”Skatteflykt handlar om ideologi”

Gästkrönika Panamaskandalen är tveklöst ett av historiens största journalistiska avslöjanden, och ett drama som kommer pågå flera månader till. Men framförallt är den kanske en påminnelse om en stor skiljelinje i moralfrågor mellan högern och vänstern.

Ayn Rand skrev 1957 ”Och världen skälvde”. Sedan dess har hon och hennes libertarianska lära blivit smått legendarisk inom högern – bland annat ägnade sig Margret Thatchers tankesmedjor uttalat åt att ”popularisera” Rands tankar. Om inkomstskatt skrev Rand en gång att ett samhälle aldrig kan vara fritt om det inte är fritt för medborgaren själv att bestämma huruvida hen vill delta i skattesystemet.

Det här är en uppfattning som kan tyckas befinna sig ganska långt från det politiska samtalet i Sverige. Men inom den svenska högern är spåren av Rands idéer tydliga. Annie Lööf har till exempel nämnt Margret Thatcher som förebild och framhållit ”Och världen skälvde” som sin favoritbok. Därför är det kanske inte särskilt märkligt att fri invandring paketerad av Centerpartiet innebär sänkta löner och begränsad tillgång till välfärd. Invandraren blir en möjlighet till billig arbetskraft som inte kostar samhället någonting att integrera – som vanligt är den enda vinnaren företagen.

I sin senaste bok Etablissemanget – och hur de kommer undan med allt studerar den socialdemokratiska författaren Owen Jones Storbritanniens så kallade etablissemang. Jones intervjuar mängder av priviligerade människor. Det rör sig om parlamentsledamöter, adelsmän och skolrektorer på fina universitet. En linje går skarp genom hela urvalet. De befinner sig samtliga långt till höger om socialdemokratin och de är allihop mycket tydligt nöjda med det.

”Jag tycker att er ideologi är ren ondska”, säger en av Jones intervjupersoner. Och liknande citat haglar boken igenom. ”Jag är inte så jätteförtjust i demokrati”, säger en annan. Genom en grundlig genomgång berättar Owen Jones illustrativt om hur människorna som har mest makt att styra det offentliga samtalet i Storbritannien. De är rika och har ofta fötts till det. De går på samma skolor och kan sätta varandra i maktpositioner. Och de när ett hat mot socialism och en febril övertygan om att de har rätt till en viss socioekonomisk position i relation till andra. Jones menar att etablissemanget drivs av en anda som liknar den klassiska L’oreal-reklamen: ”Because I’m worth it”.

Efter Panamaskandalen har diskussionerna i hög grad handlat om vad Nordea gjort fel och hur liknande scenarion kan undvikas i framtiden. Diskussioneran handlar om huruvida banker behöver hårdare regler och ifall miljonärer som gömt pengar borde avgå. Men i själva verket kommer regleringar i längden inte förändra någonting. Så länge högern är ideologiskt övertygad om att skatt är fel kommer bankdirektörerna aldrig sluta gömma varje skattekrona de bara kan. Because they’re worth it.

Dennis Jörnmark Callstam