Arvet efter industrin – tusentals tickande miljöbomber

Tusentals giftiga gamla industritomter ligger utspridda över landet. Trots miljarder från staten har bara en bråkdel sanerats. Nu upptäcks nya risker – och listan växer över miljöfarliga platser.

Gruvor, pappersbruk, sågverk och glasbruk. Bilvårdsanläggningar, kemtvättar, bekämpningsmedelsfabriker. Svensk industri har en rik historia och har gett oss många arbetstillfällen och ett stort välstånd. Men den har också lämnat ett annat arv – eller snarare en skuld.

Det finns över 85 000 platser spridda över hela Sverige som är eller misstänks vara förorenade. 27 000 av dem har undersökts och delats in i riskklasser efter hur farliga de är.

De allra farligaste – riskklass 1 – innebär en mycket stor risk för människors hälsa och för miljön. Hit räknas nästan 1 200 områden. Ytterligare 8 500 platser har lagts i riskklass 2 och utgör en stor risk.

Målet är att alla dessa platser ska saneras. Men det tar tid och det kostar mycket pengar. I ett tidigare försök att ta fram rimliga etappmål på Naturvårdsverket gjordes bedömningen att det skulle ta åtminstone 75 år. Vad det kommer att kosta är svårt att beräkna, men det är åtskilliga miljarder.

Skattebetalarna står för kostnaden

En stor del av de allra högsta notorna läggs på skattebetalarna eftersom det inte alltid finns något företag kvar att ställa till svars för gamla giftskulder. Resterna efter gamla sågverk med impregnering, nedlagda gruvor och plantskolor där skogsplantor har drivits upp hör till de mer kostsamma och tidskrävande projekten.

– De flesta objekt vi tar nu är ganska stora, för de kommer högst på priolistan bland annat eftersom de är stora och komplexa, säger Johanna Farelius, biträdande avdelningschef på Naturvårdsverkets Kretsloppsavdelning.

– Ofta kan det ha funnits olika verksamheter på samma plats. Kanske en gruvverksamhet eller metallverksamhet i botten som har läckt ut bly, silver och zink, och sedan ett garveri och sen kanske något annat som jobbat med lösningsmedel. Det är som årsringar. Man kan behöva använda flera olika tekniker för att komma åt olika delar av föroreningarna.

Under de senaste 25 åren har Naturvårdsverket lagt 8 miljarder kronor på att åtgärda förorenade områden. Det har räckt till att slutföra saneringen av sammanlagt 183 olika platser. Ytterligare 1 400 områden har åtgärdats delvis eller påbörjats.

Projektnota på hundratals miljoner – bara i år

I dagsläget pågår runt 60 projekt med finansiering från Naturvårdsverket, och kostnaden för dem projekten väntas landa på 300 miljoner kronor bara i år. Varje sanering tar många år, men hur mycket de kostar skiljer sig väldigt mycket åt. Vissa kostar hundratals miljoner.

Ett av de mer kända exemplen är BT Kemi i Teckomatorp, där gifttunnor hade grävts ned i marken. Saneringen av marken har genomförts i flera omgångar. Den senaste inleddes 2011 och finansieras med pengar från Naturvårdsverket. Först i år väntas den bli klar och har då kostat närmare en kvarts miljard kronor.

Samtidigt som de gamla giftområderna betas av läggs nya platser till listan över potentiellt förorenade områden.

– Nu ser vi med viss oro att det finns nya typer av kemikalier, till exempel pfas, så listan är inte komplett, säger Johanna Farelius.

– Vi har blivit visare med tiden. Man har varit lyckligt ovetande i början om hur farliga de här ämnena är och det hinner gå lite långt. När det väl kommer ut i grundvattnet är det väldigt dyrt och svårt att sanera. Så det är en ständig kamp mot klockan.

Ett annat relativt nyupptäckt problem är förorenade sediment, alltså material som har samlats på botten av sjöar, hav och vattendrag, till exempel fiber från pappers- och massabruk. Här kan både dioxin, pfas och andra gifter finnas.

Sedan 2023 har regeringen satsat extra pengar för att sediment och platser med pfas ska inventeras. Vissa av dem kommer att läggas till listan över de allra farligaste områdena.

Ett annat område som Naturvårdsverket bevakar är den gröna omställningen. De planerar till exempel ett projekt för att identifiera risker med tillverkning och återvinning av elbilsbatterier.

Samhällets allt större fokus på återanvändning och återvinning kräver också analyser av risker. Både om det finns risker med själva hanteringen, men också risken för avfallsbrottslighet – alltså att material dumpas och läcker ut farliga ämnen i stället för att tas omhand.

Marie Edholm