”Gott om jobb finns det ju”

De nya pappersarbetarna Varför flisar man ved och hur går det till? DA besökte det nystartade lärlingsprogrammet i Gävle och träffade elever som pappersbruken skriker efter.

Några spridda viskningar, men annars är det tyst. Förvånansvärt tyst. Kanske beror det på ren kunskapstörst, jag vet inte. Här, i en liten teorisal på kommunala Polhemsskolan i Gävle, sitter i alla fall tio sextonåriga killar böjda och koncentrerade över var sin laptop och söker svar på 32 olika frågor som bara har med skogsavverkning och vedhantering att göra. Typ:

”Varför flisar man ved?”
”Hur går flisningen till?”
”Vad gör man efter flisningen?”

Kort sagt, allt sådant som en framtida pappersarbetare bör veta.
Och det vill de, allihop. Veta, lära sig. Ja, det var ju därför de sökte den här utbildningen – industritekniska programmet med processteknisk inriktning.

Med hälften teori, hälften praktiskt lärande. På ömsom skola ömsom fabrik. Treårig. Som skräddarsydd för morgondagens pappersarbetare.

Utbildningen – som efter flera år i träda nu har väckts till liv igen – kan i korthet beskrivas som ett samarbete mellan Gävle kommun och de tre omkringliggande storföretagen Stora Enso, Billerud Korsnäs och Smurfit Kappa. Tre jättar som i likhet med övrig svensk industri är i stort behov av utbildad arbetskraft, i dag likväl som under de närmast kommande åren. Inte minst mot bakgrund av alla pensionsavgångar som väntar.

– Vi behöver mellan 10 och 15 nya medarbetare per år, förklarar till exempel Lars Eriksson, utbildningsansvarig på Stora Enso.

Men tillbaka till Polhemsskolan, till teorisalen och de tio eleverna som alltså tycks göra sitt bästa för att beskriva de olika delarna på en trädstam, hur man matar ut flisen från stacken och mycket annat.

”För det första är lönen är bra. För det andra verkar det roligt att jobba skift.”

August Wieser heter en av dem. En och en halv timme har han och hans klasskamrater på sig att beta av frågorna, därefter är det svenska på schemat. För att inte störa alltför mycket ber jag honom att följa med mig till korridoren utanför, och där intill elevskåpen frågar jag honom sedan varför han vill bli pappersarbetare.

– För det första är lönen bra, säger han. För det andra verkar det roligt att jobba skift, det tror jag i alla fall skulle passa mig bra. Jag gillar inte att kliva upp samma tid, göra samma sak och sedan samma sak dagen efter.

Utbildningen i sig lockade också, fortsätter August Wieser. Mycket tack vare att just den här inriktningen faktiskt ger grundläggande behörighet till högskolan.

– Så om jag vill plugga vidare kan jag göra det. Till ingenjör kanske, jag funderar på det.

Och hur trivs du här på skolan, då?

– Bra, även om det mesta fortfarande är väldigt nytt för mig. Jag lär mig mycket. Svenska, engelska och matte är våra grundämnen, men sedan är det också mycket praktiskt och det gillar jag. Jag gillar att jobba praktiskt.

Med vad då, till exempel?

– Att få koppla ihop slangar och ventiler, arbeta med tryckluft, använda sig av olika datorprogram som hjälpmedel … Ja, sådant tycker jag är kul!

Men det går bara killar i din klass?

– Ja, och jag är väl inte direkt förvånad. Fast det är förstås tråkigt att inga tjejer sökte.

Vad tror du om industrins framtid?

– Den är bra, tror jag. Sverige har ju väldigt mycket skog, vilket många andra länder saknar. Dessutom är vi ju världsledande i processen att göra papper.

Ni hör. ”Världsledande”, ”processen”, ”jobba i skift”. Trots att läsåret knappt har börjat så märks det ganska tydligt att August Wieser redan har hunnit med ett par studiebesök ute på bruken och att han är mer invigd i massa- och pappersrelaterade frågor än många andra jämnåriga – äldre också för den delen.

En som vet det mesta om yrket är hans lärare, Lasse Pettersson. Innan han bestämde sig för att växla spår och bli yrkeslärare mitt i livet, hade han arbetat inom industrin i många år – bland annat på massa- och pappersbruk. Från Örnsköldsvik i norr till Mörrum i söder, som han säger.

– Men när jag var i 50-årsåldern tyckte jag att det var dags att sluta och i stället överföra de kunskaper jag har till de yngre, ungdomarna. Jag gillar att utbilda och arbeta med ungdomar, det har jag alltid gjort. Bland annat under mina år som idrottsledare.

Och vad gör dig till en bra lärare?

– Förutom min yrkeserfarenhet? Mitt engagemang, tror jag. Och att jag är bra på att bygga relationer med ungdomar. Deras kompis, det blir jag aldrig, men jag tror att jag är en sådan som många känner att de kan lita på.

Under det första läsåret sker utbildningen till stor del här på skolan. Men sedan, i tvåan och trean – efter att eleverna har lärt sig de teoretiska och praktiska grunderna – kommer de att tillbringa alltmer tid med sina handledare ute på sina respektive praktikplatser.

Vem som hamnar var, det vet inte Lasse Pettersson än. Men i likhet med många andra är han övertygad om att den här stegvisa övergången från skola till industri kommer att fungera utmärkt och att alla elever så småningom också kommer att bli erbjudna fasta jobb – direkt efter avslutad utbildning.

Om knappt ett år tas det första stora klivet, fortsätter Lasse Pettersson.

– Redan då kommer i princip all undervisning i yrkesämnena att ske ute på industrin. Och då blir min roll också en annan. Då får jag åka ut till företagen och fråga handledarna: ”Hur går det för August? Har han fått lära sig det här och det här momentet?”

Du ska ha koll på att industrin sköter sig alltså?

– Lite så, ja, ha ha! Nämen skämt åsido, eftersom det är jag som sätter betygen på eleverna så är det ju viktigt att jag har ett bra samarbete med handledarna och kan stämma av med dem.

Men dessförinnan ska eleverna alltså lära sig grundkunskaperna. Lära sig hur det går till på en skogsavverkningsplats, på ett vedupptag, vid en flisstack, ett kokeri, ja, allt.

För att se hur de enskilda processerna går till inte bara i teorin, utan också rent praktiskt så åker klassen ut på studiebesök varannan tisdag. Under dessa besök får eleverna ställa de frågor som de har förberett, för att sedan rapportera vad de lärt sig när de är tillbaka i klassrummet igen.

Lasse Pettersson tittar på klockan.

– Vi kommer liksom att snirkla oss fram, men med en tydlig ordning; först skogsavverkning och vedhantering, sedan flisstacken, kokeriet och så vidare. Framåt jul tror jag att de nog har fått en ganska god uppfattning om hur hela kedjan ser ut och fungerar.

Varför vill du bli pappersarbetare?

Robin Gravström:

– Gott om jobb finns det ju, och dessutom verkar det så kul att jobba med maskiner.

Kul?
– Ja, jag är väldigt fascinerad av maskiner, hur de funkar. Och ju mer avancerade de är desto bättre. Jag hoppas att jag får jobba på en avdelning där man får röra sig mycket.

Vad tror du om industrins framtid?
– Det beror på vilken industri man pratar om. Men papper … okej, tidningar läser ju inte folk längre. Men kopieringspapper, förpackningar och sådant – det kommer nog att finnas ganska länge till. Än har inte datorerna tagit över allt.

Liam Tenser:

– Jag vet inte riktigt, men jag tyckte att utbildningen verkade intressant, mer intressant än de andra programmen som jag tittade på. En gång i tiden gick dess­utom min pappa den här utbildningen – industri mot process – och han har berättat en hel del om det som vi kommer att lära oss. Men han jobbar med it nu.

Hur är utbildningen, tycker du?
– Bra, jag tror inte att jag kommer ångra mig. Jag ser fram emot att få vara ute på praktik i tvåan och trean. Det är ju inte varje dag man får jobba med stora maskiner på ett stort industriföretag direkt.

Leder det till ett jobb i framtiden, tror du?
– Absolut, bara man sköter sig så får man garanterat jobb efteråt.

Isak Lein:

– Min pappa har jobbat på Korsnäs så länge jag kan minnas. Jag tycker att jobbet som pappersarbetare verkar kul. Pappa jobbar sexskift och kör truck, och jag är lite motorintresserad också.

Så det var solklart för dig att välja den här inriktningen?
– Nej, det var svårt faktiskt. Jag funderade länge på VVS-programmet.

Hur ser du på framtiden?
– Jobb kommer det finnas i alla fall, det är jag övertygad om. På Korsnäs kommer det att vara många som går i pension de närmaste fem åren.

Gustav Larsson:

– Jag tycker att det verkar vara en intressant bransch, som blir mer och mer energisnål. Min pappa jobbar på Stora Enso, så man har ju hört och sett en del.

Finns det någon framtid för ­papperet?
– O ja! Till exempel kommer det ju att fortsätta födas barn, och då behövs det också blöjor!