Industriarbetarnas tidning
24 oktober, 2016
Skrivet av Pontus Ohlin
Titta in i testfabriken! Kan man lita på att hjälmen håller, att visiret pallar för ett slagskott eller att ett kilo verkligen väger ett kilo? Dagens Arbete åkte till SP, Sveriges Tekniska Forskningsinstitut i Borås, där man mäter, testar och har koll på allsköns saker.
SP provar, utvärderar och certifierar produkter på uppdrag av myndigheter, företag och andra organisationer. Kunderna är både inhemska och utländska.
SP utvecklar också produkter och forskar om allt från brandskydd och hållbart fiske till stadsplanering och självkörande bilar.
CE-märket måste finnas i hjälmen. Det innebär att hjälmen uppfyller de krav som ställs i EG-direktivet för personlig skyddsutrustning.
1500 personer arbetar på SP, de flesta är ingenjörer. Bolaget bildades 1920.
På SP finns sedan många år en särskild avdelning för personlig skyddsutrustning. Här testas bland annat skyddshjälmar av alla slag.
Hjälmens främsta uppgift, oavsett typ, är förstås att skydda huvudet mot stötar och slag samt fördela den kraft, slagenergi, som uppstår vid en olycka.
Hur hjälmen är konstruerad och hur den reagerar mot kyla, värme och annan miljöpåverkan är därför a och o. Dessutom får den ju gärna vara bekväm och inte väga alltför mycket. Allt sådant här kollar SP enligt en rad fastställda minimikrav.
Är EU-standarden för industrihjälmar. Förutom de krav som gäller för utförandet av hjälmen och dess hakrem, ska den till exempel …
Ibland mäts också hjälmarnas motstånd mot extrema temperaturer och dess skydd mot stänk av metall.
För industrin – ja hela samhället i stort – är standardiserade mått, SI-enheter, superviktigt. Ta bara kilot. Det är inte bara den internationella standardvikten vid handel, utan också grunden för att bestämma kraft, volym och tryck. En liten felberäkning skulle kunna innebära stora ekonomiska förluster för exempelvis gruv-, bil- eller återvinningsindustrin. Och minsta lilla slarv inom läkemedelsindustrin – som feldoserade mediciner – kan få katastrofala följder.
Det låter nästan för analogt för att vara sant, för att vara 2016. Men i ett temperatur- och fuktkontrollerat kassavalv, djupt inne i SP:s stora och tekniskt avancerade anläggning utanför Borås, ligger en liten metallklump från 1800-talet och tronar mystiskt under tre glaskupor.
Inte nog med det. Vart sjätte år bärs klumpen försiktigt ut ur valvet, tvärs över en korridor och sedan vidare in i ett sterilt komparationslaboratorium där ingenjörer i vita rockar jämför och kalibrerar den med ett antal liknande klumpar. Klumpar vilka i sin tur kan ge företag och andra intressenter svaret på frågan om hur mycket ett kilogram verkligen väger.
Exakt.
Eller åtminstone så nära sanningen man kan komma. Allt för att undanröja fabrikationsfel och allt vad det kan innebära på sikt.
Ja, det handlar alltså om det svenska rikskilot. Kilot som till 90 procent består av platina, 10 procent iridium, och som med jämna mellanrum också transporteras till den internationella byrån för mått och vikt, BIPM, i Paris för att få det jämfört och kalibrerat med det så kallade Världskilot som finns förvarat där.
Ett svenskt urkilo räckte inte. Sommaren 2004 köpte SP in ett likadant. Pris: 330 000 kronor.
– Då fick vi beställa ett extra säte i flygplanet, berättar Bengt Gutfelt, tekniskt ansvarig för massaavdelningen, tillika ansvarig för rikskilot sedan några år.
Var köpte ni det?
– I Paris, de produceras där. Men det tar lång tid mellan beställning och leverans, eftersom man måste vara så oerhört noggrann. Ett par år kanske.
För att tillverka ett kilo?
– Ja. Det här är nummer 86. Ursprungligen tillverkades 40 prototyper på 1800-talet.
Varför har ni två?
– För forskningsverksamhet. Det är jättebra att ha två stycken. Med dubbel spårbarhet ökar ju tillförlitligheten och då kan vi göra ännu bättre jämförelser.
Men 330 000 kronor?!
– Jo. Men i dag gissar jag att ett sådant kilo ligger på runt en halv miljon kronor, eftersom metallvärdet har gått upp så mycket.
”Vikten ändrar sig hela tiden. Varje gång du tar i det gnider du ju bort några atomer.”
Mikael Lindgren, forskare vid avdelningen för mätteknik, om varför det snart är slut på resorna till Paris för det svenska rikskilots del. Hösten 2018 planerar SP att ersätta metallklumpen med en mer exakt metod
att definiera massa.
Med en medhjälpare och med rätt verktyg kan projektledaren Peter Blomgren, internt kallad ”professionell inbrottstjuv”, bryta sig igenom allt från lägenhetsdörrar till bankvalv.
Eller som det här vapenskåpet som han och en kollega nyss brutit upp.
– Vi bryter upp allt, säger han. Det är bara en fråga om tid!
Sven-Christian Ebenhag, forskare och chef på tids- och frekvenslabbet, får lön för att titta på klockan när han är på jobbet. Han vet allt om de atomur SP har och som levererar den svenska tiden.
Dessa atomur, som bara drar sig en sekund på 300 000 år, jämförs i sin tur regelbundet med drygt 500 andra atomur runt om i världen – bland annat flera som finns förvarade i en minaret i Mecka.
”Hela samhället bygger ju på tid.”
Sven-Christian Ebenhag om varför det är så viktigt att klockorna är synkroniserade och att de levererar så noggrann tid som möjligt. Bland annat syftar han på rättssäkerheten och alla banktransaktioner som görs.
Fröken Ur får fortfarande runt en miljon samtal per år.
Avstånd
På samma sätt som Sverige tilldelades ett kilo fick vi en meterprototyp i slutet av 1800-talet. Ända fram till år 1989 fungerade denna stav, som forskaren Mikael Lindgren håller i, som så kallad riksnormal i Sverige. Staven (”nummer 29”) består av en speciallegering av platina och iridium, och förvaras i dag i ett låst vitrinskåp tillsammans med andra museala mätföremål. I dag används speciella lasrar för att fastställa avstånd.
Om du vill kan du ta fram en linjal i ditt textdokument för att visa längden på den textrad du skrivit. Linjalen på bilden ovan kommer layoutprogrammet somDagens Arbete använder. Den visar 10 cm, men stämmer det?
Knappast. Programmet är utvecklat i USA, så i vårt fall ser vi en konvertering från det amerikanska måttsystemet. Och linjalen på bilden ovan? Den är inte bara konverterad från ett annat måttsystem, du ser den dessutom på en responsiv webbsida, som anpassar storleken till bredd och upplösning på din skärm. Så, som du säkert anat, linjalen ovan stämmer definitivt inte. Turligt nog är tidningsproduktion ingen exakt vetenskap.
Hållfasthet
I SP:s rum för provning av papper kan man med hjälp av en vikningsapparat se hur många vikningar ett arkivbeständigt respektive ett enklare kopiatorspapper klarar av. Det starkare, arkivbeständiga papperet – som har en vattenstämpel – ska klara minst 150 vikningar.
Ljus
Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna. Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.
Richard Fredriksson slog slår larm om arbetsmiljön på Samhall redan i april 2020. Åtta månader senare lades ärendet ner.
Lulu städar flera olika äldreboenden. Utan skydd. Hon är orolig både för den egna hälsan och för att smitta de gamla.
Nettan städar i polishuset, men får bara ett visir som skydd. ”Vi städar ju med vatten. Det stänker”, säger hon. Som skyddsombud känner hon sig motarbetad av företaget när hon påpekar brister.
Samhalls bilar får under pandemin inte rengöras med något annat än en fuktad trasa. Medel förstör interiören.
Anställda på Samhall i Sörmland kritiserar att de skickats ut under coronapandemin utan rätt skyddsutrustning. Fredrik Nilsson, distriktschef Sörmland/Gotland, svarar.
Människovärdet offras på vinstmaximeringens altare, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.
Den med mest förtroende ska kunna bli skyddsombud, oavsett politisk hemvist eller fackligt medlemskap, skriver Sverigedemokraternas Magnus Persson.
Centrum för personalägande: Det är ett sätt för er som avstått löneökningar under pandemin att få ta del av framtida framgångar.”
Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.
Det måste bli lättare att att rapportera in brister anonymt, skriver Liberalernas Arman Teimouri och Malin Danielsson.
Saila Quicklund (M): Det behövs mer resurser till berörda myndigheter och att preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott förlängs.
Att inte bara bli utan ersättning utan även jagad in i graven av systemen som man själv finansierat är bortom all anständighet, skriver fem företrädare för GS.
