Berättade om självmordsförsöket – möttes med kramar

Publicerad 2025-09-10, 04:00

~~REPORTAGE~~ Det kallas ofta för ett misslyckat självmordsförsök.

Men Albin Holmström letar efter ett annat ord för att beskriva det som hände när han undkom döden i sista stund.

Han har bestämt sig för att aldrig mer vara tyst om sjukdomarna som kan driva en människa till att vilja ta sitt liv.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Kanske blandade han ihop sömn med döden. Albin hade nyligen skrivits ut från sjukhuset, där han legat inlagd för depression med vanföreställningar. Men det blev inte bättre. Det enda som inte var hemskt var att sova.

Han hade sömntabletter på recept och tog allihop. När kroppen började sjunka tungt ner i madrassen kom en annan känsla och trängde undan tröttheten: dödsångesten.

– Paniken var så stark. Det var som om den friska delen i mig bröt igenom. Jag kände mig otroligt ensam. Jag ville inte dö så.

Han lyckades ta sig upp till telefonen och ringa sin mamma, som bor bara några minuter bort. Med blöta kalla handdukar höll hon honom vaken tills ambulansen kom.

En sjukdom att inte kännas vid

Det var inte första gången Albin legat på sjukhus för sitt mående. När han var 22 år bröt den första depressionen ut. Sömnen slutade fungera. Han hamnade lätt i bråk med vänner och arbetskamrater.

– Jag kunde ha en konflikt med någon, utan att den ens förstod vad jag pratade om. Det var inte så att jag skällde ut folk, men minsta lilla grej tog jag med mig hem och grubblade över. Jag fastnade i allt.

Till slut ledde bristen på sömn in honom i en psykos. Han trodde att han var jagad av agenter i hatt och mörka solglasögon.

Han hade nyligen fått jobb på bilsäkerhetsföretaget Magna Electronics i Vårgårda, där han också bott i hela sitt liv. När han kom tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen minns han inte att någon frågade vad som hade hänt. Kanske förstod hans arbetskamrater ändå hur det låg till. Kanske inte.

Albin Holmström

Bor: I lägenhet i Vårgårda med sin sambo och katten Vladimir

Ålder: 31 år.

Jobbar: På Magna Electronics som gör säkerhetslösningar till bilar. Är också volontär i föreningen Suicide Zero.

Intressen: Spelar gitarr och skriver låtar. Spelar också bas i metalcorebandet As we burn. Tycker om historia och reser gärna till platser i anslutning till olika händelser.

Självmordsförsöket och skammen

Den antipsykotiska medicinen gjorde sitt och Albin mådde bättre. Ett tag. Han flyttade till en egen lägenhet nära Vårgårda station, bara några hus bort från sina föräldrar. Han hade en flickvän, jobbet och sin musik.

Men sedan kom nästa depression med full kraft. Den där han beslöt sig för att dö, men ”misslyckades”.

När han kvicknat till igen kom skammen. För att ha gjort så mot sin mamma och pappa, mot flickvännen. Till och med läkaren verkade arg när han besökte till sjukhuset, minns han.

Dessutom fanns skammen över att han fortfarande levde.

– Redan innan, i depressionen, kände jag mig misslyckad. Men nu… jag kunde inte ens lyckas dö, liksom.

Samtidigt hade det blivit tydligt, det var egentligen inte död han ville vara. Sömnen var hans fristad från ångesten och helst ville han sova hela tiden. Men att han fortfarande var vid liv gav honom möjligheten att återigen må bättre. Att långsamt börja vilja leva igen.

– Man säger att det är ett misslyckat självmord, men kanske borde det finnas ett annat ord. Att man lyckades bli kvar.

På sjukhuset hade läkarna börjat prata om att han kanske var bipolär. Sjukdomen innebär djupa depressioner och maniska episoder, och i den form han har, typ 1, kan vanföreställningar bryta in både under depressionerna och manierna. Den är dessutom ärftlig och finns i hans släkt.

– Sjukdomen var inget jag ville kännas vid då. Men jag fick mediciner, och elbehandlingar, och blev med tiden mer stabil.

Han hade varit borta nästan fem månader när han kom tillbaka till jobbet. Återigen, han minns inte att någon frågade vad som egentligen hade hänt. Han hade ingen aning om någon visste att han mådde dåligt, att han faktiskt försökt ta sitt liv. På fikarasten, när någon undrade varför han varit sjukskriven, kunde han inte komma på något att säga.

– Till slut sa jag bara ”Jag gick in i väggen”. Någon pekade på väggen bakom mig: ”Var det den eller?” och skrattade. Det var som att jag stelnade inuti.

Albins råd: Om någon på jobbet mår dåligt

• ”Fråga hur läget är, det behöver inte vara mer än så, försök nå fram.”

• ”Om det känns för svårt, gå inte och fråga runt bland alla andra. Det kan bli väldigt fel om alla spekulerar, om man märker att alla pratar om en. Då är det bättre att vända sig till någon facklig, kanske ett skyddsombud. Chefen är också den som har ansvar för alla.”

• ”Ett psykosocialt skyddsombud vore bra. Att ha någon som jobbar med kamratstöd.”

Från tystnad till att tala

Men någonting hade börjat röra på sig. I sociala medier har många unga börjat prata öppet om psykisk ohälsa. En av dem var Charlie Eriksson, mannen bakom kontot Aldrig ensam. Han skrev rakt och naket om panikångest och självmordsförsök. ”Du är inte ensam om att känna som du gör” var budskapet, och det träffade Albin rakt i magen.

Han började leta efter en plats för sina egna erfarenheter och fann organisationen Suicide Zero. Snart började han själv prata. I lokalradion, i tidningar och tv. Och till slut även på jobbet.

En dag tog han med en högtalare och bad hela skiftlaget att samlas. Han startade radioinslaget där han berättat för reportern om självmordsförsöket, depressionerna och skammen.

– Det tog typ 20 sekunder innan jag bröt ihop av att höra mig själv där i radion. Alla känslor kom tillbaka, det var fördjävligt jobbigt att gå igenom.

Några av hans arbetskamrater kom fram och kramade honom. ”Vad bra att du berättar. Starkt gjort!”, sa de.

– Utom en kille. Han är född i ett annat land och inte så bra på svenska. ”Vad fan hände?” frågade han. Han hade inte fattat någonting. Det var nästan skönt att han bröt av situationen. Alla började skratta.

Ett öppnare samtalsklimat

Den nya öppenheten tog Albin med sig in i sitt fackliga engagemang. År 2018 blev han vald till skyddsombud. Sedan dess har frågan vuxit även inom fackföreningsrörelsen.

På IF Metalls kongress i våras var det många som gick upp och pratade när motionen om psykisk ohälsa skulle diskuteras. Albin var inte där, men han vet vad han tycker facket borde göra:

– Varför är inte kurserna om hur vi kan ta svåra samtal obligatoriska och med i grundutbildningen? Det vore ett bra steg.

Samtalen på jobbet har flutit lättare sedan Albin börjat vara öppen om sitt mående. Framför allt upplever han att andra har vågat vända sig till honom med sina problem. Men bara för att en person har egna erfarenheter av att må dåligt betyder det inte automatiskt att det är lätt att bemöta andra som har det.

Suicidpreventiva dagen

Suicidpreventiva dagen instiftades av Världshälsoorganisationen, WHO, 2023 för att uppmärksamma arbetet med att förhindra självmord. I samband med dagen sker många olika typer av aktiviteter runt om i landet, både den 10 september men även andra dagar i anslutning till dagen.

Källa: Suicid Zero

En situation som fortfarande svider, även om den samtidigt känns lärorik, är när en arbetskamrat kom tillbaka efter en tragedi i familjen. Rummet blev tyst. Albin kände att han borde säga något, men blev stum.

– Då kom en annan in i rummet, såg honom och la sin hand på hans axel. Det behövdes inte mer än så. Någon hade sett honom.

Det är inte så viktigt inte att göra ”rätt”, säger Albin. Det kan räcka med en liten hjärtemoji från någon som inte hittar orden.

”Gäller att inte tro man är frisk”

I dag mår han bra. Just i dag i alla fall. Hans sjukdom innebär att han måste hålla noga koll på sig själv och sina mediciner, inte sluta med dem och tänka att han är frisk.

Senast det hände slog sjukdomen över i en manisk episod. Till skillnad från depressionerna var han i stället på strålande humör. Gitarrspelet och låtskrivandet gick fantastiskt, tankarna kom snabbt och kändes klara.

För honom. Men för sambon, som nyligen flyttat in, blev det överväldigande. Det fanns alltid något han ville säga henne, även när han märkte att hon inte längre orkade lyssna. Han tystnade – bara för att minuten senare dela med sig av nästa tankekavalkad.

Även på jobbet började energin ställa till det.

– Till slut skötte jag inte det jag skulle göra. En dag kom jag på att jag behövde säga ”hej” till alla – alltså alla – på jobbet. Jag fick inte så mycket annat gjort, så det blev inte så bra.

Det händer att han saknar energin. Men vid 31 års ålder har han hunnit lära sig en hel del om sig själv, och om vad som är viktigt när livet blir för svårt: att inte gömma sig, att inte bli tyst. Kanske kan han också hjälpa andra längs vägen.

Vad skulle du vilja säga till den som mår dåligt och läser den här texten?

– Du är inte ensam. Det är det viktigaste att komma ihåg. Du kan känna dig unik, men på ett väldigt dåligt sätt. Det finns hjälp att få, sök på nätet eller ring en stödlinje. Och en sak till, jätteviktigt: skäms inte för hur du mår.