Industriarbetarnas tidning

Jag kom ensam

17 mars, 2017

Flyktens ansikte. De kom till Sverige. Vilken är deras historia? Fotografen Kenny Bengtsson har under flera år intervjuat och porträtterat ett femtiotal unga och äldre som har en sak gemensamt. De kom ensamma till Sverige som barn. Några av dem möter du här.

KENNY BENGTSSON

Född 1979. Före detta snickare, uppvuxen i Växjö. Numera frilansfotograf med Göteborg som bas. Har gått Nordens fotoskola och studerar just nu en masters i fotografi på Akademin Valand i Göteborg. Boken Jag kom ensam (Monument) gavs ut i fjol och bilderna har ställts ut på flera håll. 25 februari till 14 maj visas bilderna på Utvandrarnas hus i Växjö.

FILSAN, SOMALIA (bild ovan)

”Min familj bodde i ett gammalt och stort hus. Vi var en medelklassfamilj. Båda mina föräldrar hade studerat på universitet och hade bra jobb. Pappa var it-tekniker och mamma psykolog på ett sjukhus.

En dag i januari 2010 var pappa på väg hem med bussen och hade som vanligt hämtat en av mina bröder från skolan. Precis när de skulle gå av kom det män och sköt vilt med automatvapen. Min pappa och bror dog. Många andra dog också, män, kvinnor och barn. Efter det sa mamma att jag var tvungen att åka därifrån. Jag var sexton år och i giftasåldern. Den som inte vill gifta sig kan bli dödad.

Min morbror betalade resan till Sverige. Han hade fixat en man som följde med mig ända till Göteborg. När vi kom till stationen sa mannen att han skulle gå och köpa något. Det var det sista jag såg av honom. Jag hade inga vinterkläder, bara tröja och sandaler. Folk skrattade åt mig, de trodde jag var galen, det var ju så kallt. Till slut hjälpte en person mig till Migrationsverket.

Det kändes ensamt att åka hit och jag funderar mycket på hur det ska gå för mig här. Det är stor skillnad mellan Sverige och Somalia. I Somalia har vi ingen skolmat. Man kan ta med sig mat till skolan, men om ingen annan har mat med sig vill man inte äta själv. Då skäms man och dricker bara vatten i stället. Jag gillar att spela tennis och tränar varje vecka. Tidigare tränade jag två gånger i veckan men jag var tvungen att jobba extra för att ha råd med det. Jag har minskat lite på tennisen för att koncentrera mig mer på skolan.”

ZANYAR, KURDISTAN

”Jag visste inte om annat än krig. Kriget var normalt för mig. Det var inte bombningar jämt, utan oftast lugnt och det fanns även en vardag med tid för lek. Men jag var ändå på min vakt för kriget fanns alltid där. Skräcken när bomber är på väg och att inte veta vart jag ska ta vägen. Bomberna kanske slår ner precis där du springer – du har ingen kontroll och är helt maktlös.

I Sverige kom inga bomblarm och folk var så lugna, det tyckte jag var konstigt. Först när jag hade lämnat Kurdistan förstod jag vad krig var och hur livet också kan vara. Det var inte bara jag som såg mina föräldrar som hjältar. De var där ute och kämpade för oss.

Jag träffade knappt mamma och pappa. De dök upp ibland och försvann lika snabbt. När de kom till Sverige var det som spillror av sina forna jag och de såg ut som allt annat än superhjältar. Då kraschade verkligheten för mig.

När jag började gå i terapi kom minnena tillbaka. Jag förstod att mina mardrömmar hade hänt på riktigt. Krigets lukter trädde fram och ledde mig till faktiska händelser och verkliga bilder.”

MASARRA, IRAK

När jag var två år flyttade familjen från södra Irak till Bagdad. Mamma var lågstadielärare och pappa var journalist. Som journalist var han jagad. Det gick så långt att hans bror blev mördad. Han förväxlades med pappa.

Det var inte roligt att växa upp i Bagdad eftersom det var krig och farligt att vistas ute. Vi gick bara till skolan, men ibland var inte ens det möjligt. Jämt var det en massa
oväsen, ljud av bomber och folk som sköt med vapen.

Det var lätt att tappa lusten att plugga. Jag satt ofta hemma och bara ritade och målade i stället. Det var svårt att förstå vad som hände. Mamma och pappa sa bara att jag och min bror Cristian skulle åka och att de hade planerat allt. Vi hade inget val, våra föräldrar hade bestämt sig. De sa att de ville att vi skulle få en bättre framtid.

I början hade vi kontakt med mamma, men det är nästan två år sen. Vi har varken mejladress eller telefonnummer. Vi har sökt efter mamma på nätet men hittar henne inte. Vi vill stanna här, men har fått tre avslag.

Nu när Cristian har fyllt 18 år säger Migrationsverket att vi kan klara oss själva eftersom han är vuxen och kan ta hand om mig i Irak. Vi har ingen kontakt med vänner eller släkt i Irak så vi har inget att återvända till. Jag kan inte tänka mig att åka tillbaka. Det går bara inte.”

MAHMOUD, AFGHANISTAN

”Det var mycket svårt att arbeta illegalt i Iran. Dessutom skickade polisen tillbaka mig till Afghanistan flera gånger. I Iran betraktades vi afghaner inte som människor, utan som djur.

Jag pratade med en kompis som skulle skicka sin bror till ett annat land. Han frågade om jag ville följa med. Ingen av oss visste vart vi skulle resa. Vi färdades från Teheran, över berg och hav, en resa som tog fem månader.

Gänget som jag åkte med splittrades och alla hamnade lite överallt i Europa. Jag kom till Malmö. När jag kom till Sverige kunde jag varken engelska eller svenska, bara pashto och farsi. Eftersom jag inte gick i skolan när jag var liten kunde jag inte heller skriva.

Men nu lär jag mig att skriva på både svenska och farsi. Jag kommer från en fattig familj, mina föräldrar var bönder. Så länge jag kan minnas har jag jobbat.

Jag tänker ofta på min bakgrund. Men jag pratar sällan om det som hänt. Om jag gör det kommer minnen tillbaka och jag är rädd för det. Den som flyr har det svårt, annars lämnar man inte sitt hemland. Om jag inte hade haft problem hade jag aldrig kommit hit.”

GERT, TYSKLAND

”Efter Novemberpogromen 1938 beslöt den svenska regeringen att ta emot 500 judiska barn. Jag och min syster blev två av dessa barn. När vi fick chansen att följa med barntransporten till Sverige sa mamma och pappa att vi skulle träffas senare. När vi lämnade Tyskland var jag tretton och min syster elva år. De första veckorna var vi
tillsammans på ett barnhem i Tollarp. På hösten placerades jag i ett hem i Uppsala. Min syster kom till en familj i Småland. De skilde oss åt. Det har jag än i dag inte förlåtit.

Under Hitlers framfart ändrades reglerna för oss judar. Vi sågs som en sämre sorts människor, antisemitismen var utbredd. Jag fick till exempel inte gå i en vanlig skola och
andra barn blev förbjudna att leka med oss.

Samma sak hände här i Sverige när vi kom hit. Vissa föräldrar talade om för sina barn att de inte skulle leka med oss. Jag fick det sista brevet från mina föräldrar 1942.

Vi visste inte förrän kriget var slut 1945 vad som hänt mamma och pappa. Det kändes fruktansvärt att få veta att de inte överlevde.”

NEDAL, SYRIEN

”Jag är uppvuxen i Yarmuk i utkanten av Damaskus i Syrien. Jag hade min mamma, pappa, två äldre systrar och en lillebror. Det var ganska stabilt och fint att växa upp där

Ett vanligt liv fram tills kriget började. Nu är staden mer eller mindre jämnad med
marken. Det började med skottlossning på gatorna, sen mindre bomber. Det fortsatte med större raketer och slutligen flygattacker.

Många flydde men vi chansade och stannade. Vi vande oss och oron blev en del av vardagen. Jag anslöt mig till en grupp som tog hand om skadade och döda människor. Det var väldigt svårt att ta in scenerna jag såg där ute. Det gällde att bita ihop. Jag saknar livet före kriget.

Jag är väldigt glad och nöjd att jag är här i Sverige, men jag är inte hel förrän jag kan återförenas med min familj.”

RAMINA, KAZAKSTAN

Jag kommer från Kazakstan. Vi uigurer är ett
folkslag som har delats upp mellan olika länder. I Kazakstan blir vi offentligt diskriminerade och får inga jobb. Min pappa var från Kina, han kom som ung till Kazakstan. Först bodde mamma och pappa ihop. Sen åkte pappa tillbaka till Kina och nu är han död. Mamma levde sitt
eget liv. Hon lämnade mig när jag var femton år. I ett år bodde jag med mormor. Hon ville att jag skulle studera och få en bra framtid. Vi hade två små stugor som mormor sålde för att köpa mig en väg till framtiden. Mormor
hade tänkt sig Västeuropa, men hon visste inte exakt
var. Vi ordnade tillfälliga dokument och falskt pass.
Jag tog tåget till S:t Petersburg. Där mötte jag mormors
granne som var lastbilschaufför. Jag fick åka i hans
lastbil hela vägen hit.

BIRGITTA, FINLAND

När jag skickades till Sverige hamnade jag hos ett välbärgat par på Kungsholmen i Stockholm. När läget ansågs lugnare hemma i Finland blev jag hemskickad till mina föräldrar. Pappa hade blivit krigsinvalid. Han var alkoholist och misshandlade mamma.

Vi hade knappt någon mat och det var maskar i brödet. Mina fosterföräldrar i Sverige fick reda på hur jag hade det och jag fick komma tillbaka till Stockholm när fortsättningskriget började. När kriget tog slut ville mina biologiska föräldrar ha tillbaka mig. Men jag ville inte hem till Finland. Det blev en tvist eftersom mina fosterföräldrar också ville ha mig. De hade inga egna barn.

Jag fick många brev från min biologiska mamma, men jag fick aldrig se dem. Jag visste inte om att jag var älskad av mamma och pappa, det förstår jag först nu.”

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

På Skandinaviska byggelement går fabriken för högtryck, trots coronakris.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Skyddsombudens dag DA uppmärksammar dem som värnar om din arbetsmiljö

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

21 oktober är det Skyddsombudens dag. DA frågade tre ombudsmän från tre fackförbund hur de tänker uppmärksamma dagen.

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

I över 15 år har Lotten Loberg varit den enda åklagaren i landet som arbetat heltid med arbetsmiljöbrott.
Nu när hon gått i pension tar ingen över hennes arbete på heltid.

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Skyddsombudet Momodou Lamin Sanneh har 75 fackliga utbildningar i bagaget. Men han är fortfarande hungrig på kunskap.

Dagarna då livet förändrades

Dagarna då livet förändrades

”Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?” Regionala skyddsombudet Linda Forså skriver om när uppdraget att arbeta med vår säkerhet tog en ny vändning, och om att äntligen få fika i samma rum som andra människor.

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Tre av tio skyddsombud har funderat på att avsäga sig sitt uppdrag på grund av svårigheter med att utföra det. Det visar en undersökning som Dagens Arbetsmiljö har gjort bland skyddsombud i industrin.

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Fyra år efter att lagen skärptes – nu handlar mer än var tredje larm från skyddsombud om den psykosociala arbetsmiljön, visar en unik kartläggning från Dagens Arbetsmiljö.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

Arbetsrätt Striden om las

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.