Eva Burman: Systemet hänger inte med
”Arbetslivet blir tuffare – men varken pension eller trygghetsförsäkringar hänger med”
Vi som är ”utanför” är värda respekt
Publicerad 2016-10-21, 13:00 Uppdaterad 2020-09-07, 12:04
Krönika Klockan två på dagen är torget vårt. Vi som inte arbetar. Jag skriver vi eftersom jag själv är sjukskriven sen en tid tillbaka. Vi är lite luggslitna, vingliga i gången, en del med rullstol eller rullator. Vi är många, och vi ingår i utanförskapet.
Jeanette Herulf
Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ”utanförskapet”. Om detta och annat kommer DA-medarbetaren Jeanette Herulf att skriva i sina krönikor.
Vi har en del gemensamt, vi som rör oss på torget. Det dåliga samvetet kanske. Skammen över att inte jobba. Vi får inte den där fjädern i hatten som andra har. Jobbavdraget gäller inte för oss. Vi betalar i stället högre skatt än andra. Jag lyssnade på Anna Kindberg Batra. Hon har ett speciellt sätt att uttala orden ”de som inte arbetar”.
Hon talar om Sverige i en lördagsintervju, samhället som ”håller ihop”, där alla gör rätt för sig, arbetar. Men så är det ju inte. Vi är många som sagt, runt 800 000 enligt moderaterna själva.
Nu tror jag inte att Batra vill tvinga mig, och andra med allvarliga diagnoser, ut i arbetslivet. Men ändå, stämningen påverkar mig. Jag som är så självklart sjuk, jag som har stöd från mina arbetskamrater och fortsätter att skriva lite för tidningen där jag är anställd.
Hur är det då för andra? En psykolog berättar att hans sjukskrivna patienter med psykiska besvär ofta inte har någon lust eller ork att gå ut längre, att träffa andra människor, att företa sig något. Får de större självförtroende av borgarnas mantra om ”utanförskap” och ”de som inte arbetar”? Känner de sig starkare att söka ett eventuellt jobb?
Nu senast läser jag i Moderaternas skuggbudget, alltså de nygamla förslag Moderaterna skulle genomföra om de hade regeringsmakten, hur de vill försämra de ekonomiska villkoren för sjuka. Ytterligare en karensdag ska införas för oss som blir sjuka över en längre tid, sjukpenningen ska sänkas, den bortre gränsen ska återinföras (regeln som gällde tidigare, att du – i princip – blir av med din sjukpenning efter 914 dagar).
Känns det bättre? Förmodligen inte. Låt dem som ingår i ”utanförskapet” sträcka på sig i stället, känna sig som medborgare värda respekt, trots att de inte kvalat in i välfärdssystemet genom att arbeta. Vi som är sjuka behöver en vänlig hand på axeln, någon som lyssnar i ett samhälle som verkligen håller ihop.
Det var en bra artikel. Kul att kunna följa dig.
De flesta sjuka har arbetat hårt precis lika mycket som de friska jobbar idag. Vi sjuka har också varit friska en tid och har tagit vårt samhällsansvar På största allvar som en medborgare bör göra. Tyvärr vet man aldrig när en sjukdom slår sig in. När livet förändras och omgivningen visar andra förutsättningar vill den sjuke ha stöd och respekt från samhället för att kunna känna att ”det man har gett får man nu tillbaka”. Det ska inte glömmas att alla människor vill leva ett ”normalt” liv och ingen vill spela sjuk för att det är roligt. Är man sjukskriven behöver samhället underlätta situationen istället för att skapa oro för den sjuke. Som sjuk har man tillräcklig mycket med bekymmer och att hamna i utanförskapet är det sista man behöver.
Jag har vandrat denna Golgata sedan 2000 och vet hur socialförsäkringen fungerar och jag kan berätta att den inte gör det. Fungerar alltså. Fackets försäkring LAF är ett skämt och man sparkar på den som ligger ner. Så vad för trauma skapar detta hos den som blir skadad på jobbet eller allvarligt sjuk när skyddsnätet är borta eller inte ens fungerar som den skall?
Vackra ord har aldrig gjort människor friska. Inte slag eller sparkar heller. AFA är en försäkring mellan facket, å ena sidan och arbetsgivaren, på den andra, men man får ingen hjälp där heller, då man anser att dessa försäkringar skall styras av staten och politiker. Mycket allvarligt när en arbetsskadeförsäkring förvanskas på detta vis. Samtidigt betalar man tillbaka 40 miljarder till arbetsgivarna och hur mycket går tillbaka till facket (LO) vet man inte då detta inte redovisas.
Men alla som skadats på jobbet vet att man inte har någon nytta av denna försäkringen. Flertalet i alla fall, det finns några få som får ut sin inbetalda del av försäkringen.
Det glädjer mig att ni kommenterar. Kloka ord, absolut. Men tyvärr är det ju som Tobias skriver. Vackra ord har aldrig gjort människor friskare. När vi journalister på Dagens Arbete granskar områden, som till exempel arbetsskadeförsäkringen och visar att man faktiskt gett tillbaka pengar till arbetsgivarna (nr 3-4/2016 – finns på nätet), hoppas vi att det ska påverka dem som bestämmer. Kanske läser och lyssnar åtminstone LO:s representanter i fackets och arbetsgivarnas gemensamma försäkringsbolag, Afa. Det bolaget kan betala ut pengar till dem som skadas, eller blir sjuka, genom jobbet.
Till dig Marjan vill jag säga att du kompletterar min text. Jag har planer att återkomma i en senare krönika om pengarna, den ersättning vi sjuka får. Det är en ersättning som vi och våra arbetsgivare betalat för. Vi är inte snyltare.
Sverige skulle vara ett land som är sosse styrt ,inte privatiserat som exvis USA.Blir man skadad eller sjuk idag och inte har fast anställning ,så är det soptippen nästa ,för staten finns inte där utan det är arbetsgivare och privata försäkringar som har det ekonomiska stödet,utan anställning så får man inget ….