Gör orättvisorna omoderna!

KrönikaVi behöver arbeta lika systematiskt med jämställdhet som när vi jobbar med medlemsvärvning och med att teckna kollektivavtal.

För mig är det självklart: Orättvisor som beror på om jag är kvinna eller man hör hemma i dåtid. Det borde åtminstone vara så …

På papperet ser allt bra ut. Det finns lagstiftning mot alla former av diskriminering. Det finns avtal mellan fack och arbetsgivare om kompetensutveckling som gäller alla. Många arbetsplatser har lönesystem som är könsneutrala – det spelar ingen roll om du är kvinna eller man, löneutvecklingen ska vara densamma.

Vi är på god väg att få jämställd representation med fler kvinnor i beslutsfattande roller i hela IF Metall.

Och så har vi den svenska föräldraförsäkringen. Världens bästa. Den ger lika möjligheter för mammor och pappor att vara med barnen.

Trots alla de här fina bitarna blir pusslet inte helt. I praktiken är kvinnor och män inte jämställda. I delar av tillverkningsindustrin gäller fortfarande gamla principer. Kvinnor hamnar oftare på enklare och mer monotona uppgifter som avsyning och packning.

– Varför gör ni så? undrar jag.
– De vill inte flytta på sig. De känner sig trygga här, är svar jag kan få.
Detta skrämmer mig.

Men jag tror inte att illvilja ligger bakom. Jag tror inte att män medvetet behandlar kvinnor på ett mindervärdigt sätt. Däremot vet jag att alla inte reflekterar över varför det som ut som det gör och vad vi kan göra åt det.
Hur låter det vid köksbordsdiskussionerna? Ett av barnen mår inte bra och kan inte gå till förskolan i morgon. Vem stannar hemma? Den som har lägst lön förstås. Det håller nere inkomstförlusten.

Jag tror inte att särskilt många män ifrågasätter att kvinnan tar ett större ansvar för hem och familj. Jag tror också att många kvinnor mer eller mindre medvetet håller kvar vid den rollen och makten över tiden hemma.

I förlängningen blir det inte bra eftersom könsrollerna konserveras. Färre kvinnor än män får möjligheter till kompetensutveckling, mer kvalificerade jobb och högre löner.

Jämställdhet skapar vi tillsammans. Vi har frågan i egna händer och den handlar om kunskap, värderingar och attityder. Jag såg vad våra jämställdhetsutbildningar för anställda och avdelningsstyrelser förde med sig. De blev ett uppvaknande för många.

Jag tror på systematiskt jämställdhetsarbete som fungerar på samma sätt som när vi jobbar för att värva nya medlemmar eller när vi arbetar för att få kollektivavtal på alla arbetsplatser. Vad som behövs är en tydlig inriktning som gör det lättare att sätta tydliga mål ute på våra arbetsplatser.

När vi bestämmer oss för att klara den här uppgiften, kommer vi också att nå framgång. Tillsammans har vi kraften att, en gång för alla, förpassa könsorättvisor till dåtiden där de faktiskt hör hemma.