Därför får vi inte missa att ställa om
Klimatomställningen är helt avgörande för våra jobb, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.
Industriarbetarnas tidning
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
21 mars, 2019
Skrivet av Per-Olof Sjöö
Krönika Den unika svenska modellen handlar om att vi tar gemensant ansvar för företagen. Då kan inte en vd tjäna lika mycket som 59 industriarbetare.
I början av mars gjorde tidigare Volvochefen Pehr G Gyllenhammar och tidigare ordföranden för Metallfacket Göran Johnsson gemensam sak i en debattartikel i DN.
Deras ingång var att den snabbt växande klyftan mellan den vanlige löntagaren och direktören är ett stort problem. Det är ett problem för företagen och för samhället i stort.
Deras uppmaning till politikerna var att ha denna aspekt i åtanke inför den skattereform som utlovats i januariavtalet (som ligger till grund för nuvarande regeringssamarbete mellan S, MP, C och L.)
Det är verkligen värt att lyssna på dessa herrar. LO:s senaste rapport om makteliten visar att vd-arna på de största bolagen i Sverige har en genomsnittlig årsinkomst som motsvarar 59 industriarbetarlöner. Till detta adderas nu effekterna av att värnskatten tas bort, nämligen att samma vd:ar får skatten sänkt med 67 000 kronor i månaden.
Detta är självfallet en helt orimlig utveckling. Eftersom det är kapitalinkomster som är den viktigaste förklaringen till att klyftorna ökar är det svårt att åtgärda problemet via lönebildningen. Det är i stället en stor politisk utmaning att se till att de vinster som genereras i företagen i högre utsträckning bidrar till att stärka vår gemensamma välfärd.
Allt fler förklarar den polariserade samhällsutvecklingen med att ökade klyftor sänker förtroendet för det gemensamma och lämnar utrymme för främlingsfientliga och populistiska yttringar. Ett tydligt uttryck för detta är ”Gula västarna” i Frankrike vars protester skakat presidentpalatset. Detta borde få även liberala krafter att dra öronen åt sig.
Men på sikt riskerar det också att påverka företagen negativt. En av de smått unika ingredienserna i den svenska arbetsmarknadsmodellen är att arbetsgivare och löntagare haft ett gemensamt intresse av att utveckla företagen. Löntagare har givits ett utrymme för inflytande via medbestämmandelag och arbetstagarrepresentation i bolagsstyrelserna. Vi har helt enkelt tagit ett gemensamt ansvar för att baka kakan, bråket har uppstått först när kakan ska delas upp. Detta samarbetskontrakt står också på spel.
När den tidigare näringslivsnestorn Leif Östling uttalade sig om vår gemensamma välfärd yttrade han de bevingade orden ”vad fan får jag för pengarna?”. Den relevanta motfrågan från Sveriges löntagare är ”vad fan får vi för vår arbetsinsats?”
Låt därför den nya skattereformen spegla behovet av ett nytt samhällskontrakt där vi med gemensamma arbetsinsatser bygger såväl starka företag som ett starkt samhälle. Lyssna på herrar Gyllenhammar och Johnsson!
Per-Olof Sjöö, förbundsordförande, GS-facket