”Problemen kan bli större på sikt”

Att LO-förbunden väljer att gå skilda vägar in i avtalsrörelsen försvagar kollektivet. Men konsekvenserna kan på sikt bli ännu större.

Nej, de kom inte överens. Och genast är ryktesspridningen igång vem som torpederade samordningen och på vilka grunder.

Det var i sanning upplagt för en laddad samordningsprocess. Alltsedan avtalsrörelsen 2007 har låglönesatsningar och jämställdhetspotter höjt temperaturen i samtalen förbunden emellan. Och det är som om tonläget har höjts för varje gång det dragit ihop sig. 2010 hoppade IF Metall av när man ansåg att LO:s låglönesatsning missgynnade IF Metalls egna lågavlönade medlemmar.

Den här gången spände Kommunal bågen tidigt och offentligt. På DN Debatt för någon månad sedan förklarade Kommunal att man inte skulle ställa upp i en samordning om inte undersköterskorna fick lite mer än andra.

IF Metall skyndade till Kommunals försvar. Visst skulle undersköterskorna kunna få mer än de andra. Det var bra, tyckte IF Metall, att Kommunal hade identifierat en yrkesgrupp som värdediskriminerade. Låt oss ge den gruppen vårt stöd, men bara den gruppen den här gången.

Vad hände sedan? Uppenbart var det fler förbund som i samordningsprocessens elfte timme ställde liknande villkor. ”Alltför många förbund ville för mycket olika”, enligt Anders Ferbes sammanfattning.

En splittrad fackföreningsrörelse är naturligtvis svagare än en enad.  Men även i en splittrad fackföreningsrörelse kan förbunden söka stöd av varandra när respektive förbundsförhandling kärvar och sympatiåtgärder efterfrågas. Och visst, det finns en lönepolitisk samsyn, sammanfattad i LO-kongressens beslut och i 14-punktersprogrammet.

Fackföreningsrörelsen har hållit ihop utan samordning förr.

Därför kommer dramatiken av den uteblivna samordningen troligen inte att märkas så mycket i den kommande avtalsrörelsen. Men på sikt, om inte LO lyckas lappa ihop avtalssamarbetet igen.

Utan samordning kan arbetsgivare i låglönesektorer frestas att pressa lönerna, att inte betala lika mycket som den normerande industrin gör. Varför hålla sig till industrins märke när inte LO-förbunden håller ihop? Varför inte lägre löneökningar?

På så vis riskerar de lågavlönade på sikt att bli de verkliga förlorarna om LO-förbunden inte håller ihop.

Det är lätt att glömma hur det var när LO gick i otakt förra gången. På 1980-talet. Den gången var det dåvarande Metall som satte spiken i förbundskistan 1983. Den gången havererade samarbetet i en helt annan konjunktur, i 1980-talets devalveringsdopade ekonomi med högre inflation än omvärlden och extremt låg arbetslöshet. Facken gick då minst sagt i otakt och det dröjde till 90-talskrisen innan man samordnade sig igen. Nu under industriavtalets ledstjärna. Industrin skulle sätta märket.

Den ordningen gäller i praktiken än, även om den ifrågasätts då och då.

Nu havererar samordningen mot en helt annan bakgrund än på 1980-talet. Vi har en helt annan arbetsmarknad med otryggare anställningar och en press på avtalens lägsta löner, både från arbetsgivare och politiker.

Visst, förbunden kan ringa varandra och begära sympatiåtgärder i vår. Men på sikt blir det tuffare att ro hem pengarna för de lågavlönade om man inte samlas kring en gemensam linje. Däri ligger det mest dramatiska i dagens besked från LO och dess oeniga förbund.

Harald Gatu