”Låt missnöjet höras ända till Storgatan”

Krönika Om lönekrav och bättre villkor ska höras ända till beslutsfattarna på Storgatan i Stockholm måste vi hålla ihop.

I boken Bruksarbetarliv av Björn Tropp, utgiven av Pappers avdelning 78, finns att läsa:

Tidningen skrev att det torde väl ändå vara med arbetarnas trägna arbete som Katrinefors under åren vunnit framgångar inte bara genom aktieägarnas beaktansvärt ansträngande arbete att äga aktierna. Här påmindes också om att bolaget under de senaste åren redovisat betydande vinster och att Sandels borde fundera över hur denna vinst skulle kunna uppstå utan arbetarnas arbete.

Tidningen var Västergötlands folkblad och året var 1918.

Fackföreningen kämpade för att teckna kollektivavtal om arbetstider och lön. Som det också står i boken ”Fackföreningsfolk levde farligt”. Utan skyddsnät i samhället riskerade de att få sparken när som helst.

Nu är det ungefär tio dagar kvar till vårt avtal löper ut. Fram till dess arbetar vi som är utsedda att företräda Pappers medlemmar hårt för att ett nytt avtal ska vara på plats sista mars. Ett avtal som förbättrar arbetstider och löner. Nu precis som 1918 kan inte en avdelningsordförande eller en förbundsledning göra det ensamma. Vi är medlemmarnas verktyg och vi vill känna att det ställs krav på oss. Då har vi samtidigt kraften i att över 13 000 medlemmars samlade intresse och vilja riktas mot arbetsgivarna, eftersom det är de som håller emot när vi vill förbättra.

Utan den fackliga styrkan som uppstår när medlemsmötena är välbesökta och ni på arbetsplatserna är tydliga med era krav på högre lön och bättre villkor, så når vi inte till de höjder som är möjliga. Låt arbetsgivarens företrädare få höra det varje dag, både från er och från mig.

Pappers förbundsstyrelse och ombudsmän har de senaste månaderna besökt arbetsplatser, vi har pratat med medlemmar vid fikabord, i manöverrum och möteslokaler. Där hörs och känns besvikelsen över det treårsavtal som löper mot sitt slut, upprördheten över att arbetsgivarna vill inskränka friheten, och att löneökningen de erbjuder är 1,4 procent. Men det hörs inte till Storgatan i Stockholm, där arbetsgivarorganisationen har sitt huvudkontor.

1918–1919 argumenterades det att industrin skulle lamslås om 72-timmarsveckan minskades. I dag hör vi motparten säga att om lönerna ökar och de anställda får mer makt över sin lediga tid hotas hela industrin. Att det inte var sant 1918 är redan bevisat.

Om historien ska göras kort: Kollektivavtalsförhandlingarna övergick till politiskt arbete och den 4 augusti 1919 tog riksdagen beslut om åtta timmars arbetsdag. Tiden efter ägnades åt att hitta en lösning som gjorde att arbetare inte förlorade inkomst på grund av den nya arbetstiden. Det löstes fredligt på de flesta håll – men ibland krävdes det att arbetarna tog till strejk.

Pontus Georgsson