Vi förtjänar bättre än så här
egeringen avskaffade dansförbudet. I övrigt har vi bara fått oro. För jobben, elpriserna, skolorna, dödligt gängvåld och terrordåd, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.
Krönika Marknaden står handfallen inför den kris som coronaviruset skapat. De marknadsekonomiska instrumenten fungerar inte när det är andra värden än rent ekonomiska som ska in i ekvationen.
Vem kunde tro att ett virus skulle ställa allt på ända. Bortsett från alla svåra konsekvenser för folkhälsa, ekonomi och sysselsättning är det också svårt att skriva en krönika som publiceras några veckor bort.
Eftersom ingen vet något om framtiden går det helt enkelt inte att planera för den. Detta är ett konstaterande som förvisso är allmängiltigt och gäller alldeles oberoende av om vi har ett virus som sprids. I nuläget är dock den krympande planeringshorisonten påtaglig.
Jag tror att detta är en nyttig erfarenhet, framför allt för de generationer svenskar (jag inkluderad) som framlevt alla sina dagar med en fulltecknad kalender som kompassriktning i livet.
Det är också tydligt att ”marknaden” står handfallen inför den kris som corona-viruset skapat. Vad beror det då på? Det går helt enkelt inte att krishantera med marknadsekonomiska instrument när det är andra värden än rent ekonomiska som ska in i ekvationen. Hur prissätter man folkhälsa?
Nu förlitar sig alla på att staten ska hantera situationen och jag tycker i skrivande stund att både regering och myndigheter har hanterat denna kris på ett förståndigt sätt. Det är svårt att överblicka konsekvenserna av de åtgärder som satts in för att skydda näringsliv och löntagare. Klart är dock att utan ett aktivt krishanterande hade de initiala skadeverkningarna blivit mycket större.
Frågan är ändå om det inte är i dessa lägen vi människor är som bäst. När vi inte kan greppa händelseutvecklingen med alla våra traditionella styrmedel återstår bara vår gemensamma strävan att klara dagen. För oss i Sverige är det en ovanlig situation, men jag vill påstå att en stor del av världens befolkning inte känner till något annat förhållningssätt till livet.
Om man får önska något om post-corona är det väl just att vi tar med oss lärdomen av denna prövning. Vår syn på samhället har styrts av föreställningen att vi är herrar över vårt eget öde. Att vi på något sätt står över naturens nycker.
När den föreställningen visar sig vara felaktig måste vi rusta oss för att klara kriser även i framtiden. Min enkla slutsats är att det kan vi bara göra tillsammans i ett gemensamt samhällsbygge.
På ett personligt plan hoppas jag att ta med en annan lärdom. Om planeringshorisonten krymper så blottläggs något helt annat. Nämligen det som pågår innan framtiden är här. Något som följt mig länge men lämnats utan reflektion. Jag har haft en gnagande känsla av att det är något viktigt. Kan det vara nuet, eller till och med livet?
