”Kul att göra något tillsammans”

Brödföda.På pappersbruket i Husum kan de anställda baka tunnbröd om de vill. En gammal bagarstuga står öppen för dem året om.

Doften är förstås oemotståndlig. Ved, eld och nygräddat bröd. Tunnbröd. Färskt, direkt ifrån ugn. Husumarbetaren Thörner Andersson strör lite mjöl över bakbordet, tar ännu en degklump från högen bredvid och börjar sedan knåda och kavla ut vad som snart ska skyfflas in i den heta ugnen och förvandlas till ytterligare en kaka.
Han har kavlat förut, Thörner, det märks. Han kan tekniken. Hur man gör kakorna exakt så runda, krusiga och tunna som de ska vara.

Starka nypor har han också, vilket är en klar fördel.
– Det är faktiskt rätt tungt att kavla, pustar han. Rena gympasset!
Thörner Andersson vet dessutom vilka redskap som krävs. Vad de heter och hur man ska nyttja dem. Som kruskaveln, till exempel. Eller ”rillan”, som han kallar den. Det vill säga den taggiga kaveltypen som används vid ”utbakningen” för att ”punktera degen”, så att degen helt enkelt inte får alltför stora luftbubblor under själva gräddningen.

Bakugnen, stugans självklara hjärta, tycks han också ha koll på.
– Den är byggd med eldfast tegel, förklarar han. Och under hällen är det säkert glaskross, för att det ska bli så jämn värmefördelning som möjligt.

Det är en gråvit och snöslaskig morgon i ångermanländska Husum och vi befinner oss alltså i ett väldoftande litet hus som har tjänat som arbetarnas egen bagarstuga alltsedan 1860-talets början.
Först på ångans och sågverkens tid, senare på massa- och pappersbrukens. Från de första järnvägarnas dagar – via rösträtt och folkhem – till 2020 års avtalsrörelse.
Stugan är också en av de äldsta och mest kända i trakten. Till skillnad från de flesta andra gamla byggnader häromkring har den ironiskt nog heller aldrig brunnit ned, vilket man delvis kan tacka dess murade tegelstomme för.

Veden står arbetsgivaren för, medan facket, den lokala Pappersavdelningen, sköter bokning och annat praktiskt. Resten – eldning, degtillverkning, bakning, städning – tar de anställda hand om. På fritiden, vill säga.

Dels får man ju något gott att ta med sig hem. Dels får man umgås med sina arbetskamrater.

Thörner Andersson

På jobbet jobbar man, och om man vill bli påmind om var man gör det så är det bara att öppna dörren eller titta ut genom ett fönster. Endast ett par stenkast härifrån ligger det nämligen, Metsä -Tiusses vidunderliga industrikomplex. Med en skyline som skymmer både himmel och hav.
Thörner Andersson – till vardags operatör i skiftlag C som alla andra här inne – frustar på med degen och har snart kavlat ut sin tionde eller elfte kaka. Han är uppvuxen här i Husum, berättar han. På 60- och 70-talet.

På den tiden när bruket sysselsatte tre gånger fler och orten mer kunde beskrivas som en liten stad – med en klase butiker och föreningar och en ordentligt utbyggd samhällsservice. De dagarna är till stor del över nu, som det verkar. Som många andra småorter.

Men bagarstugan är alltjämt densamma. Samma plats, samma ugn, samma dofter. Ett socialt nav, då som nu. Thörner minns och jämför:
– När jag var barn brukade jag ofta gå ner hit för att tigga bröd av tanterna. Man sa så: ”tanterna”, för då var det bara tanter här. Och efter lite tjat så fick man ju det också, bröd!
– Jo, det var kul, men det är det nu också. Dels får man ju något gott att ta med sig hem. Dels får man umgås med sina arbetskamrater.

Thörner sträcker sig efter ännu en degbulle. Under tiden bär hans yngre kollega Jens Westerlund den förra degen – den nu helt utkavlade – till -ugnen med hjälp av en stor bakspade. ”Fjäl”, som det kallas.
Som en omsorgsfull pizzabagare placerar Jens sedan denna norrländska specialitet i ugnens mitt och drar försiktigt ut spaden igen.

Han tittar in i ugnen, ler.
– Jag är ingen entusiast, ska jag erkänna. Jag har haft turen att ha en morsa som bakar och skämmer bort mig. Hon har en egen bagarstuga hemma i huset.
Han fortsätter titta in i ugnen, på kakan som sväller och pyser i eldskenet därinne. Hur varmt tror han att det är?
– Fem, sexhundra, minst. Men det får inte vara för svalt heller … Nä, Stefan, nu måste vi nog ta ut den!

Ja, gräddningen går undan. Redan efter 25–30 sekunder har kakans kanter börjat mörkna och då gäller det att vara kvick med ”fjälet”.

Stefan Moström skyfflar raskt ut den rykande kakan. Med en kökskniv skär han den sedan i fyra lika stora delar och lägger därefter upp dem på ett hönsnätsliknande galler där de får svalna.
Totalt räknar Stefan med att han och hans arbetskamrater kommer att baka ett sextiotal kakor under de fyra timmar som de disponerar stugan i dag. Och han lär ju veta. Det är nämligen han som har mixat ihop degen, eller ”stöpet” som han kallar det. Efter ett recept som hans mor har lärt honom. Med vetemjöl, kornmjöl, mjölk, hjorthornssalt och allt vad det är.
– Stöpet är det första man gör, säger han. Det brukar man göra dagen innan så att det får stå och jäsa över natten.

Innan det är dags att skicka in nästa kaka i ugnen, skrapar Stefan undan lite glöd och kolrester åt sidorna med en lång gammal eldraka. Men så noga är han inte.
– Äh, lite sot och aska ska det vara, det är ju en del av tjusningen.

Vad är tjusningen med att baka tunnbröd?
– Hembakat tunnbröd är ju inte så lätt att få tag i, så det är väl det man är ute efter. Men sedan är det ju roligt också. Den sociala biten är viktig.
Vilket är det roligaste momentet?
– Tja, jag sköter ju gärna gräddningen … Det är lite jobbigt att kavla, haha!

Han kastar en snabb blick åt Thörners håll, innan han skottar ut ännu en kaka från ugnen. Han fortsätter:
– Men som du ser är det ganska mycket arbete i förhållande till hur lite bröd man faktiskt får. Mycket jobb för ganska få gram.
Hur ofta bakar ni tillsammans?
– Det här är första gången vi gör det. Men vi brukar laga lite finare middagar ihop när vi jobbar helg tillsammans. Torskrygg, porterstek, fläsklägg med rotmos, allt möjligt.
– Men jag brukar bara vara här med familjen en gång om året, strax före jul. Fast då kan det vara svårt att få en tid. I november och december är det oftast fullbokat.

Jag borde också ta med mig barnen hit någon gång, försöka få ner skärmtiden lite grand.

Karolin Axberg

Att baka tunnbröd har urgamla anor, och i de flestas ögon är ju sådana här kakor, mjuka som hårda, mer eller mindre synonymt med Norrland. Ungefär som hjortron, kåsor och palt. Och frågar man Thörner, Jens och Stefan – vilka alla tre har vuxit upp här intill Bottenhavet – så har brödet också alltid haft en självklar plats hemma på matbordet.
Bagarstugor är heller ingen ovanlighet, tvärtom.

För Karolina Axberg, som ursprungligen kommer från ostkakelandet Småland, är det här med tunnbröd och tunnbrödsbakning dock någonting relativt nytt.
Visserligen har hon kanske mer bakerfarenhet än sina manliga kollegor tillsammans, eftersom hon bakade tårtor och bakelser i parti och minut då hon och en väninna drev ett kafé här i samhället under några år.

Men, säger hon medan hon står böjd över en kavel intill Thörner:
– Det här är faktiskt helt nytt för mig, trots att jag har bott här uppe så länge. Ja, jag har aldrig bakat tunnbröd förr, men det är ju jätteroligt.

Taggad?
– Ja, verkligen. Och det här måste vi göra om, tycker jag. Jag borde också ta med mig barnen hit någon gång, försöka få ner skärmtiden lite grand.

Hon skrattar till, tar en kort paus från kaveln och ser sig omkring i rummet.
– Jamen titta, det här är ju helt suveränt! Det är sånt här man märker när man flyttar upp hit, så många bra och mysiga saker som det finns att göra. Saker som bara inte är till för några få, utan för alla. Sånt som folk söderut, där jag kommer ifrån, inte alls tar för givet.