Andreas skulle ta sitt liv – kompisens samtal räddade honom: ”Hon ringde och ringde”

För ett år sen satt mekanikern Andreas i bilen med nedvevade rutor, en meter från kajkanten och redo att trycka på gaspedalen. Han kunde blivit den tredje att ta sitt liv på Skutskärs massabruk inom loppet av ett år. Nu vill han få fler att prata om hur de mår.

Huvudskyddsombudet Jimmy Lundin sitter i fackets lokaler alldeles intill fabriksområdets entré. Utanför grindarna sjunger sommarfåglarna. Innanför dem står ett av Sveriges största massabruk, Stora Ensos anläggning i Skutskär, med fler än 400 anställda.

400 anställda som på bara ett år har förlorat två arbetskamrater i självmord.

– Jag tror inte att jag som skyddsombud ser det på något annat sätt än som privatperson. Det är hemskt, säger Jimmy Lundin.

– Det är ju så, det syns inte på folk om man mår dåligt. Det är inte som när någon har brutit armen. Och det har jag tagit med mig, vikten av att man ska våga fråga om hur någon mår. Att våga prata om det.

Sedan några år tillbaka arbetar arbetsgivare och fack tillsammans för att synliggöra psykisk ohälsa på bruket. Men intensiteten har ökat efter det som har skett. Under våren har man bjudit in organisationen Hjärnkoll för en rad föreläsningar.

– Vi vet att vi har samma problem här inne som i hela samhället. Det är inga lätta ämnen att prata om, men det är ett viktigt ämne att belysa, säger Jimmy Lundin.

Två döda på ett år. Det är ett dystert facit. Men det hade kunnat vara ännu värre. Om inte Andreas Karlsson hade räddats i allra sista stund.

Andreas Karlsson sitter bredvid Jimmy innanför fackexpeditionens klarröda dörrar. Härifrån är det en rejäl promenad bort till brukets torkmaskin där Andreas Karlsson jobbar till vardags. För snart ett år sedan bestämde sig Andreas för att avsluta sitt liv.

– I dag är jag mycket starkare. I dag kan jag prata om det. Jag vill få ut min historia, för det kan hjälpa någon annan, säger han.

Andreas har svårt att minnas den dagen. Han kommer ihåg att han ringde sina föräldrar för att säga att de måste hämta hans två söner. Sen är allt suddigt. Han minns inte hur han satte sig i bilen. Inte hur han körde den knappt halvtimmeslånga vägen från hemmet in till Gävle.

I hans huvud är det som att han plötsligt bara befinner sig i Gävles gamla hamnområde, där Gavleån flyter ut i havet. Sittandes i bilen en meter från kajkanten med högerfoten vilandes strax ovanför gaspedalen.

Det var en vanlig förmiddag i augusti. Utanför bilfönstret pågick livet som vanligt. Men det var inget Andreas varken såg eller hörde.

– Det var som att jag hade skygglappar på. Jag tänkte att det liksom bara fanns en väg ut, säger han.

Hon ringde och ringde. Jag hade telefonen på passagerarsätet och till slut svarade jag. Hon fick bort mig från kajkanten och körde mig till akutpsyk.

Andreas Karlsson

Få, knappt någon, i Andreas omgivning hade anat något. Allra minst på jobbet. På ytan såg han ju frisk ut. Vältränad och hade nära till skratt.

Men en nära vän hade ändå förstått att allt inte stod rätt till. Det blev Andreas räddning.

– Hon ringde och ringde. Jag hade telefonen på passagerarsätet och till slut svarade jag. Hon fick bort mig från kajkanten och körde mig till akutpsyk. Hade det inte varit för henne hade jag inte levt i dag, säger Andreas.

Andreas har plågats av ångest nästan hela livet. Han mobbades i grundskolan, berättar han. Han fick tidigt lära sig av omgivningen att trycka undan alla mörka och jobbiga tankar, att det är så män ska hantera sina känslor.

Men när han var 44 år kom allt ikapp honom.

– Jag har haft mycket som har legat sedan skoltiden och allting kom upp förra året. Sen tog min kollega livet av sig. Då bara small det till. Det var liksom så mycket på samma gång, säger han.

Förmiddagen vid kajkanten i Gävle förändrade Andreas liv. Nu vill han få sina arbetskamrater på bruket att prata om hur de mår.

– Vi män måste börja prata om känslor när vi sitter i fikarummet. Kan man få in det där litegrann så tror jag att det kan göra stor skillnad när det kommer till psykiskt mående. Jag tror att vi måste släppa den här macho-grejen nu, säger han.

Förra året dog 1 617 personer i självmord i Sverige. Det är i snitt fyra personer om dagen, och män är kraftigt överrepresenterade. Bland män mellan 25 och 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken.

Därför är det särskilt viktigt att industriarbetsplatser, där en majoritet av de anställda ofta är män, arbetar med den psykiska hälsan. Det säger Janne Heffler, föreläsare på organisationen Hjärnkoll, som har föreläst på Skutskärs bruk flera gånger under våren.

– Jag tror att det är jätteviktigt att höra andra prata om psykisk ohälsa. Att det kan uppmuntra andra att själva prata om sina erfarenheter. Jag tycker jag märker det när jag är ute och föreläser, att folk gärna kommer fram efteråt bara för att få prata av sig, säger han.

Det var egentligen tänkt att Janne Heffler och Hjärnkoll skulle hålla två föreläsningar under våren. Men intresset har varit så pass stort att antalet har fördubblats. Huvudskyddsombudet Jimmy Lundin uppskattar att drygt hundra har dykt upp – en fjärdedel av alla anställda.

Janne Hefflers föreläsningar handlar om hans egna erfarenheter av depression, självhat, suicidförsök, ångest – och fängelsevistelse.

2016 såg han ingen annan utväg än att ta sitt liv. Han drack sig full och la sig i en snödriva. Också han räddades i sista stund. Janne vaknade upp i en fyllecell, utan att veta vem som hade hittat och räddat honom. Ändå frågade ingen i omgivningen hur han mådde.

– Det var då tanken på att begå ett brott väcktes. Som ett sätt för att få hjälp. Jag hamnade i en tråd på Flashback om hur det var att sitta i fängelse. Då, i den dimma jag var i, så tyckte jag att det lät rätt bra, säger Janne Heffler.

I ett sista desperat rop på hjälp bestämde sig Janne Heffler för att tända eld på ett förråd intill en förskolebyggnad.

– Tanken var att det bara skulle drabba mig. Jag fick fyr på fyra plankor och det var tillräckligt för att få igång brandlarmet.

Sen väntade han in polisen. Janne greps på plats och bilfärden från brottsplatsen till häktet tog tio minuter.

– Det var väl egentligen redan då vändningen började. När jag började prata med poliserna. Det kändes som att det var första gången jag kunde prata om hur jag mådde utan att bli idiotförklarad.

Janne Heffler dömdes till ett år och nio månaders fängelse för mordbrand. Under tiden i fängelse fick han träffa en psykolog och i dag är han diagnosticerad med bipolaritet typ 2. Det är en sjukdom som innebär att man har episoder av depressioner som varvas med episoder av lindrigare manier.

– Under mina föreläsningar förklarar jag hur jag gick tillväga, och att det är ett helt värdelöst sätt få hjälp. Det är liksom det genomgående temat, att jag förklarar hur man ska göra i stället. Att man ska ringa hälsocentralen och kanske framförallt att man ska prata med anhöriga och närstående. Det är ju vad jag borde ha gjort, säger Janne Heffler.

Jag vill ställa upp för andra, nu när jag vet hur viktigt det är att prata om hur man mår.

Andreas Karlsson

Andreas Karlsson har sedan den där dagen vid kajen vid Gavleåns utlopp fått hjälp. Så fort han kunde gick han till chefen och berättade allt.

– De tog tag i det direkt, så det tog bara några dagar innan jag fick hjälp, säger han.

Först gick han i samtal två gånger i veckan, sedan en gång i veckan. Nu ett knappt år efter självmordsförsöket är Andreas så pass frisk att han inte längre behöver gå i regelbundna terapisamtal.

Framöver hoppas han kunna vara en kontaktperson för arbetskamrater som behöver hjälp eller som bara vill prata, säger han.

– Jag tycker det märks att fler pratar om de här sakerna efter föreläsningarna. Men jag önskar att det var fler. För det måste finnas fler som inte mår så bra på Skutskär. Jag hoppas att de kan känna att de kan komma till mig, eller ringa, oavsett om det är mitt i natten.

– Jag vill ställa upp för andra, nu när jag vet hur viktigt det är att prata om hur man mår, säger Andreas Karlsson.

Adam Daver