Avtalsrörelsen från a till ö
Vad betyder lönepott, fredsplikt, reallön? Här är guiden för dig som är vilse i avtalsspråket. Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med dina villkor att göra. Från a till ö.
Nu blev det svåra ännu svårare
8 mars, 2016
Skrivet av Harald Gatu
ANALYS Dagens svar från parterna visar att avtalsrörelsen blir ännu besvärligare än vad man först räknat med. Att fack och arbetsgivare är oense om den första avtalsskissen hör inte till det vanliga. Nu är det bråttom om tidtabellen ska kunna hållas.
Den skiss som de opartiska ordförandena (Opo) presenterat för avtalsförhandlarna skulle ha varit det första enkla steget mot ett nytt avtal. Ett löst sammanfogat förslag utan siffror, en ram utan något materiellt innehåll.
Ändå blev det tvärstopp. Facken sa ja till 2-årsavtal, arbetsgivarna sa nej. De anser att fackens lönekrav omöjliggör ett längre avtal än ett år.
Det är nu som de opartiska ordförandens handlag testas.
I industriavtalets snart tjugoåriga historia har de opartiska ordförandena i praktiken fungerat som medlare. Men i industriavtalets urkunder nämns inte m-ordet. De opartiska ordförandena ska ”biträda” parterna. Det är parterna som äger avtalet och de opartiska ordförandena ska bara vara behjälpliga vid förlossningsarbetet månaden innan avtalsperioden löpt ut.
Där är vi nu.
Att inte ens den första skissen är i hamn är ovanligt. De opartiska ordförandena får gå hem och göra om sin skiss och hitta en konstruktion som såväl fack som arbetsgivare kan acceptera.
Industrins parter vill ju vara först och sätta det normerande märket för resten av arbetsmarknaden. Med tisdagskvällens besked tappar förhandlingarna fart.
De opartiska ordförandena tvingas vänta med att snickra ihop ett mer konkret förslag, en hemställan med siffror och hårda formuleringar. Det är ju då de knepigheterna börjar på allvar. I den fasen av avtalsförhandlingarna ”kommer allt det svåra och tuffa upp på bordet”, som IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe uttrycker sig.
Då ska de opartiska ordförandena jämka ihop buden från parterna till ett avtal som alla kan leva med. De ”svåra, tuffa frågorna” är många.
Löneökningar: Facken kräver 2,8 procent i löneökning för nästa år. För högt tycker arbetsgivarna som hellre pratar tiondelar eller ”mycket låga eller helst inga kostnadsökningar”.
Individgarantier: På det största avtalsområdet Teknikavtalet vill IF Metall att alla ska garanteras ett lönelyft på 450 kronor i månaden, på arbetsplatser utan lönesystem ska individgarantin vara ännu högre, 635 kronor. Arbetsgivarna vill överhuvudtaget inte ha några individgarantier. De anses vara hinder i lönesättningen.
Lönesänkningar: Teknikarbetsgivarna vill göra kollektivavtalet dispositivt. Med det menas att arbetsgivare och facket lokalt ska kunna komma överens om lägre löner och sämre villkor än vad som sägs i kollektivavtalet. Facket säger nej med motivering att det riksomfattande kollektivavtalet måste skydda klubbarna från utpressning från den enskilde arbetsgivaren.
Lördagsarbete: Arbetsgivarna i verkstadsindustrin vill förlänga den så kallade arbetstidskorridoren. Företagen ska utan förhandling kunna variera arbetstiden med 5 timmar i veckan. Därmed skulle de öppna för lördagsarbete. Även arbetsgivarorganisationen Ikem (plast, läkemedel, kemi) vill ha en korridor där arbetstiderna ska kunna varieras med 2 timmar per arbetspass. IF Metall har kongressbeslut på att minska korridoren. Facken säger nej.
Kring dessa fyra områden är avståndet mellan fack och arbetsgivare mycket stort. Men innan de opartiska ordförandena ens börjar fundera på hur de ska hantera det svåra, tuffa frågorna måste de ha fått med sig parterna på den första skissen.
Och vi är inte ens där än.
