”En fråga om höger och vänster”

Krönika Det är inte invandringen utan den borgerliga regeringens stora skattesänkningar som ligger bakom utarmningen av vår gemensamma välfärd.

Det finns företeelser i livet som gör en mer eller mindre förundrad. Till denna kategori hör bland annat den alltmer utbredda uppfattningen att brister i vård- och omsorgssektorn beror på invandringen.

Jag förmodar att argumentationen vilar på antagandet att kostnader för invandringen tär på resurser som annars skulle kunnat gå till vård och omsorg. Det vore ju förskräckligt, om det nu vore så enkelt förstås.

Under de borgerliga regeringsåren (2006–2014) genomfördes skattesänkningar i storleksklassen 140 miljarder. Är det någon som tror att en sådan enorm omfördelning av resurser i samhället inte påverkar alla våra skattefinansierade sektorer? Samtidigt drev man igenom en hårdför ideologisk privatiseringslinje vilket innebar att gemensam egendom slumpades ut till reapriser. Några få har blivit väldigt rika men vi har alla blivit fattigare genom denna operation.

Hur detta påverkar människors upplevelse av välfärdssektorerna pratas det väldigt lite om. Det är i varje fall relevanta faktorer att ta med i beräkningen när vi diskuterar vår gemensamma välfärd.

Frågan blir än mer intressant om vi betraktar det framtida behovet av arbetskraft. Det är en allt större utmaning för alla branscher på svensk arbetsmarknad.

I takt med att vi blir allt äldre ökar behovet av arbetskraft. I den offentliga sektorn är utmaningen än större eftersom människors behov av vård och omsorg också kommer att öka i framtiden.

För den som är intresserad av att vår gemensamma välfärd ska fungera är det helt enkelt nödvändigt att försöka hitta svar på hur dessa utmaningar ska lösas. Den klassiska konflikten mellan höger och vänster är helt avgörande. De borgerliga partierna svarar sänkta skatter på alla frågor. För vanliga löntagare innebär det sämre och dyrare välfärd.

Om vi ställer invandring mot välfärd gynnas skattesänkarna eftersom konsekvenserna av deras politik hamnar under radarn.

Lyckas vi med att kombinera ett starkt utbildningssystem med en arbetsmarknad som kan leverera trygghet i omställning så kommer Sverige att kunna vara ett land som kombinerar generell välfärd med konkurrenskraftigt näringsliv.

Vår gemensamma välfärd är alltså i mångt och mycket en fråga om politiska prioriteringar. Det är komplext och mångbottnat och låter sig inte lösas med förenklade
resonemang.

Jag tror att vi skulle komma en bra bit på rätt väg om vi börjar betrakta de människor som flytt till vårt land som värdefulla resurser i bygget av vår framtida välfärd. För vad annars skulle en människa vara?