hennes hörn av ateljén är ett kreativt kaos med staplar av böcker, papper och teckningar.

I nya seriealbumet, utformat som en ABC-bok, förklarar Strömquist pedagogiskt varför barn av naturen är kristdemokrater, förutspår att Moderaterna kramar arbetslinjen så hårt att de till sist dör ut, utser ”månadens manshoror” och tar med läsarna på ”tjejkväll i tredje riket”. Serierna är fullspäckade med fotnoter, så att ingen ska tro att faktauppgifterna är påhittade. Ofta spelar kända namn huvudrollerna och persongalleriet spänner från tv-profilen Jessica Almenäs till fascistledaren Benito Mussolini.

–Det är roligt att använda lite oväntade personer. Därför är jag ganska taskig mot folk ibland. Då är det ofta inte den som förtjänar det mest utan den som jag tycker låter roligast att skämta om.

Liv tuggar tuggummi och förklarar att hon har ett kluvet förhållande till komikens brutala roasting-tradition. Privat är hon ganska konflikträdd och säger att det skulle vara jobbigt om någon hon använt i en serie hörde av sig och var ledsen. Samtidigt kräver satir ett visst mått av elakhet.

–Dalai Lama skulle nog inte kunna göra så bra satir. Om man går runt med ambitionen att vara otroligt god, medkännande och empatisk går det inte riktigt. Men det är ett dilemma ibland, jag kan få dåligt samvete för att jag är taskig.

Liv Strömquist började rita serier i femårsåldern. Brukade sitta tillsammans med brorsan framför ett stort papper och teckna riddare och drakar. Den stora syskonskaran växte upp ”på en åker” i byn Ravlunda i Simrishamns kommun på Österlen, med en konstnärspappa och en bibliotekariemamma.

–Jag har alltid tecknat. Min pappa har alltid uppmuntrat det och min mamma tecknar också. Det har varit sådan stämning att det är klart att man kan teckna, man tecknar mest för att det är kul, säger hon.

Första serierna handlade om ordvitsar. De fick sedan vika åt sidan för en självgod men usel sångerska vars äventyr Liv, då trogen läsare av ungdomstidningen Okej, fyllde ritblock efter ritblock med.

Egentligen hade Liv Strömquist tänkt bli författare, men kände sig blockerad av uttryckssättet. Kom liksom inte loss. Inspirerad av en kvinnlig serietecknare som hon delade lägenhet med återupptog hon serieskapandet. Debutalbumet Hundra procent fett ritade hon i princip i ett svep, men trodde aldrig att serierna skulle nå längre än två kvarter.

När Liv sökte sig till serieskolan på Kvarnby folkhögskola i Malmö, där en rad framstående kvinnliga serietecknare har gått, hade hon redan bokkontrakt och en egen tecknarstil.

–Jag tror att det tjänar sitt syfte att mina teckningar är så enkla. Om de hade varit extremt komplicerade med hundra miljarder skuggor tror jag att det hade varit jobbigt att ta in, eftersom texten i vissa serier är massiv och kompakt. Det behövs lite schvung!

Den Strömquistska serievärlden kännetecknas av satir med en tydlig feministisk agenda, som slår hål på könsmyter, riktar strålkastarljuset mot orättvisor och vänder på perspektiven. Populärkultur och skvallertidningsmaterial blandas med sociologisk forskning och litteraturhistoria. Resultatet blir både komiskt, tänkvärt – och folkbildande.

–Jag skulle ju kunna skämta om att jag har lite dåligt självförtroende en dag, men då känns det viktigare att göra en serie om nyliberalismen.

Liv skrattar till.

–Det känns viktigt att det ska handla om något som jag tycker är allvarligt. Något so inte tas upp tillräckligt mycket. Och så hoppas jag att kvinnor som läser det kan känna sig lite uppmuntrade och stärkta. Jag vill skapa en vilja till motstånd, säger hon och går bort till ateljéns diskbänk för att hämta kaffe.

I albumet Einsteins fru korade hon Albert Einstein till historiens mest provocerande pojkvän och lyfte fram viktiga historiska kvinnor ur den kollektiva glömskan.

–Jag kan känna mig väldigt upprörd och berövad på kvinnohistoria, att vi inte läste om rösträttskampen i skolan till exempel. Jag tror att man får dålig självkänsla av det och känner sig mer rotlös om man inte förstår vad som har hänt, som varför vi har dagis eller aborträtt, säger Liv Strömquist.

Hon har ett förflutet som aktivist, där antirasismen blev startskottet. I serien ”Tredje riket på Österlen” skildrar hon hur 90-talets våg av högerextremism drog in över Simrishamn. När klasskamrater i nian blev nynazister startade Liv och hennes två bästisar en antirasistgrupp.

Hur väcktes ditt politiska intresse?

–Pappa pratade mycket om sådana saker med mig, lyssnade mycket på mig och tog det jag sade på stort allvar, ända sedan jag var jätteliten.

Det feministiska uppvaknandet kom med dunder och brak en kväll i Stockholm när Liv, 17 år och punkare, och hennes syster hamnade på ett föredrag om ojämställdhet i unga heterosexuella par.

–Det var enormt häftigt. Jag och min syrra var helt, heeelt omskakade efter det. Vi bara pratade och pratade oavbrutet om det i åtta år framåt. Det var jättejättebra för mig, annars vet jag inte vad som hade hänt. Det har hjälpt mig att orientera mig i världen.

5 figurer ur Liv Strömquists serievärld

Den svenska kungafamiljen.
”Jag är emot monarki och tycker att de borde abdikera, men trots det kan jag uppskatta dem som gemensamt, nationellt samtalsämne. Speciellt när de gör något underhållande, som ’vänder blad’.”

Whitney Houston.
”Jag har älskat Whitney Houston sedan jag var liten, och tyckte hela Bobby Brown-affären var väldigt tråkig. Ett bra exempel på att det inte alltid är bra att hämningslöst inspireras av texten till I will always love you.”

Prins Charles.
”Han blir oftast kritiserad för hur han behandlade Lady Di. Egentligen borde han kritiseras för att han representerar ett djupt odemokratiskt system, som dessutom, i England, har stort politiskt inflytande och väldigt, väldigt mycket pengar.”

Charlie Sheen.
”Ett exempel på hur olika spelreglerna är för kvinnor och män i Hollywood. Jag tror inte att Jennifer Anistons karriär hade hållit så länge om hon sedan tidigt 80-tal spenderat alla sina pengar på manliga horor och misshandlat sina älskare.”

Jessica Almenäs & David Hellenius.
”Som programledarpar ett tydligt exempel på hur könsroller iscensätts: Kvinnan är snygg, snäll, smal och duktig, medan mannen är den roliga. Detta är en väldigt deprimerande situation för kvinnor.”

MALIN AXELSSON