På randen till inbördeskrig

Hungerkravaller och strejke­r. En arméledning som inte litade på sina soldater. Ett kungahus som fruktade revolution. Men i stället för våld och kaos föddes demokratin.

Går det att bildsätta demokratins genombrott i Sverige? Ögonblicket då de besuttna inser att de måste dela med sig av makten till folkflertalet?

Kanske är det någon av de bilder som togs för precis hundra år sedan. Kanske bilden från Gustaf Adolfs torg i centrala Stockholm där Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting tar sig fram mellan ridande polis och demonstranter.

Just där, bland tiotusentals andra arbetare, fanns Albert Klingborg. Då 26 år och metallarbetare på Pump-Separator. Egentligen kom han från Borlänge som han hade lämnat efter att ha avskedats från Kvarnsvedens pappersbruk, svartlistad sedan han organiserat sig i Pappers. I Stockholm var det lättare att få jobb, i synnerhet om man som Albert Klingborg var svensk mästare på 3 000 meter hinder.

Vi träffade honom för trettio år sedan, ett par år innan han dog. Den då 97-årige Albert Klingborgs minne från revolutionsvåren 1917 var kristallklart. Han mindes hur han såg Branting i tumultet, han kom ihåg de laddade vårveckorna som ingen vågade förutse slutet på. När han tänkte tillbaka kunde han säga: Så nära inbördeskrig vi var.

– Om människor svälter blir de desperata. Själv höll jag på att svälta ihjäl de där åren.

Han kunde berätta om nöden, om hur ”vi kokade kaffe på maskrosor som gjorde oss svarta om tänderna”. Första världskriget hade förvandlat Sverige till en krigsekonomi med prisökningar i sken och skriande varubrist, i synnerhet på livsmedel.
Tyskland skulle ha allt, sa han. Och Tyskland hade stöd hos den svenska överklassen.

– Borgarna var så tyskvänliga. Hästarna hade inte ens hö, man kunde spela harpa på deras revben.

Demonstrationerna i Stockholm var en av många den våren. Gnistan hade tänts i Västervik i mitten av april. Där hade arbetarna på olika fabriker valt en arbetarkommitté som kanaliserade missnöjet över sjunkande löner, långa arbetsdagar, skenande svartabörspriser och livsmedelsbrist. Protesterna ledde till att priset sänktes på mjölk, fisk, bröd och ved.

”De vågade inte, soldaterna var för upproriska. Befälen vågade inte lita på sitt manskap.” Albert Klingborg.

Andra tog efter Västervik. Inom några dagar rapporterades hungermarscher från Borlänge, Eksjö, Hofors, Linköping, Hagfors, Norrköping, Västerås, Åmål, Arvika, Enköping, Falun, Helsingborg, Hässleholm, Katrineholm, Nässjö, Sundsvall och Stockholm. Under tio aprildagar samlade manifestationerna en kvarts miljon deltagare. Till demonstrationerna anslöt sig dessutom grupper av värnpliktiga. Inom krigsmakten spred sig nervositeten.

Albert Klingborg mindes hur militärledningen inte vågade lita på högvakten vid slottet. Högvakten ansågs för arbetarvänlig och byttes i stället ut mot soldater från pålitliga regementen. Han mindes också hur kadetter från officersskolan Karlsberg spärrade av gator i Stockholm för att hindra demonstranterna att ta sig fram.
– Arbetarna hatade militären. Jag tror att det satt i sedan Sundsvallsstrejken.

Strejken bland sågverksarbetarna i Sundsvall 1879 anse­s vara den första större strejken i Sverige. Strejken slogs ner av polis och militär. Minnet från den konflikten levde kvar.

– Sedan ska vi komma ihåg att kungen på den tiden, V-Gustaf, nästan var som en fascist. Han pratade om ”min armé, min flotta”. Tänk vad han hade kunnat utarma Sverige om han dragit med oss i kriget. Skulle bara ha blivit krymplingar och stackare kvar.

Albert Klingborg hade själv gjort rekryten några år tidigare på både Svea och Göta livgarde. Där var alla officerare adelsmän, avskydda av gardisterna, enligt Albert.

– Vi höll inte på med politik. Men jag kommer ihåg när vi var på marsch med löjtnant Gyllenkrok. Plötsligt började vi vissla Internationalen och han blev alldeles ursinnig och skrek: Manöver!

I det Borlänge som Albert Klingborg hade lämnat fanns Charles Gäfvert. Som fjortonåring hade han börjat i finverket nere på Domnarvets jernverk. När vi för trettio år sedan träffade den då 90-årige Charles Gäfvert hade han de svåra krigsåren i färskt minne. Han berättade om mask i brödet, den oätliga potatisen och om en svart marknad där ett kilo smör i dagens penningvärde kunde kosta 10 000 kronor.

– En gång hade mor inte tillräckligt med pengar till mat. Hon gick till en bonde som sa till henne att ”aldrig jag säljer smör till dig, då går jag hellre ut och smörjer vagnen med smöret”.

Borlänge inspirerades av Västerviksrevolten. På järnverket strejkade arbetarna i sex veckor för 50-procentiga lönelyft och för att slippa 84-timmars arbetsvecka. Utanför järnverket ringlade hungermarscherna genom samhället. Den då 20-årige Charles Gäfvert var med. Vid Centralhotellet bespottades demonstrationståget från balkongen av en känd grosshandlarson. Uppretade demonstranter tog sig in i hotellvestibulen men grosshandlarsonen lyckades fly ner till järnvägsstationen, hoppade upp i ett lok och körde iväg.

Borlänges hungrande kvinnor förklarade i ett uttalande: ”Skall hungerpiskan vina över oss och våra barn, kunna vi inte i längden svara för de åtgärder som kunna komma att vidtagas. Exempel finns från vår granne i öster att genom kraftiga åtgärder livsmedelsbristen kan avskaffas.”

Grannen i öster var Ryssland. Där hade just kvinnornas hungermarscher utlöst en resning där de tillsammans med strejkande arbetare och upproriska soldater lyckades störta den kungliga tsar-regimen. Att ett kungahus kunde falla av folkliga protester sände chockvågor genom Europas salonger. I synnerhet som enväldet inte kunde förlita sig på sin egen krigsmakt. Det var inte längre självklart att soldaterna lydde sina befäl. Exemplet från öster smittade.
I Västerås, Växjö, Vänersborg, Sollefteå, Karlskrona, Vaxholm och Stockholm sågs soldater, ”arbetare i uniform”, demonstrera på allmän plats. I Östersund vägrade fältjägarna att delta i övningar och i stället demonstrerade de med stadens arbetare.

Inför Första maj steg nervositeten inom krigsmakten. Kunde man lita på soldaterna? Lyder de order? Eller sluter de upp bakom arbetarprotesterna? I ett hemligstämplat PM uppmanas befälen att hålla vapen och ammunition oåtkomligt. Permissioner bör undvikas över valborg.

Särskilt orolig dessa veckor var landets krigsminister Jochum Åkerman. Han misstrodde arméns fotfolk och befarade att ”något revolutionsaktigt” skulle kunna inträffa. En kväll i slutet av april deltar han och frun på en middag för den danske kungen på kungliga slottet. När paret återvänder hem efter middagen skriver krigsministerns fru i sin dagbok: ”Många tycktes glada och sorglösa, men Jochum kunde ej frigöra sig från tanken att det var den sista kungliga galamiddagen på Stockholms slott och hur skulle det se ut för alla dessa människor om en vecka eller så. Regeringen kanske infångad och sittande på Långholmen eller dylikt och socialismen eller kanske t o m anarkismen herre i Sveriges rike.”

Skulle militären slå tillbaka? Kunde armén sättas in mot de protesterande? Albert Klingborg var säker på att de upproriska stämningarna bland landets soldater höll tillbaka kungen och militären.

– De vågade inte, soldaterna var för upproriska. Befälen vågade inte lita på sitt manskap.
Inom arbetarrörelsen ökade spänningarna mellan de som ville gå försiktigt fram och de som ville se snabba, radikala åtgärder. När Hjalmar Branting talade från balkongen vid tidningen Social Demokratens redaktionslokaler kunde han knappt göra sig hörd. ”Storstrejk, storstrejk – löd ropen från 10 000-tals som trängdes med varandra och rycktes med av våldsamt känslorus” skrev journalisten och ögonvittnet Ragnar Casparsson.

Det blev ingen storstrejk men väl ett genombrott för demokratin. Orons vår för hundra år sedan kom att undanröja de sista hindren för allmän och lika rösträtt. 1919 beslutade riksdagen att alla, även kvinnor och arbetande män, fick rätt att rösta i riksdagsvalen.
Albert Klingborg kunde gå tillbaka till Pump-Separator och snart få lägga sin röst i ett allmänt val. Och till hösten fick Charles Gäfvert tillfälligt lämna finverket på Domnarvet för att göra rekryten på Dalregementet i Falun. Där möttes han av en överste Björkman som pustade ut efter den oroliga våren.

En starkt konservativ överste som bara några år tidigare hade bjudit in upptäcktsresanden och sedermera Hitler-beundraren Sven Hedin till officersmässen för att tillsammans med Stora Kopparbergs disponent Ljungberg – den högste chefen för Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets jernverk – tala om hotet från demokratin.

Denne överste Björkman hade all anledning att dra en lättnadens suck. Det fanns stunder då han hade befarat det värsta. Som när regementets 300 soldater hörsammat anslaget med texten ”Samling till uppror ikväll efter maten på kaserngården”. Eller hur de tusen Faluarbetarna med röda nejlikor i rockslagen på första maj tågat mot regementet med gruvarbetarna från koppargruvan i täten. Men nu var det över.

Vår hade övergått till sommar och till hösten tog översten emot en ny kull rekryter. Däribland Charles Gäfvert som mindes överstens ord: att 1917 års årsklass var den mest revolutionära han någonsin hade haft.

– Vi rekryter såg det som en varning att inte sticka upp.

Än sen då? Arbetarna hade vunnit demokratin. En ny tid var här.