”Skyddsombudens framtid står på spel i valet”
Johan Danielsson (S): Både M och SD driver förslag som riskerar att vingklippa det lokala skyddsombudsarbetet.
GÄSTKrönikaVi har det så djupt inpräntat i oss att vi måste producera, till varje pris”, skriver huvudskyddsombudet Annika Svensson.
Om skribenten:
Annika Svensson är ställare och huvudskyddsombud vid Shiloh Industries i Forsheda och regionalt skyddsombud för IF Metall Västbo-Östbo.
Det mesta är som vanligt även i dag – fast det blåser så mycket att man inte känner osandet från rökrutan precis utanför personalingången.
Jag sliter upp dörren, hälsar trött på de tre som alltid sitter i matsalen fem över halv sex. Sammanbitna, med en kopp kaffe i handen.
Skyndar bort till min avdelning för att få en blick över det som ska göras under dagen, det mesta verkar vara under kontroll. Mina arbetskamrater diskuterar gårdagen, hur stressigt det är just på onsdagar när de flesta leveranser ska ut. Någon hade tappat ett verktyg från trucken. En sisådär tolvhundra kilo rätt i backen. För att de hade bråttom att få i gång nästa maskin. Som tur var kom ingen till skada. Den gången.
Jag försäkrar mig om att ett tillbud blev skrivet. Vi pratar länge om det och jag märker oron i deras ansikten. Vi har alla känt av stressen som sakta smyger sig på.
Jag har jobbat här i sex år, många av mina arbetskamrater har gått här i över 20 år, slitit och svettats för att få fram bitar till nästa leverans, kämpat för att precis hinna ställa färdigt maskinen innan man avslutar sitt skift. Jobbat över och plockat, monterat, svetsat, programmerat. Allt för att arbetet ska flyta på bra.
Trots att vi jobbar på ett företag där vi har en hyfsat säker arbetsmiljö händer olyckor. Trots ljusridåer och tvåhandsdon, riktade skyddsronder och bra tillbudsrapportering. Flera år toppade vi ligan inom koncernen i säkerhet, inga arbetsolyckor på tre år. Något det skröts väldigt om.
Men sen plötsligt så händer det som inte får hända, man har bråttom och ska rätta till något i en press inför nästa körning, konsekvensen blir en bruten arm.
Vi har det så djupt inpräntat i oss att vi måste producera, till varje pris. Att vi alltid ska ge det där lilla extra. Men vi måste också våga stanna upp och tänka efter: Vad är det vi håller på med?
Kanske hann vi precis att undvika att klämma oss i ett verktyg, ser oss omkring för att försäkra oss om att ingen såg och fortsätter sen som vanligt. I stället för att ta de där fem minuterna och skriva ett tillbud, kalla på ett skyddsombud eller prata med arbetsledaren.
Varje år inträffar det fler än 90 000 arbetsplatsolyckor, 37 personer dog förra året på sitt arbete. Så vad är ditt arbete värt?
Vi har alla ett ansvar här. Ingen leverans är så akut att den är värd en bruten arm, inga bitar så viktiga att producera att de är värda ett avklämt finger, inget är så bråttom att det är värt ditt liv.
I de alltmer slimmade organisationerna, där arbetsgivarna inte ersätter folk som slutar utan lägger över arbetet på de arbetare som är kvar, ökar risken att vi skadar oss på jobbet.
Så jag uppmanar dig: Se till att du är i samma skick när du går hem som när du kom till jobbet!
Det är efter en arbetsskadeolycka som det svåra arbetet börjar och oftast är den enskilde ensam i detta. det finns arbetsplatser där man inte gör någonting för den skadade. Nästan som att ”man får skylla sig själv” när skadan sker.
Sedan får man driva sin överklagan ensam utan jurist mot försäkringskassan och även afa.
Det som verkligen förtjänar att diskuteras istället frågan om hur de ledningsstrukturer ser ut som gör det möjligt att fatta protokollförda beslut i laga ordning, om att bryta om lagen. Försäkringskassan följer inte praxis, prejudikat eller domar som går emot dom, men väl när dom får domar med sig. Eller ännu mer relevant. På hur många andra myndigheter har det fattats liknande beslut, och hur se de strukturer ut som gör detta möjligt?
Men då pratar vi om något så medialt ospännande och svårberättat som nermalda förvaltningsprinciper och pågående förvaltningskriser. Där finns den stora berättelsen som måste upp till ytan. Konsekvenserna av en eroderande förvaltning måste bli tydliga och förståeliga för medborgaren, skattebetalaren och väljaren. Man kan inte bryta mot lagen och inte mot arbetsskadelagen eller arbetsskadeförsäkringen som alla tecknar med facket.
Fackföreningsrörelsen har fler försäkringar. Men vad är dom värda vid olycka eller sjukdom?
Det ser och hör man varje dag idag, fler och fler får sin sjukpenning indragen. Fler och fler blir utförsäkrade ur socialförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen.
LO och övriga fackföreningssverige måste dra åt samma håll! Som det är nu, så finns inte något samarbete alls. Inte när det kommer till försäkringarna som betyder något för den vanliga arbetaren.
Inte i LAF, inte vid pensionering eller sjukpensionering eller vid sjukdom. Här finns inget kollektivt tänkande alls.