Industriarbetarnas tidning

En familj, ett bruk, ett sekel

19 november, 2018

Skrivet av

När jobbet går i arv. Familjen Nilsson vet hur det är att arbeta inom industrin. Hela släkten har gjort det – i hundra år eller mer. Här på Billingsfors bruk eller på en fabrik i närheten. Lena, Peter  och Jimmie är fjärde och femte generationen.

5 generationer

1. Axel

1861–1930

2. Valdemar

1902–1986

3. Bosse

1939–2008

4. Lena      Peter

1967–     1965–

5. Jimmie

1988–

Nilsson står det inhugget i graniten. En gravsten över en familjegrav där tre generationer industriarbetare vilar mellan en cypress och en hösttrött syren. Fäder och mödrar, systrar och bröder. Döpta här, konfirmerade, gifta, begravda. Bara ett stenkast ifrån kyrkan och två ifrån bruket där de annars arbetade och levde sina liv.

Lena Nilsson tittar på stenen, på blommorna som planterats för deras skull. Begonian, silvereken, lobelian. Hon är också döpt och konfirmerad i kyrkan och arbetar på detta bruk. Likaså hennes bror och son, Peter Nilsson och Jimmie Lämsä, som står bredvid henne här på kyrkogården och gräver ur minnet efter namn, årtal och händelser som vuxna släktingar gör när de påminns om sina gemensamma rötter.

Det blev liksom bara naturligt för mig att börja här. Jag ville jobba, tjäna pengar.

Som Axel, till exempel. Han som fick anställning här för hundra år sedan, långt innan sådana som han och hans kamrater också fick rätt till två veckors semester. Då, på Hjalmar Brantings tid. Statarsystemets. Motbokens.

Varje dag gick han ett par tre mil till och från jobbet, oavsett väder. Bil var förstås inte att tänka på. Än mindre sådant som ob–tillägg, pappadagar och personlig skyddsutrustning. Men han hade i alla fall ett jobb, Axel, och  strax innan den stora depressionen hade mörklagt halva världen hade han även lyckats bygga sig ett hus i Billingsfors.

Från vänster: Valdemar; Bosse och Margareta  gifter sig i Billingsfors kyrka 1964: diverse körkort, anteckningar och fotografier från förr.

Och så Valdemar. Ett av Axels tretton barn som inte emigrerade till Amerika, utan valde att stanna kvar i Billingsfors och arbeta på bruket i stället. Som sin far.

Maskinförare på PM2, det blev hans lott. Pappersmaskinen som han enligt ryktet ställde in så bra för ett halvsekel sedan, att den inte har behövt justeras sedan dess.

Valdemar – en pappersarbetare mitt i det blågula folkhemsbygget som fick se Billingsfors IK gå upp i Allsvenskan en säsong. Fiskeentusiast på fritiden, portvakt efter pensioneringen.

Och så Bosse. Ett av Valdemars fyra barn. Han som 1953 – blott 14 år gammal, samma år som Sverige fick sin första motorväg och första obligatoriska sjukförsäkring – stack till sjöss, men som sedermera seglade hem igen och började jobba på bruket även han. Som sin far.

Lena, Bosses dotter, hade en annan dröm när hon var i tonåren. Hon ville bli barnskötare, ta hand om barn som hon alltid varit så förtjust i. Men så blev det inte. Skoltrött som hon var hoppade hon av gymnasiet, och så snart hon blev myndig började hon att tillverka dekorpapper på brukets konverteringsavdelning i stället.

Ett arbete som hon har utfört i 32 år nu. Och det ångrar hon inte. Arbetet är bra, berättar hon, även om det har satt sina spår. Hon visar upp sina händer, vrider och vänder på dem ett par gånger och konstaterar sedan:

– Det går nästan inte ett pass utan att jag har klämt eller rivit mig. Men äsch, man sätter bara på sig ett plåster och sen är det bra med det!

Peter Nilsson, Lena Nilsson och Jimmie Lämsä inne på fabriken. Den här pappersmaskinen ska Peters och Lenas farfar Valdemar ha ställt in så bra för femtio år sedan att den inte har behövt ­justeras sedan dess. Foto: Adam Daver
Peter Nilsson, Lena Nilsson och Jimmie Lämsä inne på fabriken. Den här pappersmaskinen ska Peters och Lenas farfar Valdemar ha ställt in så bra för femtio år sedan att den inte har behövt ­justeras sedan dess. Foto: Adam Daver

Det är en gråmulen onsdag och luften är full av sulfat och nyslaget gräs, och vi lämnar kyrkan som dåtidens brukspatron lät uppföra i början på 1760-talet.

Ja, bruket ägde inte bara kyrkan utan i princip allt som stod och rörde sig här i området en gång i världen – ända in i modern tid. Från kyrkbygget till hoppingivande lägenhetsbyggen två sekel senare. Länge kretsade allt kring bruket.

– Pengarna gick bara runt och tillbaka till företaget, som Peter Nilsson säger medan vi går den minutenkorta promenaden till bruket.

I likhet med sin lillasyster Lena och de övriga i släktträdet började även Peter jobba på bruket. Han var nitton år då och han minns hur det lilla samhället såg ut på den tiden, 1984 och tidigare. Långt innan välfärden började krackelera och någon skulle peka ut Dalsland som ett rostbälte präglat av nedläggning och utflyttning.

– Det var barn överallt då, på varenda gata. Två affärer hade vi. Och postkontor, bank, barnavårdscentral … Nä, i dag är det stor skillnad. Ett par hundra lägenheter tror jag att man har rivit.

Peter minns också när han som barn fick följa med någon av sina släktingar in på bruket, hur spännande han tyckte att det var. Maskinerna, röken, processerna, alla knappar och vred. Nästan som en gigantisk ångmaskin i en liten pojkes ögon.

– Det blev liksom bara naturligt för mig att börja jobba här sedan. Plugga vidare, det fanns inte. Jag ville jobba, tjäna pengar. Fast farfar varnade mig när jag berättade att jag skulle börja i indunstningen. ”Nä, där är det farligt!” sa han.

– Men det var det inte. Arbetsmiljön där var ju inte alls densamma som när han eller hans pappa var unga. Rena katastrofen. Som en dödsdom.

Huset som Axel byggde i Billingsfors.

Billingsfors bruk grundades 1738, ett tjugotal år innan kyrkan började byggas, och alltsedan dess har alltså människor levt och arbetat här intill Laxsjön. Först var det ett järnbruk i många år, men under 1880-talet lade man ner den alltmer olönsamma verksamheten och började satsa på pappersmassa i stället.

– Från och med då har nog vår släkt alltid funnits här, säger Peter och stannar till vid en plats där det tidigare tillverkades wellpapp, där pappa Bosse jobbade ett tag.

– Ja, vad jag vet har alla jobbat inom pappersindustrin. Om inte här så på något annat ställe här i närheten. Och själv tillhör jag den fjärde generationen.

– Det är faktiskt rätt fascinerande när man tänker efter.

Efter 24 år på bruket sade Peter upp sig och flyttade till Varberg, nästan lika många mil bort. Ett operatörsjobb på halländska Värö lockade. Men i våras – när han blev vald till Pappers lokala ordförande där – lade han det jobbet på hyllan på obestämd tid för att enbart ägna sig åt fackliga frågor.

– Det var en stor omställning. Att bara jobba dagtid och så. Men samtidigt tycker jag att det är väldigt roligt.

Även Jimmie Lämsä har lämnat Billingsfors och det bruk som hans förfäder på såväl mors- som farssidan arbetat på. Numera bor han hos sin flickvän i Kungälv.

Men kanske han kommer tillbaka. Mamma Lena hoppas åtminstone det. Att han ska flytta ”hem till Billingen” igen och jobba på bruket. På det bruk som han ändå har jobbat på så mycket, senast nu i somras.

– Vi får se, säger han. Min farfar sa  att jag inte skulle börja här, för att han tyckte att det var så tungt.

Foto: Adam Daver
”Hoppas att han får fast här i Billingen snart, så att han kan flytta hit och köpa sig ett hus”, säger Lena Nilsson om sonen Jimmie. Foto: Adam Daver

Två timmar och tre koppar kaffe senare. Vi sitter på trätrappan utanför Pappers fackexpedition, Lena och jag, med utsikt över ett par skorstenar och en samling slitna tegelbyggnader. Jimmie och Peter är upptagna med något annat.

Lena tänder en cigarett, backar tillbaka tiden till 1986 igen.

– Hit fick jag gå första dagen. Till facket. Så fort jag hade skrivit på papperen sa han som anställde mig att jag skulle gå hit. Det var det första jag gjorde!

Hon skrattar, det gör hon ofta, och hennes skratt är av den smittsamma sorten. Hon morsar på en kollega som passerar förbi, sedan fortsätter hon:

– Nä, ett tag anordnade de barnsköterskeutbildningar för arbetslösa i Bengtsfors, men det fick jag inte gå. Men jag trivs bra här, har alltid gjort. Min man jobbar också här. På sulfatfabriken. Det har han gjort i 36 år nu.

Vad är det som gör att du trivs, tror du?
– Oj, jag vet inte … Jo, trevliga arbetskamrater. Dessutom är det lättvindigt. Man behöver inte tänka så mycket på vad man ska göra, man bara gör det. Och så är det nära, jag kan gå hit om jag vill – fast jag har tre bilar!

Ni hör. Till skillnad från de äldre generationerna Nilsson har Lena haft möjlighet att sätta lite guldkant på tillvaron. Tre bilar alltså, däribland en guldfärgad Chevrolet Star Chief från 1957. Plus utlandsresor, årliga Lisebergsbesök och en villa som hon knappt betalar någonting alls för längre.

Men tröttnar hon aldrig på att se och träffa sina släktingar hela tiden?

Hon skakar på huvudet.

– Vi jobbar ju inte på samma ställe. Jo, jag och en kusin jobbade ihop i många år, men han gick bort i cancer när han bara var fyrtiotvå eller något sånt. Usch, det var hemskt. Han dog före sin mamma, som också jobbade här.

Har du aldrig velat göra som din bror – flytta härifrån?

Hon skrattar.

– Nä! Vi har nära till vattnet, nära till skogen, nära till städer. Det tar faktiskt bara en timme att köra till Uddevalla och …

Bakom oss hör hon plötsligt Jimmies röst närma sig, vilket genast får henne att växla spår.

– Hoppas att han får fast här i Billingen snart, så att han kan flytta hit och köpa sig ett hus. Jag har väntat på att han ska få barn i tio år nu.

Hon vänder sig om och spricker upp i ett stort leende:

– Hörru Jimmie, blir det inga barnbarn snart?

Billingsfors bruk ­grundades 1738. Lena Nilsson har­ ­jobbat här sedan 1986. Foto: Adam Daver
Billingsfors bruk ­grundades 1738. Lena Nilsson har­ ­jobbat här sedan 1986. Foto: Adam Daver

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.

Du kanske också vill läsa…

En familj, ett bruk, ett sekel

En familj, ett bruk, ett sekel

Familjen Nilsson vet hur det är att arbeta inom industrin. Hela släkten har gjort det – i hundra år eller mer. Här på Billingsfors bruk eller på en fabrik i närheten. Lena, Peter  och Jimmie är fjärde och femte generationen.

Det liggande Eiffeltornet i Dalarna

Det liggande Eiffeltornet i Dalarna

Ett mästerverk i stål och glas som skimrade i rosa och blått. I dag står den öde i utkanten av ett nedlagt pappersbruk – och vad ­händer när Northvolt kommer?

Nödår, strejker, slit – och äventyr

Nödår, strejker, slit – och äventyr

Hur var det att vara arbetare för hundra år sedan? Med usel lön, eländiga villkor och en polis som sköt skarpt. DA:s Pontus Ohlin hittar ett gammal­t brev och söker svar.

”Något gagnande för arbetarna som klass utvinnes icke ur dessa tvister”

”Något gagnande för arbetarna som klass utvinnes icke ur dessa tvister”

Orden är den gamla Metallordföranden och socialdemokraten Fritjof Ekman som trodde på att alla på en arbetsplats skulle tillhöra samma fack. Men varför, och hur ser det egentligen ut i dag?

Vägen till internationalen 

Vägen till internationalen 

Därför blev den internationella metallfederationen IMF ett verktyg för den amerikanska säkerhetstjänsten.

Ernst Wigforss – ett liv i folkhemmets tjänst

Ernst Wigforss – ett liv i folkhemmets tjänst

I det här avsnittet får du lära känna Ernst Wigfors, riksdagsmannen och ideologen som var en huvudperson i den socialdemokratiska framgångssagan på 1900-talet.

Koll på arken på Papyrus

Koll på arken på Papyrus

Det en höstdag 1970 på pappersbruket Papyrus.

Därför hamnade kvinnorna i skymundan i arbetarrörelsen

Därför hamnade kvinnorna i skymundan i arbetarrörelsen

I slutet av 1800-talet strejkade arbetare för att hindra anställning av kvinnor. 2022 blir IF Metall ett feministiskt fackförbund. Vad hände däremellan? 

Arbetarrörelsens hitlåt från förr

Arbetarrörelsens hitlåt från förr

När den svenska arbetarrörelsen växte fram var Ungdomsmarschen hiten nr 1. En sång som då slog både Internationalen och Arbetets söner, och som sjöngs på alla möten.

Hej Socialdemokrat! – här är den indragna vallåten från 1968

Hej Socialdemokrat! – här är den indragna vallåten från 1968

1968 fick Socialdemokraterna 50,1 procent av rösterna i riksdagsvalet. Men det var knappast tack vare kampanjlåten ”Hej Socialdemokrat!”. Kalle Lind berättar.

DA granskar sprängdåden

Dagens Arbete avslöjar hur kriminella lätt kan smuggla ut stora mängder sprängmedel från byggarbetsplatser. Kontroll och tillsyn brister. Och dömda kan fortsätta spränga.

Dagens Arbete granskar sprängdåden

Dagen Arbete har tagit reda på var sprängmedlet som används vid sprängdåden kommer ifrån. Över ett halvt ton sprängmedel har stulits från byggarbetsplatser de senaste fem åren. Här sammanfattar vi granskningen.

Stulet: Halvt ton sprängmedel

Mer än ett halvt ton sprängmedel har stulits från byggarbetsplatser i Sverige. Det visar Dagens Arbetes granskning.

Larmet: Byggdynamit kan användas i terrordåd

”Sprängmedel är terroristernas favoritvapen. Därför är det angeläget att få stopp på stölderna av byggdynamit”, säger sprängmedelsexperten Bo Janzon. 

Så vill justitie­ministern stoppa sprängdåden

Efter Dagens Arbetes granskning: Regeringen vill ändra lagen för att stoppa stölderna av byggdynamit som används i sprängdåden. 

S: ”Kan finnas anledning att se över lagen”

Efter Dagens Arbetes granskning av sprängdåden öppnar Socialdemokraterna upp för en översyn av lagen om hantering av sprängmedel.

Sprängkort dras inte in för dömda brottslingar

Personer som dömts för grova brott får inte sitt sprängkort indraget.
Dagens Arbetes granskning visar att de som ansvarar för sprängkorten inte får veta om någon döms för brott.

”Man undrar ju hur mycket sprängmedel som är i omlopp”

Det som förvånade journalisterna David Lundmark och Johanna Edström mest när de granskade hur mycket sprängmedel som är på drift, är att sprängmedel är så pass billigt – och politikerna inte gjort mer för att täppa till alla luckorna i lagen. 

Företag spränger utan tillstånd

Trots indragna tillstånd kan företag fortsätta spränga. Dagens Arbetes granskning visar hur lätt det är för företag att strunta i myndighetens beslut.