Viktigt att hålla balansen i avtalet

Krönika Avtalen ska hantera arbetsgivarnas behov av flexibel produktion – men det måste gå att förena med de anställdas möjlighet att planera sin fritid.

Nu är avtalsrörelsen inne i slutskedet och i skrivande stund är det fortfarande ovisst hur utfallet kommer att bli. Hittills har det handlat om två stora frågor. Det är hur man bäst bedömer löneökningstakten i industrin och den eviga frågan om vem som ska ha makten över arbetstiden.
Lönerna är naturligtvis den viktigaste frågan i en avtalsrörelse. Den viktigaste och svåraste leveransen från facket är mer pengar i plånboken till medlemmarna. Hur det går med detta lär vi få återkomma till.

Striden om arbetstiderna
kan dock förtjäna en utvikning. Det är en klassisk intressefråga mellan arbetsgivare och löntagare.
I historiskt hänseende har striden handlat om arbetstidens längd. Kom ihåg kampen för åtta timmars arbetsdag som en gång samlade hela arbetarrörelsen.
På slutet av 90-talet drev vi också igenom ytterligare en stor arbetstidsreform via våra olika avtalssystem för arbetstidsförkortning.
Även om denna fråga fortfarande är aktuell är det nu mer konfliktfyllt när det gäller arbetstidens förläggning. Vi ser i dag en samlad arbetsgivarfront som vill öka arbetsgivarnas makt över de anställdas arbetstider.
Det är i och för sig ingen ny fråga, men på senare år har arbetsgivarna intensifierat kampen för att öka makten över arbetstiderna.

Det är förvisso så att industrins produktion förändras över tid. Då är det rimligt att avtalen också tar höjd för hur produktionen ser ut. Det finns en rad förändringar i kollektivavtalen som har gjorts för att ta hänsyn till detta. Mitt intryck är att dagens strid handlar om något annat. Den grundläggande frågan om hur en intresseavvägning ska göras.

Man kan säga att dagens avtal ska hantera en process där arbetsgivarnas intresse av att ha en flexibel produktion ska vägas mot de anställdas behov av förutsägbarhet och möjlighet att förena arbete med fritid. I vår värld ska dessa intressen vägas lika och i slutändan landa i en överenskommelse mellan parterna. Detta är en modell som huvudsakligen fungerar utmärkt och jag vet att GS förtroendevalda hanterar detta mycket ansvarsfullt.

Det finns stora risker med att rubba denna maktbalans. Risker som jag tror att arbetsgivarna bortser från. Det är helt enkelt så att om avtalen skrivs om så att de anställdas röster väger lättare påverkar det också produktionen negativt.

Det vore mycket bättre för alla inblandade om arbetsgivarna hedrade och stärkte de avtalsmodeller som finns i dag. Det bästa utfallet kommer nämligen av att två parter får sätta sig och väga olika intressen mot varandra. Slutresultatet av en sådan förhandling är i själva verket det som är essensen i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det finns inget bättre sätt att lösa tvister.

Per-Olof Sjöö är förbundsordförande för GS-facket.

Per-Olof Sjöö