Träkalsonger – från bruket till fina gatan

Massa produkter.Barrträd in – allt utom pappersmassa ut. Domsjöbrukets produkter blir textil­fibrer, värktabletter, korvskinn och kolsyra till brandsläckare. Här finns framtiden och därmed jobben – vd och klubbordföranden har dessutom samma dröm.

Fabriken i Domsjö var militärt intressant under andra världskriget, för man kan göra krut av cellulosa. Så Ronny Hellström blev faktisk krigsplacerad på sin egen arbetsplats när han började här.

Det är 40 år sedan, han har varit med om mycket konkreta nedläggningshot och hört olyckskorparna kraxa gång efter annan. De är tysta nu och halvtidselektrikern och avdelningsordföranden säger lugnt:

– Nu är det bara framtidstro, vi kan göra allt. De nya ägarna känns mycket bra.

”De” är Aditya Birla, ett gigantiskt indiskt företag, som omsätter över 340 miljarder kronor, har 120 000 anställda över hela världen och tillverkar allt från aluminium till konstgödsel.

Dessutom är företaget världens största viskosproducent – och äger Örnsköldsviksfabriken sedan 2011. Här jobbar cirka 400 personer, 285 av dem tillhör Pappers.Domsjö är själva motsatsen till ett traditionellt bruk, här görs allt utom pappersmassa. Vd Lars Winter kallar sin fabrik för bioraffinaderi, som helt enkelt ska göra ännu mer av trädet. De tre stora produkterna är cellulosa, lignin och bioetanol – men användningsområdena är många och växande:

– Störst är cellulosa till viskosfibrer, men våra kunder gör också korvskinn, foder i kavajer, betongförstärkning, bindemedel i värktabletter, disktrasor, kolsyra till brandsläckare, etanol till drivmedel och spolarvätska. Vi är dessutom Sveriges enskilt största producent av biogas.

”Vi är vinnare, vi gör textilier av en förnybar råvara. Mer än 60 procent av världens kläder är av polyester, som görs av olja.”

I sulfitbruket kokas framför allt gran till så kallad dissolvingmassa eller cellulosa. Den löses upp (dissolve på engelska) och skiljs från andra beståndsdelar. Det mesta används till produktion av viskosfibrer som vävs till olika textilier.

– Vår dissolvingmassa har hög renhet och är vår största och mest lönsamma produkt. Dessutom innebär det en säker debitering inom koncernen, det ger trygghet åt oss, säger Ronny Hellström.

Han fortsätter:
– Det är en komplicerad process att göra viskos. När det gäller vanlig massa konkurrerar man mest med priset, här handlar det om kvalitet, därför är konjunkturnedgångarna mindre djupa för oss.

Men ni kommer ju få allt fler konkurrenter?

– Absolut, men jag känner stor optimism för att vi ligger så långt framme när det gäller tekniken. Vi har lärt oss kundernas krav och vi jobbar hela tiden med nya produkter.

Ronny Hellström leder oss ett bra stycke bort på området, in i ett hus som verkar vara kvar från starten 1903, hemtrevliga klinkersplattor på golvet. In från höger väller den råa dissolvingmassan i en bred ränna. Nu har den 98 procent vatten i sig, halten ska ner till 7 procent, då är massan skivor som balas och skickas med båt till Indien via Lübeck och Amsterdam.

Det ångar om massan, och här hänger vi med ett leende upp kalsonger av märket Allvar, som en slags bild av ett massabruk med framtidstro:

– Det är ju en mycket liten del av våra intäkter, men det känns jättebra att vår råvara förknippas med sådana fina produkter. Man kan ju jämföra med när det fanns en matta av vår cellulosa under de keramiska plattorna i nederdelen av de amerikanska rymdfärjorna, säger Ronny Hellström.

Ni ägs av en indisk jättekoncern, vad vet ni om arbetsförhållandena där?

– Inte jättemycket i detalj, jag har aldrig varit där. Men det har berättats mig att det råder nån slags gammal svensk bruksanda, företaget tar hand om de anställda med skolor, bostäder, sjukvård etcetera. Förstås har de väl inte samma trygghetssystem som vi, men det verkar schysst.

– Och ägarna följer svenska lagar och gillar vårt skyddstänk, det är viktigt för dem.

Hur blir det med jobben i Domsjö?

– Traditionellt är det så i skogsindustrin att bemanningen minskar när man inför ny teknik. Vi vill förstås öka produktionen, men jag tror att den kostym vi har i dag är anpassad till behoven. Jag känner ingen oro för framtiden, förhoppningen är att vi får fler anställda genom nya produkter. Vårt företag ligger ju helt rätt i tiden.

Om detta är förstås vd Lars Winter helt övertygad, om detta kan han prata länge.

– Vi är vinnare, vi gör textilier av en förnybar råvara. Mer än 60 procent av världens kläder är av polyester, som görs av olja. Bomullen står för 25 procent, men det är en gröda som kräver enorma mängder vatten i områden som har ont om det och dessutom mycket bekämpningsmedel.

Winter säger att fabriken kan höja produktionen med 10–15 procent utan att bygga ut, och poängterar att det inte är någon fara med den svenska skogen – tillväxten är hög­re än avverkningen.

Var är ni om fem år?

– Då har vi ökat produktionen av det vi gör nu och så har vi två eller tre nya produkter.

Till exempel?

– En sak vi tittar på är om man kan använda så kallad celullosafilament i stället för polyestern i corden på höghastighetsdäck, typ Formel 1. En annan är att man kan göra så kallad singel-cell-protein av hemicellulosan i stället för etanol. Då skulle man kunna ersätta soja och fiskmjöl i fiskodlingar, det vore resurshushållande.

Lars Winter säger att ägarna är positiva till verksamheten, möjligen vill han – liksom de flesta vd:ar – investera och modernisera i en högre takt. Man kan också ana en dröm, som han delar med fackordföranden. Ronny Hellström får formulera den:

– Det vore ju att ha en egen viskosanläggning här, vi skulle kunna integrera den med dissolvingtillverkningen. Det finns stora fördelar – vi har råvaran, tillgång till vatten och all logistik.

Han gjorde allvar av kalsongidén

Niklas Gilmark fångades av en artikel om att göra viskos av bambu. Han har gjort om tricket, fast med träd från sin barndoms skog i Ångermanland. Nu finns kalsongerna i handeln.

Niklas Gilmark är Handelsekonomen som jobbat med varumärken, Stefan Söderberg är grundare och delägare av modeföretaget Hope. Den gemensamma nämnaren är födelsestaden Härnösand. Tillsammans driver de Allvar.
– Det är en stark trend att konsumenter vill veta var det de köper kommer ifrån. Våra kalsonger går att spåra till norrländsk barrskog och tillverkningen är miljövänligare än för bomull. Vi har provat oss fram med olika blandningar för att kalsongerna ska bli mjuka och samtidigt inte sladdriga, säger Niklas Gilmark.

De fastnade till slut för 58 procent viskos, 37 procent bomull och 5 procent elastan. Kalsongerna började säljas på NK i Stockholm i april, nästa anhalt blev – Härnösand. Priset är 299 kronor styck, den som vill ha gylf med knappar får hosta upp 30 kronor till.

– Vi kommer efterhand att knyta till oss fler butiker i Stockholm och Göteborg, men sedan också i modemetropoler som Berlin, London och Paris.

Efter kalsongerna är planen en t-shirt för herrar, i femårsstrategin ryms allt fler produkter, och då även för damer. Viskosfibrerna tillverkas hos Domsjös ägare Aditya Birla i Indien, plaggen stickas i en fabrik på Sri Lanka

– Vi har jobbat mycket med att skapa en miljömässigt och socialt hållbar produktionskedja. Vi har valt partner som jobbar med tillverkare med höga krav och vi har besökt fabrikerna där produktionen sker. Vet man att H&M använder samma tillverkare är det bra.