Industriarbetarnas tidning

En familj, ett bruk, ett sekel

19 november, 2018

Skrivet av

När jobbet går i arv. Familjen Nilsson vet hur det är att arbeta inom industrin. Hela släkten har gjort det – i hundra år eller mer. Här på Billingsfors bruk eller på en fabrik i närheten. Lena, Peter  och Jimmie är fjärde och femte generationen.

5 generationer

1. Axel

1861–1930

2. Valdemar

1902–1986

3. Bosse

1939–2008

4. Lena      Peter

1967–     1965–

5. Jimmie

1988–

Nilsson står det inhugget i graniten. En gravsten över en familjegrav där tre generationer industriarbetare vilar mellan en cypress och en hösttrött syren. Fäder och mödrar, systrar och bröder. Döpta här, konfirmerade, gifta, begravda. Bara ett stenkast ifrån kyrkan och två ifrån bruket där de annars arbetade och levde sina liv.

Lena Nilsson tittar på stenen, på blommorna som planterats för deras skull. Begonian, silvereken, lobelian. Hon är också döpt och konfirmerad i kyrkan och arbetar på detta bruk. Likaså hennes bror och son, Peter Nilsson och Jimmie Lämsä, som står bredvid henne här på kyrkogården och gräver ur minnet efter namn, årtal och händelser som vuxna släktingar gör när de påminns om sina gemensamma rötter.

Det blev liksom bara naturligt för mig att börja här. Jag ville jobba, tjäna pengar.

Som Axel, till exempel. Han som fick anställning här för hundra år sedan, långt innan sådana som han och hans kamrater också fick rätt till två veckors semester. Då, på Hjalmar Brantings tid. Statarsystemets. Motbokens.

Varje dag gick han ett par tre mil till och från jobbet, oavsett väder. Bil var förstås inte att tänka på. Än mindre sådant som ob–tillägg, pappadagar och personlig skyddsutrustning. Men han hade i alla fall ett jobb, Axel, och  strax innan den stora depressionen hade mörklagt halva världen hade han även lyckats bygga sig ett hus i Billingsfors.

Från vänster: Valdemar; Bosse och Margareta  gifter sig i Billingsfors kyrka 1964: diverse körkort, anteckningar och fotografier från förr.

Och så Valdemar. Ett av Axels tretton barn som inte emigrerade till Amerika, utan valde att stanna kvar i Billingsfors och arbeta på bruket i stället. Som sin far.

Maskinförare på PM2, det blev hans lott. Pappersmaskinen som han enligt ryktet ställde in så bra för ett halvsekel sedan, att den inte har behövt justeras sedan dess.

Valdemar – en pappersarbetare mitt i det blågula folkhemsbygget som fick se Billingsfors IK gå upp i Allsvenskan en säsong. Fiskeentusiast på fritiden, portvakt efter pensioneringen.

Och så Bosse. Ett av Valdemars fyra barn. Han som 1953 – blott 14 år gammal, samma år som Sverige fick sin första motorväg och första obligatoriska sjukförsäkring – stack till sjöss, men som sedermera seglade hem igen och började jobba på bruket även han. Som sin far.

Lena, Bosses dotter, hade en annan dröm när hon var i tonåren. Hon ville bli barnskötare, ta hand om barn som hon alltid varit så förtjust i. Men så blev det inte. Skoltrött som hon var hoppade hon av gymnasiet, och så snart hon blev myndig började hon att tillverka dekorpapper på brukets konverteringsavdelning i stället.

Ett arbete som hon har utfört i 32 år nu. Och det ångrar hon inte. Arbetet är bra, berättar hon, även om det har satt sina spår. Hon visar upp sina händer, vrider och vänder på dem ett par gånger och konstaterar sedan:

– Det går nästan inte ett pass utan att jag har klämt eller rivit mig. Men äsch, man sätter bara på sig ett plåster och sen är det bra med det!

Peter Nilsson, Lena Nilsson och Jimmie Lämsä inne på fabriken. Den här pappersmaskinen ska Peters och Lenas farfar Valdemar ha ställt in så bra för femtio år sedan att den inte har behövt ­justeras sedan dess. Foto: Adam Daver
Peter Nilsson, Lena Nilsson och Jimmie Lämsä inne på fabriken. Den här pappersmaskinen ska Peters och Lenas farfar Valdemar ha ställt in så bra för femtio år sedan att den inte har behövt ­justeras sedan dess. Foto: Adam Daver

Det är en gråmulen onsdag och luften är full av sulfat och nyslaget gräs, och vi lämnar kyrkan som dåtidens brukspatron lät uppföra i början på 1760-talet.

Ja, bruket ägde inte bara kyrkan utan i princip allt som stod och rörde sig här i området en gång i världen – ända in i modern tid. Från kyrkbygget till hoppingivande lägenhetsbyggen två sekel senare. Länge kretsade allt kring bruket.

– Pengarna gick bara runt och tillbaka till företaget, som Peter Nilsson säger medan vi går den minutenkorta promenaden till bruket.

I likhet med sin lillasyster Lena och de övriga i släktträdet började även Peter jobba på bruket. Han var nitton år då och han minns hur det lilla samhället såg ut på den tiden, 1984 och tidigare. Långt innan välfärden började krackelera och någon skulle peka ut Dalsland som ett rostbälte präglat av nedläggning och utflyttning.

– Det var barn överallt då, på varenda gata. Två affärer hade vi. Och postkontor, bank, barnavårdscentral … Nä, i dag är det stor skillnad. Ett par hundra lägenheter tror jag att man har rivit.

Peter minns också när han som barn fick följa med någon av sina släktingar in på bruket, hur spännande han tyckte att det var. Maskinerna, röken, processerna, alla knappar och vred. Nästan som en gigantisk ångmaskin i en liten pojkes ögon.

– Det blev liksom bara naturligt för mig att börja jobba här sedan. Plugga vidare, det fanns inte. Jag ville jobba, tjäna pengar. Fast farfar varnade mig när jag berättade att jag skulle börja i indunstningen. ”Nä, där är det farligt!” sa han.

– Men det var det inte. Arbetsmiljön där var ju inte alls densamma som när han eller hans pappa var unga. Rena katastrofen. Som en dödsdom.

Huset som Axel byggde i Billingsfors.

Billingsfors bruk grundades 1738, ett tjugotal år innan kyrkan började byggas, och alltsedan dess har alltså människor levt och arbetat här intill Laxsjön. Först var det ett järnbruk i många år, men under 1880-talet lade man ner den alltmer olönsamma verksamheten och började satsa på pappersmassa i stället.

– Från och med då har nog vår släkt alltid funnits här, säger Peter och stannar till vid en plats där det tidigare tillverkades wellpapp, där pappa Bosse jobbade ett tag.

– Ja, vad jag vet har alla jobbat inom pappersindustrin. Om inte här så på något annat ställe här i närheten. Och själv tillhör jag den fjärde generationen.

– Det är faktiskt rätt fascinerande när man tänker efter.

Efter 24 år på bruket sade Peter upp sig och flyttade till Varberg, nästan lika många mil bort. Ett operatörsjobb på halländska Värö lockade. Men i våras – när han blev vald till Pappers lokala ordförande där – lade han det jobbet på hyllan på obestämd tid för att enbart ägna sig åt fackliga frågor.

– Det var en stor omställning. Att bara jobba dagtid och så. Men samtidigt tycker jag att det är väldigt roligt.

Även Jimmie Lämsä har lämnat Billingsfors och det bruk som hans förfäder på såväl mors- som farssidan arbetat på. Numera bor han hos sin flickvän i Kungälv.

Men kanske han kommer tillbaka. Mamma Lena hoppas åtminstone det. Att han ska flytta ”hem till Billingen” igen och jobba på bruket. På det bruk som han ändå har jobbat på så mycket, senast nu i somras.

– Vi får se, säger han. Min farfar sa  att jag inte skulle börja här, för att han tyckte att det var så tungt.

Foto: Adam Daver
”Hoppas att han får fast här i Billingen snart, så att han kan flytta hit och köpa sig ett hus”, säger Lena Nilsson om sonen Jimmie. Foto: Adam Daver

Två timmar och tre koppar kaffe senare. Vi sitter på trätrappan utanför Pappers fackexpedition, Lena och jag, med utsikt över ett par skorstenar och en samling slitna tegelbyggnader. Jimmie och Peter är upptagna med något annat.

Lena tänder en cigarett, backar tillbaka tiden till 1986 igen.

– Hit fick jag gå första dagen. Till facket. Så fort jag hade skrivit på papperen sa han som anställde mig att jag skulle gå hit. Det var det första jag gjorde!

Hon skrattar, det gör hon ofta, och hennes skratt är av den smittsamma sorten. Hon morsar på en kollega som passerar förbi, sedan fortsätter hon:

– Nä, ett tag anordnade de barnsköterskeutbildningar för arbetslösa i Bengtsfors, men det fick jag inte gå. Men jag trivs bra här, har alltid gjort. Min man jobbar också här. På sulfatfabriken. Det har han gjort i 36 år nu.

Vad är det som gör att du trivs, tror du?
– Oj, jag vet inte … Jo, trevliga arbetskamrater. Dessutom är det lättvindigt. Man behöver inte tänka så mycket på vad man ska göra, man bara gör det. Och så är det nära, jag kan gå hit om jag vill – fast jag har tre bilar!

Ni hör. Till skillnad från de äldre generationerna Nilsson har Lena haft möjlighet att sätta lite guldkant på tillvaron. Tre bilar alltså, däribland en guldfärgad Chevrolet Star Chief från 1957. Plus utlandsresor, årliga Lisebergsbesök och en villa som hon knappt betalar någonting alls för längre.

Men tröttnar hon aldrig på att se och träffa sina släktingar hela tiden?

Hon skakar på huvudet.

– Vi jobbar ju inte på samma ställe. Jo, jag och en kusin jobbade ihop i många år, men han gick bort i cancer när han bara var fyrtiotvå eller något sånt. Usch, det var hemskt. Han dog före sin mamma, som också jobbade här.

Har du aldrig velat göra som din bror – flytta härifrån?

Hon skrattar.

– Nä! Vi har nära till vattnet, nära till skogen, nära till städer. Det tar faktiskt bara en timme att köra till Uddevalla och …

Bakom oss hör hon plötsligt Jimmies röst närma sig, vilket genast får henne att växla spår.

– Hoppas att han får fast här i Billingen snart, så att han kan flytta hit och köpa sig ett hus. Jag har väntat på att han ska få barn i tio år nu.

Hon vänder sig om och spricker upp i ett stort leende:

– Hörru Jimmie, blir det inga barnbarn snart?

Billingsfors bruk ­grundades 1738. Lena Nilsson har­ ­jobbat här sedan 1986. Foto: Adam Daver
Billingsfors bruk ­grundades 1738. Lena Nilsson har­ ­jobbat här sedan 1986. Foto: Adam Daver

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

En familj, ett bruk, ett sekel

En familj, ett bruk, ett sekel

Familjen Nilsson vet hur det är att arbeta inom industrin. Hela släkten har gjort det – i hundra år eller mer. Här på Billingsfors bruk eller på en fabrik i närheten. Lena, Peter  och Jimmie är fjärde och femte generationen.

Nödår, strejker, slit – och äventyr

Nödår, strejker, slit – och äventyr

Hur var det att vara arbetare för hundra år sedan? Med usel lön, eländiga villkor och en polis som sköt skarpt. DA:s Pontus Ohlin hittar ett gammal­t brev och söker svar.

De fixade tändstickorna

De fixade tändstickorna

Tändstickor hade alla på den här tiden Och på Vänersborgs Tändsticksfabrik visste arbetarna hur stora stockar asp skulle göras om till små små stickor.

Conny Nilsson: Tryckpapperet drabbas hårdast

Conny Nilsson: Tryckpapperet drabbas hårdast

Coronapandemin har slagit hårt mot bruken som producerar fin-, bok-, och tidningspapper.

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Gunnar Andersson skulle bara göra ännu en utlandsresa innan han tog sig an arbetar­rörelsens finaste uppdrag: LO-ordförande.

”Tre öre mer i timmen. Annars strejkar vi”

”Tre öre mer i timmen. Annars strejkar vi”

Gideon Hazard kunde knappast förutse vilken historisk betydelse han skulle spela när han krävde tre öre mer i timmen.

”Se på mattorna, det är jag”

”Se på mattorna, det är jag”

Märta Måås-Fjetterström anade inte att hon skulle bli en av landets främsta textil­konstnärer. Hon visste bara att hon var tvungen att gå över gränsen

Strejken som förändrade Sverige

Strejken som förändrade Sverige

För femtio år sedan tystnade LKAB:s gruvor i Malmfälten. 5 000 gruv­arbetare trotsade ackordshets och toppstyrning. Efter strejke­n var Sverige inte längre sig likt.

”Strejken i Persberg får inte glömmas”

”Strejken i Persberg får inte glömmas”

De klättrade upp ur gruvan och vägrade gå ner igen. Fyrahundra gruvarbetare trotsade ägarna, gick i strejk och militär inkallades. I dagarna är det 150 år sedan Persbergs gruvarbetare skrev historia.

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

Här styrde arbetarna själva. I trettio år var Kooperativa Syfabriken Linnéa sömmerskornas eget företag. Allt började med att en arbetsgivare jagade ut dem som ville organisera sig i en fackförening.

Sjuka Samhall

Nu agerar Arbetsmiljöverket  mot Samhall

Nu agerar Arbetsmiljöverket mot Samhall

Först la Arbetsmiljöverket ner skyddsombudets anmälan. En vecka in i DA:s granskning ändrar sig myndigheten. Samhall i Eskilstuna tvingas nu svara.

Larmade om brister – ärendet lades ner

Larmade om brister – ärendet lades ner

Richard Fredriksson slog slår larm om arbetsmiljön på Samhall redan i april 2020. Åtta månader senare lades ärendet ner.

Nettan: Vi väntar fortfarande på riktiga masker

Nettan: Vi väntar fortfarande på riktiga masker

Nettan städar i polishuset, men får bara ett visir som skydd. ”Vi städar ju med vatten. Det stänker”, säger hon. Som skyddsombud känner hon sig motarbetad av företaget när hon påpekar brister.

Samhall i Sörmland: Vi har gjort så mycket vi kan

Samhall i Sörmland: Vi har gjort så mycket vi kan

Anställda på Samhall i Sörmland kritiserar att de skickats ut under coronapandemin utan rätt skyddsutrustning. Fredrik Nilsson, distriktschef Sörmland/Gotland, svarar.

Otryggt att jobba helg med hjärtfel

Otryggt att jobba helg med hjärtfel

Per har ett medfött hjärtfel. I åtta år har han försökt få Samhall att satsa på att utbilda de anställda i hjärt- och lungräddning.

Samhall i Umeå:  Vi följer Folkhälso­myndighetens riktlinjer

Samhall i Umeå: Vi följer Folkhälso­myndighetens riktlinjer

Andreas Zittra, områdeschef och affärschef på Samhall i Umeå, svarar på kritiken om bristande skyddsutrustning och utbildning för de anställda.

Dagens Arbete granskar Samhall

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Hon städar äldreboenden utan skydd

Hon städar äldreboenden utan skydd

Lulu städar flera olika äldreboenden. Utan skydd. Hon är orolig både för den egna hälsan och för att smitta de gamla.

Får inte desinficera bilarna – ”ratten torkar ut”

Får inte desinficera bilarna – ”ratten torkar ut”

Samhalls bilar får under pandemin inte rengöras med något annat än en fuktad trasa. Medel förstör interiören.

Samhall har städat bort sin själ

Samhall har städat bort sin själ

Människovärdet offras på vinstmaximeringens altare, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.