En statsbudget folket inte vill ha

Det politiska händelseförloppet i december 2014 kommer att gå till historien som en vattendelare i svensk politik.

Vår viktigaste demokratiska institution förvandlades till en megafon för populism och främlingsfientlig propaganda. Demokratiska spelregler ställdes åt sidan och ansvarstagandet gentemot svenska medborgare fallerade.

Sverigedemokraterna (SD) fällde regeringens budgetförslag genom att rösta fram alliansens budget. I samband med det meddelade SD att man i framtiden kommer att fälla varje budget som inte faller dem i smaken.

Vid den numera ökända presskonferensen kidnappade SD:s Mattias Karlsson mediauppbådet för en osande kritik mot Sveriges invandringspolitik.

Det var på många sätt ett crescendo för detta partis ohederlighet. Under flera år har SD försökt att bredda sina väljargrupper. Man har fjäskat för löntagare, pensionärer och kvinnor i välfärdssektorn.

När Mattias Karlsson höll sin presskonferens stod det klart att dessa grupper är helt betydelselösa för SD:s parti-strateger. 

Det i allt överskuggande målet för dem är nämligen att skapa ett Sverige med stängda gränser. Invandringspolitikens kostnader är allt som SD:s företrädare vill förmedla. Kostnadsberäkningarna saknar dessutom relevans och de intäkter som följer på invandring talar de aldrig om. 

De borgerliga partiernas lättsinne (eller skadeglädje) över den parlamentariska situationen medförde att statsministern meddelade att ett extra val kommer att utlysas. 

Sent i december kom dock högern till sans och sex riksdagspartier kunde träffa en överenskommelse om hur Sverige ska kunna regeras med minoritetsregeringar.

Mycket av debatten har handlat om hur riksdagen förvandlats till sandlåda. Tyvärr talas det för lite om de praktiska konsekvenserna.

Det som skedde i december var att riksdagen röstade igenom en statsbudget som svenska folket i allmänna val meddelat att man inte ville ha. 

Således ett svårt demokratiskt dilemma.  

Det handlar också om hur Sverige ska utvecklas. I rege-ringens budget låg förstärkningar av a-kassan och sjukförsäkringen. Där låg ökade resurser till arbetsmiljöarbetet och förbättringar för Sveriges pensionärer.

Genom decemberöverenskommelsen säkras nu möjligheten för Stefan Löfven att genomföra den politiken. Men vi ska komma ihåg att grundproblemet i Sveriges riksdag kvarstår. 

För den som vill se ett Sverige med minskade klyftor och rimligare villkor för arbetslösa och sjuka finns det bara en slutsats att dra:

Borgare och nyfascister har helt enkelt andra prioriteringar.

Per Olof Sjöö