Livet bortom lyxen

Fast i klädfabriken Varje år lockas en miljon turister till Mauritius vita stränder. Men paradisön har en mörkare sida, textilfabrikerna. Migrantarbetarnas pass samlas in, de får inte träffa sina familjer på flera år och de jobbar 70 timmar i veckan. En del av dem kommer från grannön Madagaskar.

Den gyllene sanden är mjuk mellan tårna och korallerna lagom rundade. Stora båtar ligger ankrade en bit ut i det 25-gradiga vattnet i väntan på att ta ut turisterna på dykning och fisketurer. En korpulent fransman brer ut sig över en solstol. Han ligger på sidan så det delvis hårprydda och rödflammiga ryggpartiet pekar bort från solen.

Mannen lyfter armen och vinkar åt två vitklädda kypare som kommer åkande i en elektrisk golfbil med en bar på flaket. På femstjärniga lyxresorten Sugar beach behöver inte gästerna resa sig för att få i sig något svalkande. Baren kommer till dem.

Mauritius i södra Indiska oceanen är till ytan lite större än halva Gotland och har inbjudande stränder och hotellanläggningar runt hela kusten. Varje år reser över en miljon turister från främst Frankrike, Storbritannien och Sydafrika till ön som den amerikanske författaren Mark Twain besökte i slutet på 1800-talet. En Mauritiusboende ska då ha sagt till Mark Twain: ”Mauritius gjordes först, och sedan himlen; och himlen kopierades efter Mauritius.” Men den lyxiga fasaden döljer en annan verklighet, den ska vi återkomma till.

En dryg timmes flygresa västerut stirrar Josiane in genom en glugg i en plåtdörr till ett textilföretag på Madagaskar. Vakterna innanför täcker för hålet. Samtidigt drar mörka moln in över Madagaskars huvudstad Antananarivo. Inom några minuter börjar det regna häftigt. Landet har precis hämtat sig från en pestepidemi där mer än 2 000 personer insjuknade och över 200 avled. Nästan varje år härjar pesten på Madagaskar, årets utbrott var värre än vanligt då smittan spred sig från landsbygden till större städer.

Josiane klarade sig från pesten. Tillsammans med hundra utslängda och utblottade textilarbetare plockar hon luttrat fram ett paraply som skydd för regnet. Under senhösten är det vanligt med plötsliga och kraftiga regnoväder på ön. Arbetarna samlas i små grupper och väntar. Väntar på att bli inkallade på fabriksområdet för att få sin sista löneutbetalning.

”I perioder har jag jobbat både dag och natt. Dubbla skift.”

Ingen hade förutsett vad som skulle hända när de blev inkallade till cafeterian inne på fabriken, en eftermiddag en vecka tidigare. Företagsledningen meddelade att arbetsstyrkan skulle minskas med 108 textilarbetare. De blev av med sina passerkort och måste lämna fabriksområdet. Själva menar de att ledningen gjort sig av med dem som har flest barn. Varken anställningsår eller kompetens ska ha haft någon betydelse.

Josiane är en av dem som fick sluta. För sex år sedan klev hon in på fabriken. Arbetet startade klockan sju på morgnarna och hon kom ofta hem sent på kvällarna när de två små barnen hunnit somna. Månadslönen på ungefär 400 kronor som med övertid växte till cirka 600 kronor gjorde att hon hade råd att anlita en barnvakt. Barnens far hade lämnat familjen och bidrog inte alls till försörjningen. Emellanåt när ordrarna från kunder som Marc O’Polo, Marks & Spencer och de svenskklingande märkena Nils Sundström och Christian Berg hopade sig beordrades nattskift vid stickmaskinerna.

– I perioder har jag jobbat både dag och natt. Dubbla skift.

Textilarbetarna som samlats utanför grindarna förklarar att företaget har brutit mot lagen. Egentligen ska uppsägningstiden vara en månad. De fick knappt två veckor. Planen är att vända sig till domstol för att få ut de pengar de anser att företaget är skyldigt.

Ett första steg är att få den slutlön som företaget räknat fram. Men det drar ut på tiden. Vakterna innanför plåtdörren och taggtrådsstängslet är uppenbart irriterade. Enligt Barsom DD Rakotomanga, generalsekreterare för det globala facket Industriall på Madagaskar, är det ovanligt med den här typen av uppmärksamhet runt textilfabriken.

Plötsligt dras plåtdörren åt sidan och två män störtar ut mot oss. En av männen uppges vara säkerhetschef. Han skriker högt på franska och vevar med armarna. Han är förbannad över att bilder tagits över fabriksområdet.

Barsom DD Rakotomanga som hört och sett hela incidenten tonar ner händelsen.

– Säkerhetschefen är uppenbarligen mycket pressad över att ni är här och rapporterar och tar bilder, säger han.

Ingen ansvarig chef vill komma ut och svara på frågor och vi tillåts inte komma in på området. Ett lugn sänker sig och små grupper av textilarbetare börjar släppas in för att få sin slutlön.

För de uppsagda återstår att försöka hitta försörjning på andra textilfabriker i Madagaskar. Skattelättnader för export till Europa och USA kombinerat med låga lönekostnader har gjort att textilindustrin beskrivs som motorn för utveckling på den fattiga ön.

För vissa finns möjlighet att dryga ut lönen genom att åka som gästarbetare till grannön Mauritius. Flera företag har textilfabriker på båda öarna. Skillnaden är att där väntar fleråriga kontrakt med få om ens några möjligheter att träffa familjerna på hemön.

Trots att Mauritius har långt bättre ekonomi än Madagaskar är det snarlika arbetsförhållanden i textilbranschen. En man vi kan kalla Ahmad använder underarmen för att torka svetten från pannan. Han tittar ner på en Levis-t-shirt som passerar hans händer på textilfabriken i Mauritius inland. Ännu en tolv timmars dag innan han får lämna industriområdet och åka till sovsalen som han delar med 38 arbetskamrater.

Ute sänker sig solen och bidrar till svalka på fabriksgolvet. Det omtalade varma och sköna vädret på Mauritius ser han sällan. Söndagar är enda lediga dagen. Då brukar Ahmad passa på att sova och tvätta. Det svalkande havet har han knappt sett under sina två år på ön.

Enligt samstämmiga uppgifter från flera olika textilarbetare på Tropic Knits ligger grundlönen på drygt 1 600 kronor i månaden som med övertid ökar till 2 200 kronor. Utöver lönen står arbetsgivaren för mat och husrum.

Mauritius textilsektor bygger på migrantarbetare från länder som Bangladesh, Indien, Madagaskar och Sri Lanka. Den ständigt ökande turismen på ön har bidragit till ökat välstånd hos den egna befolkningen – de behöver inte ta de låg­betalda och tunga jobben på textilfabrikerna.

”Jag orkar inte. Jag behöver sova inför nästa arbetsvecka.”

Migrantarbetare bor ofta tillsammans i personalbostäder som kan ligga både innanför och utanför fabriksområdena. Personalbostäderna känns igen på att det hänger mängder med tvätt på tak och utanför fönstren. Däremot är det svårare att få komma in och prata med arbetarna. Vi möts av skrikande säkerhetspersonal som inte vill släppa in obehöriga. Men inte där Ahmad bor.

En sur lukt slår emot oss. Lite som gymnastiksal och svettiga träningskläder. Eller ett militärt logement, bortsett från den fräna doften av militära persedlar.

En våning upp i en sovsal står 19 våningssängar uppställda. De flesta har skärmat av sängplatsen med tygbitar, för att få lite privatliv. Några duschar och toaletter delas av dem alla. I tre år är sovsalen deras hem. Det är söndag och ledig dag men förvånansvärt många ligger i sina sängar i stället för att ta vara på ledigheten.

– Jag orkar inte. Jag behöver sova inför nästa arbetsvecka, säger Ahmad.

Förut fanns en tv i det lilla köksutrymmet men den gick sönder flera månader tidigare och har inte ersatts eller lagats av företaget.

Textilarbetarna berättar att de producerar t-shirts för olika märken, bland annat amerikanska Levis. Flera uppger att de jobbar kontraktslösa och beklagar sig över att teamledare samlar in deras pass när de landar på Mauritius.

– Här har vi jobb och tjänar pengar. Jag försörjer många i Bangladesh, säger Ahmad.
Männen är fria att göra vad de vill när de inte jobbar. Vill de ta bussen till kusten eller gå ut och handla så gör de det.

De kvinnliga migrantarbetarna på ett före­tag i närheten bor på fabriksområdet innanför ett två och en halv meter högt stängsel. Fabriken ligger mellan en motorväg och uppodlade gröna fält. På baksidan sitter en ung kvinna under ett träd och pratar i telefon. När hon avslutar samtalet går hon med på att bli intervjuad genom stängslet. Vakterna vid huvudingången vägrar släppa in besökare till personalbostäderna.

Kvinnan tittar sig ideligen över axeln. Hon berättar att hon är 25 år och har jobbat här i sex år. Under den tiden har hon varit hemma i Bangladesh för att träffa sin familj en enda gång. I bakgrunden syns ett flera våningar högt komplex med loftgångar där migrantarbetarna bor 14 personer i varje rum.

– Om några månader går kontraktet ut igen, jag vill stanna. Här tjänar jag pengar, säger hon.

Hon berättar att arbetstiden är elva–tolv timmar om dagen med något färre timmar på lördagar. Söndagar är den enda lediga dagen. Hur mycket hon tjänar vill hon inte avslöja.

En äldre kvinna uppenbarar sig i bakgrunden, hon låter bestämd på rösten när hon säger något till sin yngre väninna. Utan att yttra något mer gör de sällskap tillbaks mot personalbostaden som ger ett färgglatt intryck. En stor mängd tvätt hänger på tork överallt.

På andra sidan fabriksområdet finns en smal remsa gräs mellan motorväg och stängsel. Bakom ett paraply, lutade mot en betongvägg, sitter ett par vi kan kalla Farah och Atif. De var nygifta hemma i Bangladesh när de fick höra talas om agenterna som kunde fixa jobb på Mauritius textilfabriker sex hundra mil hemifrån. Ett hopp tändes. Ett hopp om att tjäna pengar för att kunna bilda familj i framtiden. Vad det förälskade paret inte räknat med var att äventyret förde med sig att de bara kan ses några timmar en gång i veckan.

Farah kan inte bjuda in Atif till sin personalbostad. Och Atif, som jobbar på en annan textilfabrik, har bara möjlighet att komma hit på lediga söndagar. Det är då de möts under paraplyet. De sitter tätt ihop och håller varandras händer. Farah och Atif delar sitt öde med många andra som rest tillsammans till Mauritius men hamnat på olika fabriker.

Runt området strosar andra kärlekspar men också syskon och vänner som passar på att träffas.

För Josiane på Madagaskar är Mauritius textilfabriker inget alternativ. Hon har små barn att ta hand om. För att komma fram till hennes lilla hus i Antananarivos slum som hon delar med föräldrarna har vi halkat på en lerig stig som slingrar sig fram mellan fallfärdiga ruckel längs en slags illaluktande våtmark där avloppsvatten samsas med sopor och en grönbladig växt som grisarna sägs uppskatta.

Joisane bor med sin två barn på 15 kvadratmeter. Där ryms sängen som de delar, en soffa, ett litet bord och ett hyllsystem med fotografier. En smal trappa leder till övervåningen där föräldrarna huserar.

Josiane stryker med handen över den stickade tröjan med namnet Nils Sundström som vi köpt på en fabriksshop. Hon fingrar lite på ett illa ihopsytt ärr i pannan innan hon börjar berätta.

Just den här sortens tröja minns hon särskilt. Det var lördag och Josiane räknade med att kunna gå hem redan halv fyra. Hon såg fram emot att se sina barn. Då uppenbarade sig en chef och beordrade övertid. Det var viktigt att just Nils Sundström-modellen blev klar i tid.

Hon suckade tyst för sig själv, visste av erfarenhet att det inte var någon idé att visa sitt missnöje. Axlarna och ryggen värkte efter veckans tolvtimmarsdagar vid den tunga stickmaskinen. Enda möjligheten att sitta ner var under lunchrasten mitt på ­dagen. Toalettbesöken, en gång på förmiddagen och ytterligare ett tillfälle på eftermiddagen räknades inte. De var så stressiga, arbetsledarna kontrollerade hur länge det tog för personalen att uträtta sina behov.

Josiane koncentrerade sig på att tömma huvudet från tankar. Fokusera på arbetsuppgiften. För hon fick ofta ta sig an komplicerade mönster som krävde avancerade inställningar av maskinen. Josiane visste vad som kunde hända om hon började att dagdrömma. Ett enda litet misstag skulle leda till skäll från chefer. Att börja om innebar att arbetsdagens skulle förlängas ytterligare.

– En av cheferna trakasserade mig också.

Josiane ville inte vara otrevlig och såg till en början mellan fingrarna trots arbetsledarens obehagliga kommentarer och kladdande. Trakasserierna blev värre och till slut sade hon ifrån. I stället för en befrielse inleddes ett helvete. Den manliga chefen hade blivit förorättad. Och Josiane hade fått en fiende. En fiende som såg varje möjlighet att beordra övertid, klaga på prestation och förse henne med de svåraste arbetsuppgifterna.

– Jag ville inte gå till jobbet. Men vem skulle försörja mina barn?

En första tår glänser till i Josianes öga. Trots det tunga ämnet har hennes ansikte utstrålat styrka och beslutsamhet. När hon väntat på att frågorna ska översättas av tolken har hon nickat och haft ett leende på läpparna. Sorgen utlöses när barnen kommer på tal.

– Jag vet inte hur det ska gå nu. Kanske försöker jag att öppna en liten affär.

Ärret i pannan syns tydligt när Josiane viker under håret. Ett minne från jobbet som hon bär med sig resten av livet. Ärret kom till efter att en vikt från stickmaskinen föll på hennes huvud. Hon svimmade och fick åka ambulans till sjukhuset där läkarna konstaterade att det vara nära att skallbenet sprack. Fyra dagar senare var Josiane tillbaka på jobbet. Doktorn hade ordinerat två veckors vila i hemmet, men företaget tyckte att hon kunde börja jobba. Josiane vågade inte säga nej.

– Det jag tjänade på en månad är hälften av vad en tröja kostar i butiker i Europa. Ni måste berätta om hur de behandlar oss. Själv är jag är bara en fånge i systemet.

Fotnot: Reportageresan till Madagaskar och Mauritius har delvis betalats genom ett stipendium från biståndsorganisationen Union to union. IF Metall och Unionen stöttar , via Industriall, olika fackförbund på Maritius och Madagaskar.