”Satir är ett vapen mot alla auktoriteter”
22 september, 2017
Krönika DA:s bildredaktör Göran Widerberg om 20 år av tecknad provokation i Dagens Arbete.
Se också:
Han var konstnär, moralist och en av det här landets allra främsta satiriker.
Lars Hillersberg (1937–2004) var också en kompromisslös provokatör, som gav honom många fiender. Men även för en hårt arbetande satiriker, kan verkligheten ibland bli för mycket.
Jag minns ett möte med honom, där han suckade över den polisiära oredan efter mordet på statsminister Palme. Där den dagliga händelseutvecklingen överträffade hans egen fantasi.
Lars Hillersberg är också den ende som under mina år på tidningen har fått en och samma bild publicerad två gånger. Den föreställer Volvochefen Gyllenhammar rattandes en Volvo. I barnstolen bredvid, med en barn-ratt, sitter den dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt. Ur den sistnämndes mun kommer ett stort ”Brrruuummmm”. En bild som verkligen visar vem som bestämmer.
Bra satir är gränslös. Satir är också ett vapen mot alla auktoriteter. Den ska håna och förlöjliga, helst på ett elegant och träffande sätt. Satiren behöver inte vara rolig, men den ska vara skarp.
Nu gillas satir inte av alla. ”Satir är inget för läsarna”, sade exempelvis Aftonbladets dåvarande chefredaktör Gösta Sandberg 1978. Detta när han resolut släckte ner genren i den egna tidningens bilaga Magasinet. Varmt applåderad av Stockholms LO-distrikt.
Dagens Arbete har dock alltid stått på satirens sida – liksom föregångaren Metallarbetaren. Vi har låtit vassa stift reta genom Julie Leonardsson, Lena Ackebo, Maja Lindén, EWK, Leif Zetterling, Robert Nyberg och Charlie Christensen.
”Visst har Sverige förändrats sedan 1700-talet, men ändå kan man konstatera att ungefär samma ämnen går igen i dag.”
Robert Nyberg har varit med oss i över tjugo år. Charlie Christensen, Arne Ankas skapare, i trettio år!
Men vi har också gett utrymme för det yngre gardet: Liv Strömquist, Sara Granér, Max Gustafson och Emanu. För var tid har sina observatörer.
Olov von Dalin, ofta utpekad som den svenska satirens fader, gav 1732 ut första numret av veckotidningen Then Swänska Argus. Den lades ner två år senare men hann med 104 väl spridda nummer reta upp makthavarna med artiklar om ekonomi, politik, staten, religion och sedlighet.
Visst har Sverige förändrats sedan 1700-talet, men ändå kan man konstatera
att ungefär samma ämnen går igen i dag. Satiren har då som nu framtiden för
sig.
