Därför motarbetas låglöne­satsningen

Krönika Att låglönesatsningen provocerar arbetsgivarna är kanske inte konstigt. Den är en symbol för att arbetare står upp för varandras villkor.

De allra flesta av GS avtal är nu klara och vi går in i en treårig avtalsperiod med goda förutsättningar för reallöneförbättringar. Den fråga som möjligen rönt störst uppmärksamhet i år är den låglönesatsning som samtliga LO-förbund enades om att driva igenom.

Låglönesatsningen sker genom en insamlingsmodell som gör att de som tjänar mindre än 24 000 i månaden bidrar lite mer till värdet på varje avtalsområde. Denna modell etablerades i industrins avtal i slutet på mars och då trodde de flesta att det skulle bli en lugn fortsatt avtalsrörelse för övriga arbetsmarknaden.

Tyvärr visade det sig att så inte var fallet. Hotell- och restaurangfacket tvingades att lägga ett stort varsel för att få samma modell som industrin och i skrivande stund är Fastighets i samma situation. Hur kan det då bli så här?

För det första handlar det om det så kallade ”märket”. Industrin ska normera löneökningarna på arbetsmarknaden och enligt arbetsgivarnas definition kan det då inte vara olika avtalsvärden på industrins avtal. Jag köper deras argument såtillvida att det inte går att ha fri huggning på de först träffade avtalen. Då har vi snart kaos i lönebildningen.

Finessen med LO-samordningen är dock att låglönesatsningen ska ske under kontrollerade former. Redan innan avtalsförhandlingarna drog i gång fanns det ett handslag mellan LO-förbunden om hur det skulle gå till. Risken för huggsexa är därmed ett dåligt argument.

För det andra hävdar arbetsgivarna att lågavlönade LO-förbund måste betala med andra försämringar i avtalen för att få samma modell som industrin. Det är ett beprövat grepp som har lett till att vissa, främst kvinnodominerade avtalsområden, redan innan årets avtalsrörelse har fått se sina avtal rejält urholkade.
Denna utveckling är vi inom LO överens om att inte låta fortgå.

För det tredje vet vi att arbetsgivarna hatar låglönesatsningar. Det är inte en ny ståndpunkt, tvärtom har det löpt som en röd tråd sedan arbetsmarknadens parter började förhandla om kollektivavtal.

Det kan möjligen vara en ideologisk ståndpunkt, men framför allt handlar det om att de ser samma sak som vi. När arbetare i solidaritet ställer upp för varandra blir det till en oslagbar kraft.

Denna insikt är säkert, ur arbetsgivarsynvinkel, skäl nog att till varje pris bekämpa årets låglönesatsning.

Per-Olof Sjöö är förbunds-
ordförande för GS-facket.

Per-Olof Sjöö