Deras teknik får bilarna att köra själva

Utveckling Självkörande bilar – science fiction eller närmare än vi tror? I Vårgårda hoppas man på att tekniken någon gång ska nå ända fram. Där tillverkas komponenter till bilar som kan göra mer och mer på egen hand.

Absolut rent ska det vara. Adam Askani har fått byta alla kläder innan han gick in i renrummet. Inkommande gods dammsugs och tvättas. I renrummet monteras kretskort ihop med en kameralins och bildsensor, som är extremt känsliga.

– Människor släpper ifrån sig massor av partiklar. Den där lilla pricken kan förstöra en bild, säger Adam Askani.

Kameran ska sitta i en bil och läsa av omgivningen och upptäcka hinder. Liksom radar, som också tillverkas här, utgör de hårdvaran i förarstödet. Mjukvaran, som gör att bilen kan ”fatta beslut”, tillverkas på annat håll. Tillsammans kan de göra saker som att hålla avståndet till bilen framför, läsa av vägskyltar och bromsa om någon är framför bilen – steg mot bilar som blir mer och mer självkörande.

Utrustningen sitter i dag i bilar från ett tiotal tillverkare, fler om man räknar Veoneers tillverkning i andra delar av världen.

– Det finns inga helt självkörande bilar i dag men det här är tekniken som ska ta oss dit, säger IF Metall-klubbens ordförande Cornel Bolat.

Han och platschefen Mats Bohman visar runt i en fabrik som även i övrigt är väldigt ren: vita väggar, nya golv, skor som motverkar statisk elektricitet. Här tillverkas kretskort, kameror monteras och förses med rätt programvara. Skillnaden är stor mot när detta var en del av bilsäkerhetsföretaget Autoliv.

Cornel Bolat pekar ut genom fönstret i fikarummet. Där det nu är en grusgrop fanns nyss en kopia av en korsning i Alingsås. Den byggdes för tio år sedan, när Autoliv ville börja testa den nya tidens bilsäkerhet: radar, laser och kameror. Sedan dess har den delen av verksamheten växt snabbt, så pass att den i juli i fjol knoppades av till det som är Veoneer, med 420 kollektivanställda.

Alingsåskorsningen får ge plats åt en ny produktionshall och fler ska anställas.

I en annan del av fabriken tillverkas radar. Två kretskort monteras i plastskal stora som en kortlek. Operatörerna övervakar processen. Radarn kalibreras och utsätts för hetta och kyla, för att likna förhållandena vid körning.

Här serietillverkas teknik som redan i dag används i många bilar. Men i en bransch som går så snabbt räcker inte det.

Tekniska utmaningar går alltid att övervinna. Den stora utmaningen är att få människan att släppa kontrollen.

Cornel Bolat, klubbordförande IF Metall.

– Tekniken i vår bransch blir gammal väldigt fort, säger Cornel Bolat.

Därför jobbar ungefär hälften av de anställda i koncernen med utveckling. Ny teknik ska tas fram och den utrustning som finns ska bli enklare, billigare, lättare.

Tekniken prövas i en särskild testbil. Eftersom den kan läsa vägskyltar håller den hastigheten och vägrar köra in där det är förbjuden infart.

– Tekniska utmaningar går alltid att övervinna. Den stora utmaningen är att få människan att släppa kontrollen, säger Cornel Bolat.

I dag är bilens aktiva system framför allt ett hjälpmedel för föraren.

– Att bilar är helt självkörande är längre bort än vi tror, säger Mats Bohman.

Kommer vi någonsin att nå dit?

– Ja! säger de båda.

Anna Julius

När kommer bilarna att köra själv? Anna Pernestål, forskare vid KTH och expert på självkörande bilar.

– Om du menar helt självkörande över allt hela tiden, det tror jag är väldigt långt fram i tiden.

Finns det en övertro på självkörande bilar?

– Det finns en hype, en övertro på hur fort vi kommer att få självkörande fordon överallt. Däremot kan det finnas en ”undertro” på hur mycket tekniken kan bidra redan innan vi är där.

Att få en bil att navigera helt själv i en komplicerad stadsmiljö är svårt.

– Att köra runt Stureplan i Stockholm klarar ju knappt en människa, säger Anna Pernestål.

Betydligt enklare är motorvägar. Föraren skulle kunna köra på vägen, slå på autopiloten, och ägna sig åt annat tills det är dags att köra av. Bilen håller avstånd och sin plats i filen.

Eller att ha en bilpool i ett villaområde, med en tom bil som långsamt kör fram till den som ska ha den. Det skulle kunna vara ett par år bort om lagstiftningen tillåter, tror Anna Pernestål.

– Det skulle inte förvåna mig om vi redan i år kommer att se självkörande fordon i enklare miljöer.

Det som behöver utvecklas är framför allt mjukvaran – som tolkar vad som händer och vad som ska göras. Helst blixtsnabbt.

– Sensorerna ser ju vad som händer. Men vi människor är bra på att se nåt och sen räkna ut vad som kommer att hända.

Kommer det att gå att få folk att lita på självkörande bilar?

– Det tror jag. I Sverige har vi högt riskmedvetande i trafiken. Vi kommer att hitta de användningsområden där folk tycker att det känns tryggt och säkert.

Anna Julius

Vågar du åka en självkörande hiss ?

Hissfobi Många tvekar att sätta sig i en självkörande bil, men känner sig trygga när de ställer sig i en hiss. Det har inte alltid varit självklart.

Från början kördes hissar av en operatör, som stängde dörrar, höll rätt hastighet, och såg till att hissen stannade i nivå med våningsplanet.

När den första självkörande hissen installerades i New York år 1900 tyckte folk att det var jätteläskigt. Det skulle kräva nästan 50 år och en arbetsmarknadskonflikt innan människor vande sig vid att åka hiss utan att nån körde.

1945 gick New Yorks hissoperatörer ut i strejk. Plötsligt kunde en halv miljon kontorsarbetare inte ta sig till jobbet. Staden lamslogs, de ekonomiska förlusterna var stora och fastighetsägarna krävde förändring.

Hisstillverkarna behövde övertyga människor att det var tryggt att åka hiss på egen hand. Lugnande högtalarröster, annonser där barn tryckte på knapparna, och en stor röd nödstoppsknapp lyckades till slut lugna hissåkarna, men samtidigt utraderades nästan en hel yrkesgrupp.

Utvecklarna av förarlösa bilar hoppas att det inte ska ta 50 år innan folk vågar släppa kontrollen över bilen.

Anna Julius