Vi lär av pandemin – och blir bättre
Ett stort tack till alla medlemmar och förtroendevalda för de fackliga insatserna under den här besvärliga tiden. Nu fortsätter vi att hjälpas åt, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.
Nästa gång kan det vara vi som flyr
15 december, 2016
Skrivet av Per-Olof Sjöö
Krönika Efter storstrejken 1909 tvingades fackligt aktiva arbetare fly Sverige. Vi behöver komma ihåg det nu, när människor ger sig ut på livsfarliga båtfärder över Medelhavet.
Det finns många livsöden som faller i glömska, många historier som aldrig berättas. Ibland kan nytt ljus helt plötsligt falla över ett historiskt skede. Så är det med berättelsen om de bortglömda svenska politiska flyktingarna.
GS har beslutat om ett kulturstipendium till Christina Winroth som tillsammans med författaren Bosse Schön ska arbeta fram en bok om de svenskar som efter storstrejken 1909 svartlistades och för att rädda sig själva och sina familjer tvingades fly landet.
Det är allmänt känt att storstrejken blev ett svidande nederlag för den unga svenska fackföreningsrörelsen. Medlemsantalen sjönk dramatiskt och arbetsgivarna flyttade fram sina positioner kraftigt.
Men det personliga pris många av arbetarna fick betala har i mångt och mycket fallit i glömska. Man blev trakasserade, en del blev vräkta från sina arbetarbostäder. Svartlistningarna omöjliggjorde framtida försörjning.
Detta ledde till att hundratals svenskar tvingades emigrera. Några hamnade i Amerika men ett stort antal flydde till Brasilien. Många föll också offer på den hårda överresan.
Det är lätt att dra paralleller till dagens situation. Deras umbäranden var desamma som dagens flyktingar genomlever. Egentligen är den enda skillnaden att flyktingströmmen går i den andra riktningen. På 1970-talet tog Sverige emot många politiska flyktingar från Sydamerikas diktaturer. I dag är det konflikthärdar i mellanöstern som triggar flyktingströmmen.
Jag tycker det är viktigt att efterdyningarna av storstrejken blir belysta. Det kan hjälpa oss som lever i dag att få perspektiv på tillvaron. Det är nämligen så att inget är beständigt. Vårt välfärdsbygge är ett resultat av en enveten kamp av generationer som fick betala dyrt för det de byggde. Vi som är verksamma i dag lever i en annan tid, men det är ändå vår skyldighet att förstå vilka uppoffringar som gjorts för vår skull.
När människor i dag dör på Medelhavet till följd av en desperat jakt efter ett anständigt liv är det bra att bli påmind om att resan en gång gått åt det andra hållet. Det finns inga garantier för att resans riktning än en gång kan komma att ändras.
Det är en fråga som ligger helt i våra händer och vilar helt och hållet på hur vi förvaltar det arv som vi fått oss tilldelat.
Per-Olof Sjöö
