Oro, tristess – och lättare att delta i viktiga möten
Dagens Arbete hörde av sig till tre av dem vi mötte under pandemins början. Vad har påverkat mest under coronaåret?
Industriarbetarnas tidning
25 maj, 2015
Skrivet av Marie Edholm
När livet tyngs av oro, sorg eller annat svårt – då finns Göran Andersson där. Han är kamratstödjare på Swegon i Kvänum och har själv varit nere i det djupaste svarta.
Ibland gör det ont att leva. Ondast – förutom saknaden och det hemska som hade hänt – gjorde det när en bekant flackade med blicken och gick över gatan för att slippa möta honom. Men Göran Andersson förstår, och är inte alls arg.
– Det känns konstigt när människor man känner undviker en, men de gör det inte för att de är elaka. Det är svårt för dem bara. Men jag vill att de ska veta att de inte behöver göra något särskilt. Inte mer än att möta och se den som har det tungt.
Vi ska väl ta det från början, men först måste vi nämna att Göran Anderssons egna erfarenheter av sorg och kris är en anledning till att han tackade ja till uppdraget att bli kamratstödjare på jobbet. På Swegon i Kvänum söder om Lidköping – det var där jag träffade honom första gången för några år sedan just när jag var på väg att åka hem efter en intervju med en av hans arbetskamrater.
”Där är Göran, han är kamratstödjare. Hans son blev mördad av nazister”, nämnde arbetskamraten och styrde mig mot Göran.
Hjärnan kämpade med att plocka fram rätt ord medan våra händer möttes i en hälsning. Det blev några frågor om jobbet innan jag vågade säga något om sonen och att jag inte hade tid att stanna, men kunde vi höras, kunde han tänka sig att berätta?
Hans namn och telefonnummer låg sedan och väntade i ett par år innan det blev tillfälle att ses igen.
Nu kan Göran berätta om den där majdagen för sju år sedan då han anade att något hade hänt. Sonen Mikael skulle ha varit på en ny arbetsplats den måndagen, men dök aldrig upp. Göran visste hur gärna Mikael ville ha jobbet och att han aldrig skulle strunta i att åka dit.
– Jag blev väldigt rädd när jag inte fick tag på honom. Jag ringde hans syskon, hans mamma, kompisar. När jag ringde till polisen sa de att han nog skulle dyka upp, för så är det i 90 procent av fallen. Men jag sa att jag inte trodde att det var så den här gången.
Göran hade rätt. Några dagar senare hittades Mikael mördad. Polisen hade fått tips om en fest som urartat, där något hade gått riktigt snett, och tog in flera personer till förhör. Sakta rullades händelsen upp.
”Jag har så många fina arbetskamrater. Min dåvarande chef ringde också och höll kontakten.”
Mikael kände sin mördare, en kille som var ledare för ett gäng som Mikael hade hängt med en kort stund. Då hade Göran varit både bekymrad och illa berörd eftersom det var människor som sympatiserade med nazismen.
Mikael hade lämnat gänget efter att han blivit osams med ledaren som inte gillade att han hade gått emellan vid ett bråk för att lugna ner en situation. Som tack hade Mikael fått en kniv inkörd i benet och gängledaren hade dömts till några månader i fängelse.
Majkvällen för sju år sedan, då Mikael åkte till huset där festen pågick, var hans tanke att prata ut och bli sams, reda ut saker och sedan gå vidare. Gängets ledare hade andra tankar och det slutade med att festens deltagare såg på när Mikael slogs till marken med ett järnrör och sedan fick ansiktet nedtryckt i en trädgårdsdamm om och om igen tills han låg helt stilla.
Från de där dagarna av oro och ovisshet minns inte Göran mycket. Bara tomheten minns han. Hur den liksom slukade hela livet när hoppet till sist var ute.
Familjens husläkare skrev ut tabletter att sova på, men ställde också en fråga: Vad får ni för hjälp i övrigt?
Göran visste inte. Vart vänder man sig när livet är som bedövat för att man inte riktigt har förstått än, när man ännu inte är redo för smärtan som ska komma? Läkaren slängde sig på telefonen och ringde tills han fick tag i en präst.
– Hon var hemma hos oss i flera dagar. Hon fanns där för oss, vi kunde prata med henne. Det var ovärderligt, minns Göran.
De hade varandra i familjen, släktingar kom för att dela deras sorg och många andra hörde av sig.
– Mina arbetskamrater. Jag har så många fina arbetskamrater. Min dåvarande chef ringde också och höll kontakten. Jag fick ett väldigt stort stöd därifrån, de kom med blommor och fikade, vi åt lunch några gånger.
För Göran blev det tydligt hur ovärderlig den mänskliga kontakten är när livet är tufft. Samtidigt pratade de i familjen om att det inte är alla som har det som de. Att det finns människor som måste kämpa med sina sorger alldeles ensamma, som inte har en familj att gråta med eller en läkare som ställer den viktigaste frågan och ringer efter en präst.
Det var därför Göran bestämde sig för att säga ja, när facket på jobbet frågade om han kunde tänka sig att bli kamratstödjare. Visst tvekade han först, han hade bara varit tillbaka på jobbet i några månader.
– Det var så nära inpå. Jag visste inte hur jag skulle tackla det, men jag ville prova. Tänkte att jag kanske kunde hjälpa andra.
Första gången var han lite nervös, men en pratstund ute i luften under tiden som en cigarett glödde in till filtret – det var allt som behövdes. Någon fick sätta ord på sin oro inför någon som orkade lyssna utan att döma eller förminska problemet. Och orden stannade mellan dem två.
Göran har jobbat på Swegon i snart 30 år. En vanlig arbetsdag kör han truck eller kantpressar delar till ventilationssystem. Men det händer också att han sätter sig lite avsides med någon en stund.
”Det går nog aldrig över, och det är nog inte meningen heller. Jag kommer alltid att ha tre barn, inte två.”
Saker händer i livet. Bråk hemma, skilsmässa, svårigheter med ekonomin, oro för barnen, närstående som blir sjuka eller dör, ensamhet, missbruk. Ibland kanske man inte ens vet varför allt bara känns tungt och meningslöst.
Av egen erfarenhet vet Göran hur viktigt det är att människor runt omkring inte viker undan när man mår dåligt. Men rädslan att göra fel, säga något galet eller tränga sig på får många att tveka. Då gäller det att komma ihåg att det är väldigt lite som behövs.
– Ställ en fråga. Hur går det för dig? Eller säg att du har hört vad som har hänt och att du är ledsen för det. Eller säg: Jag tänker på dig.
Just då kanske inte personen är beredd att prata och då får det vara så. Det viktigaste är att visa att man finns och att man bryr sig, menar Göran.
För honom hjälpte det att komma tillbaka till jobbet, det var läkande att få rutiner och vardag, även om han hade svårt att fokusera i början.
– Det var så mycket som flög runt i skallen. Jag kunde bli väldigt ofokuserad plötsligt, bara stå och stirra. Då hörde jag inget och såg inget. Det var som att gå in i en annan dimension. Då var jag med Mikael tror jag.
På jobbet fanns andra som hade mist barn, inte på samma sätt men de kunde prata om det. Göran förstod att livet trots allt går vidare, även om det aldrig blir detsamma igen.
– Jag har kapslat in sorgen med tiden, men den kan komma tillbaka plötsligt. Om jag hör en sång som han gillade, då kan saknaden komma och slå ner mig. Då kan jag bara sitta ner och gråta. Det går nog aldrig över, och det är nog inte meningen heller. Jag kommer alltid att ha tre barn, inte två.
Att gråta är något som Göran har lärt sig. Sånt gjorde inte pojkar när han växte upp, men håller man tårarna tillbaka tror han att det kommer ut på annat sätt, som sjukdom eller ilska.
– Jag tror att alla människor behöver gråta lite ibland.
Han medger att han har lättare att prata med andra och ta emot deras känslor än att prata om sina egna, även om han har blivit bättre på det. Han är inte alls rädd för andras tårar, men han förstår att många tycker att det är svårt.
Ibland kan rädslan att närma sig den som mår dåligt också handla om att man tror att man måste hjälpa till att ta hand om problemet när man väl har frågat, men så ska man inte tänka menar Göran.
– Du kan inte göra underverk och det är inte heller meningen. Du ska finnas där, det räcker.
1 Gå en kurs i fackligt socialt arbete. Kolla med din fackliga avdelning eller med LO.
2 Se till att få arbetsgivarens stöd till verksamheten. Förklara vad kamratstödet går ut på, att det är något som företaget har nytta av. Ni måste till exempel ha lov att gå undan och prata när någon behöver det.
3 Fråga kamratstödjare på andra arbetsplatser om de kan komma och berätta hur de jobbar.
4 Knyt kontakter med till exempel banker, kyrkan, drog- och alkoholenheter, anhörigstöd och andra som ni kan behöva ta hjälp av, så att ni i de flesta situationer vet vart ni ska vända er eller hänvisa den som behöver mer stöd.
Lennart Stéen svarar på frågor om försäkringar, juristen Henric Ask svarar på frågor om arbetsrätt, läkaren Ulf Nordlund svarar på frågor om hälsa, ekonomen Annika Creutzer svarar på frågor om privatekonomi och psykologen Jonas Mosskin svarar på frågor om psykologi.