Dags att sluta snacka och börja arbeta!

På IF Metalls kongress var vi fyra kvinnliga ombud från Malmfälten, tre av oss var dessutom under 30 år. Det ser jag som ett oerhört framsteg. Vi delade upp olika frågor som vi brann för och såg till att peppa varandra för att vi alla skulle upp och ta plats i talarstolen.

Redan från början är det en stor sak, en vet inte hur många chanser en har att tala på en kongress och den chansen måste en ta. Men det som ligger och gnager är att känslan av att vi måste bevisa att vi kan, trots att vi är unga kvinnor.

Det där lilla ordet, trots att…

Det går inte att beskriva känslan när kongressen tog beslutet att IF Metall är en feministisk organisation. Det var en känsla av framgång, men när arbetet skulle starta föll den pladask. För fortfarande 2015 tror många i organisationen att det bara är en kvinnofråga att arbeta med jämställdhet.

Jag tror det är dags att vi accepterar att vi alla har en del i de strukturer och normer som finns för att kunna utvecklas, för att ge samma förutsättningar till varje barn som föds. Så att inte den som föds som flicka redan från början får sämre förutsättningar att lyckas än den pojke som föds bredvid. 

Än idag säger vi till våra pojkar när de skriker för högt: ”Du skriker ju som en tjej”.
Kastar du dåligt; då kastar du som en tjej. Springer du inte tillräckligt snabbt… ja då springer du som en tjej.

Jag dör lite varje gång.

Varje gång vi gör något som inte lever upp till förväntningarna går det att koppla till det kvinnliga könet. Vi gör det varje dag, utan att tänka.

Frågan: ” är du feminist” borde avskaffas. Den kan enkelt bytas ut till: ”Står du upp för alla människors lika värde?”

Jag har mött många som rasar över IF Metalls mål om att det ska vara 30 procent kvinnor på ledande positioner i förbundet. Som kallar det kvotering och menar att vi frångår kompetensen.

Vad jag uppenbarligen inte har, är kompetens nog för är att förstå vem som värderar kompetensen och var all denna manliga kompetens kommer ifrån? Det är märkligt att det bara är i de fall där vi ska välja en kvinna framför en man som vi använder oss av den undanflykten.

Det har ju uppenbarligen inte fungerat så som vi arbetat hittills eftersom kvinnor fortfarande är sjukt underrepresenterade på ledande positioner inom IF Metall.
Det kan inte vara så att vi på allvar tror att det inte finns en enda kvinna med tillräcklig kompetens för att sitta i vår avdelningsstyrelse… förutom jag.
Jag har varit den enda kvinnan i nu snart 8 år.

Jag är kvinna, och jag är dessutom ung. Det är inte alltid lätt eftersom jag i de flesta sammanhang ska representera två minoriteter och dessutom stå upp för allt vad vi kan tänkas tycka.

Trots att jag varit fackligt aktiv i mer än 8 år, trots att jag redan på högstadiet engagerade mig i föreningslivet och att jag redan dessförrinnan varit vald till olika uppdrag i skolvärlden får jag höra att jag inte är där på mina egna prestationer. Att jag är på den plats jag är i organisationen baserat på min ålder och kön och inte på den kompetens jag besitter.

Som en feministisk organisation arbetar IF Metall aktivt för att få bort de orättvisor som råder mellan könen.
Jämställdhet är en kunskapsfråga och kan inte baseras på människors egna personliga tyckande och värderingar. Det är oerhört viktigt att IF Metall fortsätter att arbeta med att utbilda alla i organisationen utifrån grundinställningen att jämställdhet inte är en kvinnofråga eller för den delen en åsiktsfråga.

Vi måste arbeta ännu mer med att få folk att verkligen tro på de planer vi arbetar fram, för på många ställen är det bara fina ord på papper. Det är ute på avdelningarna det stora arbetet görs. Det är där de stora förändringarna kan ske och har vi inte med oss alla på banan där, händer ingenting.

Jag är stolt över att tillhöra en organisation som står upp för allas lika värde och har civilkurage nog att kalla sig för en feministisk organisation men vi har mycket kvar att arbeta med.

Mikaela Lind