När ditt jobb kan bli dödliga vapen

Svensk försvarsindustri. Vapen behövs för att bevara freden, säger vissa. Andra tycker att Sverige ska avrusta. Finns det onda och goda arméer? Kan du som jobbar i försvarsindustrin lita på att det du tillverkar hamnar i rätt händer?

Thomas vägrade göra fler stridsplan

När regeringen sa ja till Jasprojektet i början av 80-talet drog de flesta Saabanställda en suck av lättnad, men inte Thomas Holmgren.

Han var med i en Jaskritisk grupp på Saab i Linköping och ville inte se något nytt stridsflygplan.
– Vi tyckte att det redan slösades alldeles för mycket resurser på militär rustning och som Saabanställda kände vi ett särskilt ansvar, säger han.

De var runt tio personer, plus några hemliga medlemmar bland tjänstemännen, berättar Thomas Holmgren.

– Vi delade ut flygblad på arbetsplatsen och gjorde ganska mycket väsen av oss, säger han.

Gruppen ville att Saab skulle avveckla sin militära gren och satsa fullt ut på den civila produktionen.
De inspirerades av arbetarna på det brittiska företaget Lucas Aerospace. Där tog de anställda, under 70-talet, fram en egen plan för en alternativ produktion.

I stället för att tillverka vapen och krigsmateriel tyckte de att företaget skulle satsa på vindkraftverk och miljövänliga transporter.

På Lucas Aerospace fanns en bred uppslutning kring den alternativa planen. Så var det inte med Jasmotståndet på Saab.

– Det pratades mycket om att Jas skulle rädda jobben. Det framställdes som den enda räddningen för oss som arbetade i industrin, men vi köpte inte det.

Under hela 80-talet jobbade han som bänkarbetare och slöjdade detaljer till Viggen. Samtidigt som han byggde stridsflygplan pläderade han för nedrustning. Runt om i landet anordnades demonstrationer mot Jasprojektet och Thomas Holmgren ställde gärna upp som talare.

– Vi tyckte att det var viktigt att vi som jobbade i produktionen tog ställning, säger han.

”Export stärker vårt eget försvar”

Aleksandar Zuza, utredare på IF Metall

”IF Metalls hållning är att dagens kontroller fungerar bra. Sverige har ett av de hårdaste kontrollsystemen i världen. Det är viktigt att produkterna som vi säljer inte används till förtryck.
Jag respekterar dem som tycker att Sverige ska sluta exportera, men jag tror inte att det är rätt väg att gå. Som det ser ut i dag är exporten avgörande för vår egen försvarsförmåga. Tack vare att vi exporterar kan vi se till att vårt eget försvar håller en hög teknisk nivå. Det tycker jag är viktigt. I de bästa av världar behövs inga försvar, men titta på Ukraina, titta på Krim. Vi har krig i Europa. Jag tycker att vi ska vara stolta över vår försvarsindustri, som är internationellt ledande.”

”Omöjligt att ha full kontroll”

Anna Ek, ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

”Vi måste göra vårt yttersta för att avskaffa alla arméer och väpnade grupper. För att komma ifrån den onda spiralen där våld bekämpas med mer våld måste vi tänka nytt. Även om Sverige säger sig ha en stark exportkontroll vet vi att vapen som tillverkas här hamnar i ”fel” händer. Det går inte att ha full kontroll på vad som händer med vapnen efter att de sålts. Också export som faktiskt är godkänd går direkt till diktaturer och krigförande länder.

Genom vapenexporten är vi i Sverige medskyldiga till krigen. Det måste gå att ställa om tillverkningen och i stället börja producera sådant som är positivt för samhället och världen.”

”Vapen behövs för att klara freden”

Conny Holm, fd klubbordförande på Saab i Jönköping

”Genom åren har jag träffat en del kollegor som har haft betänkligheter kring jobbet, och när det stormar politiskt händer det att någon frågar vad jag tycker, men det är sällan.
För de flesta har jobbet blivit vardag och man tänker inte på att ammunitionen ska sprängas någonstans.
Personligen tror jag att vapen behövs för att behålla freden och jag litar på att den svenska exportkontrollen fungerar. Jag förstår hur de som vill nedrusta tänker, men jag tycker att de har fel. Alla vill ha en värld utan krig, men jag tror aldrig att vi kommer få det. I stället måste vi hålla kriget i tukt.”

Charlie Olofsson