”Ni får mer pengar mot att vi får mer makt”

ANALYsArbetsgivarna höjer ribban för löneökningar. I utbyte mot höjd lön vill de kunna bestämma mer när du ska jobba och hur mycket.

I fokus igen: arbetstidskorridoren. Alltså möjligheten för arbetsgivaren att förlägga tid som han vill – utan att behöva bry sig om det lokala facket.

I dag kan en arbetsgivare inom verkstadsindustrin variera arbetstiden med 40 minuter per arbetspass. Såvida arbetsgivaren och det lokala facket inte har kommit överens om något annat.

Arbetstidskorridoren är en stupstocksregel. Det vill säga: en regel som tillämpas om fack och arbetsgivare inte lyckas komma överens lokalt.

Normalt brukar stupstocksregler vara så avskräckande för bägge parter så att de i sig uppmuntrar parterna att göra upp om ett lokalt avtal, baserat på de förutsättningar som råder på arbetsplatsen.

Att göra upp om arbetstider kräver idag ett lokalt avtal. Men lyckas man inte komma överens gäller stupstocken.

I dag används knappt den stupstocken ute i industrin. Den anses vara tillräckligt avskräckande för att kunna utgöra alternativ till att göra upp.

I stället kommer fack och arbetsgivare överens om de lokala arbetstiderna. Vanligtvis får arbetsgivarna betala en slant för den flexibilitet de vill ha. Kanske i pengar, kanske i lite kortare arbetstid. Och det är detta som är problemet, enligt arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen. De lokala överenskommelserna blir för dyra för det enskilda företaget. Det måste bli enklare och billigare, menar man.

Att strunta i att göra upp med det lokala facket och istället använda sig av stupstockens 40 flexibla minuter per arbetspass upplevs inte av arbetsgivarna som något lockande alternativ. Det krävs mer tid i arbetstidskorridoren för att en arbetsgivare ska lockas till att ta det steget. Ju mer tid i korridoren desto effektivare blir också korridoren som påtryckningsmedel mot den lokala klubben. Vid det lokala förhandlingsbordet skulle en arbetsgivare kunna säga: ”Får inte vi igenom vårta krav på flexibilitet så struntar vi i att göra upp med er i facket och så går vi på stupstockreglerna i stället”.

Men då måste fler timmar in i korridoren. Så många att det lokala facket vet att arbetsgivaren frestas till att välja stupstocken framför en överenskommelse.

Mot den bakgrunden vill därför Teknikföretagen nu utöka korridoren till 5 timmar i veckan. Och då inte bara mellan måndag och fredag. Den normala arbetstiden ska också kunna förläggas till lördagar mellan klockan 7 och 16. En kraftig ökning? Nja, ökningen är ändå i blygsammaste laget med tanke på vad som verkligen behövs, enligt Teknikföretagen.

Teknikföretagen är inte ensamma. Arbetsgivarorganisationen Ikem, som organiserar företagen inom plast- och kemisk industri, vill ha också ha en korridor på 2 timmar per dag.

Allt förutsätter ett årligt arbetstidsmått på i genomsnitt 40 timmar per arbetsvecka.

Pengar mot makt. Högre lön – bara om arbetsgivarna får mer att säga till om. Det är så man måste tolka positioneringen på avtalsförhandlingarnas allra första dag.

Men det är inte bara arbetstiderna som arbetsgivarna vill skaffa sig mer inflytande över. Även själva lönebildningen ska stöpas om. Lokalt ska man kunna träffa avtal om sänkta löner om så behövs. Ett gammalt krav som arbetsgivarna med varierande eftertryck ställt sedan 1989. Det vore närmast en sensation om detta krav på ”lokal dispositivitet för hela kollektivavtalet” inte fanns med.

Nu talar bägge parter – både fack och arbetsgivare – om ettårsavtal. Osäkerheten i omvärlden talar för det. Den bräckliga uppgången i USA och Europa parad med Kinas problem gör de närmaste åren oförutsägbara.

Oförutsägbar är också resten den svenska avtalsrörelsen utanför industrin. Kommunals krav – som stöds av industrifacken – att undersköterskorna ska ha 1 061 kronor utöver märket på 2,8 procent retar framför allt industrins arbetsgivare. De vill inte se några ”förändringar av gruppers relativa löneläge” genom centrala avtal, som Teknikföretagen poängterar.

Men det finns även andra osäkerhetsfaktorer. Facken runt den heta byggindustrin som lagt sig en bit högre (3,2 procent) än industrifackens utgångskrav på 2,8 procent. Vad skulle hända om de lyckas konflikta sig till mer än vad industrin får? Och i den offentliga sektorn erbjuder de politiskt utsedda arbetsgivarna avtal utan siffror. Det får bli vad det blir. Kanske högre än industrin, kanske lägre. En lek med avtalselden, enligt både industrins fack och arbetsgivare som samstämmigt mullrar: kommunerna och landstingen äventyrar den svenska lönebildningsmodellens framtid.

En sak förenar industrins arbetsgivare och fack. De vill vara först ut med ett avtal. De vill sätta ett riktmärke för resten av arbetsmarknaden. Ett avtal är ju egentligen ett köp av arbetsfred. Ni får mer pengar mot att vi får lugn och ro. Det är grunden i bytet mellan arbete och kapital. Så fungerade det länge. Men på senare tid har bytet fått ett annorlunda innehåll. Ni får mer pengar mot att vi får mer makt. Och det är en betydligt krångligare affär.