Den dubbla kampen på Tetra Pak

Först kämpade de för att rädda fabriken. Sen för att få så bra villkor som möjligt när jobben försvinner. Att lägga sig platt var aldrig ett alternativ för Niklas Starow och de andra i fackklubben. Ingen kan säga att de inte försökte.

Tillsammans tog de trapporna upp till ett konferensrum, GS klubbordförande Niklas Starow, vice ordförande Lars Westerberg, kassören Ola Kollén och styrelseledamoten Peter Nilsson. De hälsade på fabrikschefen och personalchefen, men när ytterligare en person klev in gick en ilning längs Niklas ryggrad och Peter tänkte att nu, nu är det något konstigt på gång, nu händer något märkligt. Mannen i välskräddade kläder hade de bara sett på bild tidigare – Adolfo Orive, vid tidpunkten klusterledare för Tetra Paks verksamhet i Europa.

Adolfo gick rakt på sak. Tetra Paks högsta ledning hade kommit fram till något som de egentligen inte önskade: Att lägga ner tillverkningen av dryckesförpackningar i Lund. ”Close the factory in February 2015.” Min engelska är dålig så nu missförstod jag, tänkte Lars medan Niklas gick in i autopilot – måste ta in och förstå allt i det här läget.

När de lämnade konferensrummet gick de direkt vidare till idrottshallen där alla arbetskamrater var samlade enligt kallelsen som gått ut från fabriksledningen dagen innan. De fyra satte sig vid ena kortsidan och såg varenda människa lyssna på vad Adolfo Orive hade att säga.

Vissa bilder lämnar aldrig minnet. Som när man ser sina arbetskamrater få samma besked som man själv just chockats av. Vissa ljud kan hjärnan spela upp om och om igen. Som det besvikna sorlet som en mycket kort stund svävade i rummet och sedan tystnaden som följde. Niklas Starow tog in allt detta och tänkte: Jag får inte ge upp.

Mötet var kort, och nu inleddes ett tufft arbete. Niklas, Lars, Ola och Peter spred ut sig i idrottshallen för att så många som möjligt skulle få någon att prata med. Niklas försökte intala både sig själv och andra att det hela ännu var ett förslag, att de skulle göra allt för att stoppa det. Samtidigt hade han ingen aning om hur det skulle gå till.

Var börjar man? De fyra i klubbstyrelsen samlades direkt när folk hade skingrats. Nu var de en förhandlingsgrupp tillsammans med representanter från Unionen, Ledarna och Akademikerna. Hur går sånt här till? Vem ringer vi? Hur tar vi hand om medlemmarna? Ingen hade varit förberedd på det här och de kunde inte sluta säga det till varandra: De kan inte lägga ner här, vi är Tetra Paks hjärta. Det var här allt startade en gång, detta är ursprunget. Företagets själ.

Företagets representanter ville förhandla tre dagar i veckan, men det sa gruppen nej till. De var nybörjare och visste inte ens vilka frågor de skulle ställa, vilka underlag som fanns att begära ut. De skulle dessutom förhandla med människor som vetat om det här sedan i våras, som redan gått igenom sorg och ilska och var på väg vidare. Själva var de mitt i chocken och sorgen. En dag i veckan fick räcka.

De beslöt att dela upp arbetet så att Peter Nilsson blev den kontaktperson som medlemmarna kunde vända sig till med frågor. Niklas Starow och Lars Westerberg skötte förhandlingarna och Ola Kollén gick in som reserv vid behov.

Gruppen hade dagliga möten. De beslutade snabbt att ta in en löntagarkonsult som kunde vända på varenda sten och syna företagets kalkyler. Ledningen måste ha räknat fel när de kommit fram till att just Lund skulle läggas ner, det var deras enda hopp. Adolfo Orive hade ju sagt det själv på förmötet – de var duktiga i Lund, effektiva, bra på förbättringsarbete och de gick med vinst.

Produktionen rullade som vanligt, för folk kom till jobbet som alltid och gjorde sitt bästa, men ibland var det som att jobba i ett vakuum. Hade det där mötet verkligen ägt rum? Sa han verkligen att Lund ska stängas? Det var visst bara ett förslag, inget beslut. Det kanske inte händer trots allt. Frågorna som Peter Nilsson fick ute på golvet kunde han omöjligt besvara: Vad betyder ett förslag? Har de redan bestämt sig? Kan vi stoppa det? Hur länge har vi jobb? Kommer vi att få någon kompensation? Vad gör ni, vad säger de, varför berättar ni inget och vi har just fått barn och hur ska vi kunna betala lånet på vårt hus?!

Utan att egentligen ha något att berätta höll klubben ett medlemsmöte efter en dryg vecka. För Niklas Starow var det viktigt att visa alla att klubben inte tänkte lägga sig platt för ledningens planer, men han behövde ha medlemmarnas stöd. På mötet såg han att de var flera som knöt näven och var beredda att kämpa. Någon väckte idén om en manifestation. De ska inte tro att de kan komma undan med det här!

Förhandlingsgruppens arbete fortsatte. De begärde och fick ut siffror för Lund och andra enheter i världen. Läste och jämförde, ställde nya frågor, fick nya siffror. Efter ett tag tyckte Niklas att det fanns flera saker som talade för att Tetra Pak var på väg att begå ett stort misstag.

Fabriken i Lund är den renaste av alla inom Tetra Pak med lägst utsläpp av koldioxid, det borde väga tungt för ett företag som vill förknippas med ett ansvarsfullt miljöarbete. Företaget hade bara räknat Norden och Baltikum som deras marknadsområde, men fabriken exporterade till fler länder än så. Lund är den enda enheten som har hela kedjan från utveckling och test till produktion med många års samlad erfarenhet och snabba kontakter mellan de olika avdelningarna. Slutligen hade Niklas känsloargumentet – i Lund finns Tetra Paks vagga, dess ursprung. Det var här Ruben Rausing grundade företaget som blivit en världssuccé. Att radera ut det arvet vore både respektlöst och en förlust av något unikt.

Nu kände Niklas att de hade något att komma med i förhandlingarna och att det fanns en liten strimma hopp: Kanske är förslaget att lägga ner i Lund inte fullt förankrat i organisationen. Kanske har de lagt fram förslaget lite för snabbt. Kanske finns det ett halmstrå att famla efter, åtminstone en skugga av ett halmstrå.

Tidigare hade facken och ägarfamiljen lunchmöten en gång om året, men numera blir det vart tredje år. Lunchen den 12 september var planerad sedan länge, men idén om att hålla en manifestation hade väckts på medlemsmötet bara några dagar tidigare. Tanken var att ägarna Finn och Jörn Rausing skulle mötas av en stor välkomstkommitté vid entrén, att de skulle träffa människorna som producerar deras vinst. Men bröderna Rausing tog en annan väg in och ett 70-tal människor stod där och fick aldrig svar på sin fråga: Hur kan ni välja att lägga ner det som er egen farfar har grundat och byggt upp här i Lund?
Niklas Starow hade hoppats att han skulle gå från lunchen med bröderna Rausing med en annan känsla än den han hade efteråt. Ägarna hade inte lämnat några svar eller kommentarer som tydde på att de tänkte försöka påverka ledningen i den här frågan. Han tänkte att de var inne på den tredje ägargenerationen nu. Man brukar prata om första, andra och tredje generationens ägare. Den första bygger upp, den andra förvaltar och den tredje gör sig av med företaget.

Förhandlingarna fortsatte, men de gick inte åt rätt håll. Niklas var frustrerad. Alla deras argument förminskades och förkastades. Allt arbete för att bli en så miljövänlig fabrik som möjligt var plötsligt inte värt något, transporterna och språkförbistringarna som skulle öka om utvecklingsavdelning och produktion kom att ligga i olika länder var inga problem. Arvet från Ruben Rausing – förstod ledningen ens vad han pratade om? Vad Niklas och Lars än lade fram kunde det inte rucka på ledningens planer. Hoppet stod nu till att löntagarkonsultens utredning visade att företaget hade räknat fel och var på väg att lägga ner fel enhet.

Rapporten från konsulten blev en besvikelse. Om miljöfrågan och fördelarna med att ha utveckling och produktion samlad på ett ställe inte bet på ledningen så fanns inget annat i deras kalkyler som var så fel eller uppåt väggarna att konsulten kunde hävda att de räknat fel. Koncernen har en överkapacitet, det finns för många fabriker i Europa.
När förhandlingsgruppen gick igenom rapporten insåg de att beslutet hade tagits långt från Sverige för över ett år sedan. En smärtsam sanning sjönk in – Tetra Pak har inte haft en svensk identitet på många år. Företagets ursprung har ingen som helst betydelse längre. Där hade aldrig funnits något halmstrå att gripa. Tomhet. Sorg. Besvikelse. Vi ville så gärna.

En blåsig novembersöndag var lamporna tända inne på Tetra Pak och folk strömmade dit trots att produktionen skulle rulla i gång först till kvällen. Klubben höll ett nytt medlemsmöte och förhandlingsgruppen fick förnyat förtroende, den här gången för att förhandla om vad nedläggningen skulle komma att kosta. Hur mycket var Tetra Pak nu beredda att betala, vilket ansvar tänkte de ta för alla som skulle förlora sina jobb?

Det var rätt irriterad stämning, folk var otåliga. De visste att de snart skulle vara av med sina jobb, men när? Och varför höll förhandlingsgruppen saker hemliga, kunde de inte bara tala om vad företaget hade erbjudit?

Niklas Starow stod längst fram och var frustrerad. Han ville berätta, men de var mitt i förhandlingar och han kunde inte säga mer än att de tittade på vad anställda fått när Tetra Pak lagt ner i andra länder, Tyskland till exempel. Han kunde säga att de hittills hade fått ett delbud från företaget, och att det var alldeles för lågt. Så pass lågt att förhandlingsgruppen vägrade att ens prata om andra frågor än.

Niklas bad om tålamod och alla visste att det här inte var hans fel, men känslor måste få utlopp. De vände sig mot honom med orden. Det känns som att en relation tar slut, som en separation, en skilsmässa. Man är oönskad. När ska vi få veta hur mycket de tänker ge oss för att slänga ut oss? Ska vi bara fortsätta som vi har gjort och köra på i över hundra procent? Bita ihop och vara lojala in i det sista? Eller låta oron gå ut över jobbet? Det är bara vi som kan köra maskinerna, bara vi som kan hålla produktionen uppe. Vi sitter på en jäkla makt, men den minskar för varje vecka som går.

Niklas kunde bara instämma. Förhandlingsluckan var liten, men även företaget ville att de skulle bli klara så fort som möjligt. Det gällde bara att ta förhandlingen steg för steg. Inte rusa på, inte göra misstag.

Efter fyra timmars möte kunde Niklas sjunka ner i fåtöljen inne på sitt arbetsrum. Det tar på mig det här, jag blir sliten rätt och slätt. Vad kan jag säga, vad kan jag inte säga? Hur kan jag formulera mig? Jag vill ge medlemmarna all information, men jag kan inte. Och så detta skifte av fokus i förhandlingarna, från att lägga hundra procent på att försöka rädda fabriken till att acceptera nedläggningen och kämpa för så bra villkor som möjligt för medlemmarna. Det är högt utbildade, erfarna personer vi förhandlar mot. Vi måste väga orden på guldvåg, de får inte märka att vi funderar. Nu ska jag bara hem och vila, kolla på något innehållslöst på tv. Rensa hjärnan. I morgon fortsätter förhandlingarna.

En dags förhandling och sen en eller två dagars reflektion. Båda parter ville framåt för att skapa lugn och ro. De närmade sig varandra och delar av en överenskommelse var klar. Datumet för nedläggningen låg fast – den sista februari. Ingen sägs upp innan dess och alla får minst 6 månaders betald och arbetsbefriad uppsägningstid, de äldre som har jobbat länge får upp till 18 månaders avgångsvederlag. De allra äldsta får en pensionslösning. En bonus på upp till 100000 kronor per person betalas ut om de når produktionsmålen. Det var viktiga och sköna besked att kunna ge till alla innan jul.

De var framme vid sista steget i förhandlingarna – de individanpassade insatserna. Var och en träffade omställningsföretaget för att gå igenom planer, möjligheter och behov. Saknades någon utbildning, kunde en kurs ge bättre jobbchanser? Tetra Pak lovade att betala för utbildningar om de var rimliga och kunde antas leda till jobb.

Niklas Starow kände sig ganska nöjd med förhandlingarna. Ett av de bästa avtalen i Sverige på flera år, sammanfattade han. Men han kommer alltid tycka att Tetra Pak har fattat ett ödesdigert beslut. Det finns så mycket kunskap här. Jag minns en gång hur en annan enhet hade problem med vattenstänk mellan plast och kartong. Ingen kunde begripa varför. Av en slump fick en av våra operatörer höra talas om det under något besök här i produktionen. Operatören visste direkt vad som orsakade problemet och visade i vilken vinkel man måste hålla för att det inte ska bildas droppar när man sprutar vatten på valsen. Jag tror att de underskattar värdet av vad vi har här.

Vi är inte där än, men vi vet att den sista februari ska maskinerna som tillverkar dryckesförpackningar i Lund stängas ner för gott. Niklas Starow, Lars Westerberg, Peter Nilsson och Ola Kollén inser att det i efterhand är lätt att se att det var hitåt det pekade, de uppfattade bara inte signalerna. Investeringarna som uteblev i Lund, satsningarna som gjordes på andra håll. De visste redan den 27 augusti att chansen var minimal att de skulle lyckas ändra på Tetra Paks planer, men de är ändå glada att de försökte. Det är viktigt att känna att vi har gjort allt vi kan. Vi gjorde motstånd. Ingen kan säga att vi inte har försökt.

Rausing tog plats på fabriksgolvet

Ruben Rausing. Det är som att hans själ fortfarande går omkring på fabriksgolvet i Lund ibland. Det var Ruben Rausing som på 40-talet satsade på Erik Wallenbergs idé om en mjölkförpackning i kartong för att ersätta de tunga glasflaskorna. Efter år av utveckling och test grundade Ruben Rausing Tetra Pak 1950 och lät bygga en fabrik i Lund. Två år senare levererades den första maskinen för fyllning av tetror till Lundaortens mejeriförening som började paketera en deciliter grädde i kartong.

Ruben Rausing var intresserad av produktionen. Ännu i några dagar kommer det att finnas folk som jobbar i Lund som var med på den tiden då Ruben kom in i fabriken och pratade med dem. Hans söner var likadana, de kom och frågade hur det gick och om allt var bra. Men det där slutade runt 1995, minns de som varit med tillräckligt länge.

Marie Edholm