Växter väcks till liv
Fotografen Lena Granefelt har ljussatt delar av Carl von Linnés växtsamling, ark som i dag finns i London. I en tid då antalet arter…
Industriarbetarnas tidning
Publicerad 2017-06-29, 09:00 Uppdaterad 2020-07-03, 14:30
Anna Clarén är en flerfaldigt prisad fotograf (född 1972) och tidigare publicerad i Dagens Arbete. Hon har flera stora konstfotografiska arbeten bakom sig. Bland annat böckerna/utställningarna ”Holding” och ”Close to Home”. Hon är representerad på bland annat Moderna Museet och Fotografiska i Stockholm.
Bilderna i nya projektet ”Under” visas på Galleri Kontrast vid Slussen från den 24 augusti.
BildreportageEgentligen är jag inte så intresserad av fjärilar. Känner inte till arternas latinska namn, hur länge de lever eller vad de äter.
Jag vill i stället berätta om en känsla av att befinna sig i ett mentalt mellanrum. Att vara i ett läge då man lämnat det gamla, invanda, trygga bakom sig och ännu inte veta vad det nya kommer att bli. Vissa skulle kanske kalla det för en kris.
Jag tror att de flesta av oss har varit där minst en gång, kanske flera. Det kan handla om att tvingas gå igenom en skilsmässa, att behöva säga adjö. Det kan handla om att flytta eller byta jobb.
I detta mellanrum är man ofta rädd och känslan av ensamhet är väl aldrig så stark som just här. Förvirrad, fylld av tvivel och missmod, samtidigt en stark övertygelse om att behöva släppa taget och gå vidare.
Under vintern 2015 kom livet att föra mig tillbaka till detta mellanrum. Flera personliga besvikelser tvingade mig att släppa taget om det som tidigare varit min riktning, min identitet. Inget fungerade som förut.
För att söka efter något bekant, kanske en tröst, så reste jag tillbaka till fjärilshuset i Haga, i Stockholm. Under en tuff och svår period av sex månader fotograferade jag näst intill varje dag. Hundra rullar film, cirka 1 200 bilder, exponerades i min kamera.
Ofta hade jag känslan av att jag var tvungen att simma under vattnet. Jag höll andan hårt och fokuserade på att simma fort. Jag sa till mig själv: ”Orka lite till, snart är du framme.”
Kanske är det så att man måste sjunka djupt under vattnet, nå botten innan livet kan vända och något nytt kan komma.
Anna Clarén