Inte nere för räkning

Älskad och hatad Sveriges mest kända skjutjärnsjournalist Janne Josefsson har provocerat och avslöjat i över 30 år. Nu berättar han om hoten, rädslan för att bli kär och hur han sagt nej till 750 000 kronor.

Jan Josefsson

Född: 1952 i Göteborg.
Bor: På hemlig adress i Göteborg. Sommarhus.
Familj: Ensam­stående. Tre barn.
Yrke: Pensionerad från jobbet som journalist på Sveriges Television. Fortsätter jobba som konsult med olika program.

Killen har en mörk huva uppdragen över ansiktet när han passerar Janne Josefsson på några meters avstånd. Plötsligt stannar han till, närmar sig och säger på förortssvenska ”inte roligt att se ditt ansikte här”. Kompisen som står bredvid ropar ”Hallå, hallå Uppdrag granskning!”.

Vi befinner oss vid ett mindre torg i Bergsjön utanför Göteborg, som ofta pekats ut som en av Sveriges mest kriminella förorter. Alla vi ser har någon form av invandrarbakgrund, utom några killar som kommit hit för att se över spårvagnsrälsen. De försvinner snabbt när situationen börjar bli hotfull.

Männen som kretsar kring Janne fortsätter att förbanna honom, samtidigt som båda fipplar med telefonerna. Situationen är spänd och riskerar att eskalera.

– Inte bra. Gänget här är inte att leka med, säger Janne.

Han vet. Förra året gjorde han ett reportage om just Bergsjön och avslöjade hur narkotika såldes i en skogsdunge ett stenkast från spårvagnshållplatsen. Han pratade med flera maskerade killar.

Man måste se upp. Rötägg finns i alla samhällsklasser.”

Strax efter att programmet sänts, sprang han på en kille på stan som var irriterad över bilden av Bergsjön som förmedlats. Han måttade ett slag mot Janne.

– Kompisen höll i honom. Lyckligtvis. Annars brukar jag ofta kunna snacka mig ur situationer.

Samma dag i förorten Biskopsgården går Janne in på Vårväderstorget. Han bär solglasögon som han ogärna tar av sig. En man lutar sig över räcket vid en uteservering och säger:

– Jag vet vad du har offrat. På riktigt förstår jag vad du offrat för att göra det du gör.

Fler besökare på torget närmar sig när de ser den kända tv-reportern. Flera instämmer i berömmet. Någon lutar sig fram och klappar honom på axeln.

När hyllningarna avtagit böjer Janne huvudet framåt, tar tag i ena bågen på solglasögonen och torkar tårar i ögonvrån med baksidan av handen.

– Jag blir så rörd. Över uppskattningen.

Komplimangerna fortsätter när vi närmar oss Vår krog och bar. Janne börjar prata med några herrar som dricker kaffe. Det var här, i mars 2015, som tre maskerade killar sprang in på restaurangen och öppnade eld med automatvapen. Många hade samlats för att se en fotbollsmatch. Två dödades och åtta skadades i kulregnet. Attacken fick stor uppmärksamhet, och statsminister Stefan Löfven besökte platsen.

Biskopsgården är inte bara en utsatt förort för Janne. Det var hit han flyttade med familjen på 1950-talet. Området karaktäriserades av svensk arbetarklass, där männen i familjerna jobbade på Volvo, i hamnen eller på varven.

Milan Ristic, som sitter utanför restaurangen, visar sig vara jämngammal med Janne och har bott i området ända sedan han kom till Sverige för 44 år sedan. Flygplanet tog mark på Landvetter en lördag, och på måndagen gick han in på Volvos fabrik i Torslanda och blev kvar till pensionen. Han har sett förändringen i området. Nu för tiden går han inte ut om kvällarna.

– Det är för mycket kriminella här. Jag gillar inte bråk, säger han.

Journalistiken har en oerhörd kraft. Särskilt i tv. Man måste vara medveten om det.

Annat var det 1958 när Janne var en liten parvel på sex år och fotbolls-VM spelades i Sverige. Föräldrarna hade köpt en tv på avbetalning. Många i området köpte tv-apparater för att kunna följa det svenska fotbollslandslaget.

– En del hade bara råd med antennen. Då såg det ändå ut som att de hade tv, säger Janne där han står på gatan utanför barndomens trerumslägenhet.

När han satt där på golvet och väntade på att tv:n skulle slås på hade han ingen aning om att han själv skulle komma att bli en av landets största tv-personligheter.

Jannes föräldrar tillhörde den generation svenskar som fick ta del av socialdemokratins och folkhemmets guldålder. Löften och reformer infriades och människor fick det bättre. Han beskriver det som ett ”gyllene handslag” mellan Socialdemokraterna, fackföreningsrörelsen, storkapitalet och industrin som gemensamt utvecklade Sverige.

– Klassamhället fanns där även då. Men det går inte att jämföra med hur det ser ut i förorterna i dag.

Pappan jobbade på Volvo och promenerade genom skogen till den nybyggda Torslandafabriken. Mamman var städerska men utbildade sig senare till en av landets första kvinnliga brevbärare. Hon var stolt över att bära uniformen.

Barndomen präglades av mamman som var engagerad i Socialdemokraternas kvinnoförbund, som lyssnade på radioteatern och kunde plöja flera böcker på en helg. Han minns henne som en begåvad kvinna, som aldrig riktigt fick chans eller utrymme att använda sina talanger i arbetslivet. När han kom in på journalisthögskolan i början av 1970-talet grät hon av lycka och stolthet.

Medan modern hade en framträdande roll i familjen var pappa Ragnar mer i bakgrunden. Jannes stora manliga förebild under uppväxten blev farbrodern, som var maskinist på ett fartyg. Via Göteborgs-Posten kunde den unga pojken följa i vilka hamnar fartyget lade till.

Vad hade du blivit om du inte blivit journalist?

– Jag drömde om att gå på sjön. Men antagligen dammsugarförsäljare. Jag gick på handelsskola och en ungrare lärde mig att sälja med ja-metoden, vilket innebär att inte ge kunden något utrymme för att säga nej. Du säger ”vill du ha en blå eller röd dammsugare” eller ”vill du betala kontant eller på avbetalning”. Jag har haft nytta av det som journalist.

Vänstervågen som sköljde genom Sverige under 1970-talet var inget som gick honom förbi. Han skrev för syndikalisternas tidning Arbetaren.

– Det vill jag inte kännas vid i dag.

Han menar att på den tiden var det många journalisters drivkraft att förändra världen i någon slags kommunistisk-marxistisk-leninistisk riktning.

SVT brukar ibland anklagas för att vara vänstervridet, stämmer det?

– Nej. Men det är enormt viktigt med olika perspektiv. Som när Joakim Lamotte jobbade med Uppdrag granskning – även om jag kritiserat honom för det han gör nu som är mer aktivism än journalistik – så hade han en annan bakgrund och ifrågasatte på nya sätt. Det blir farligt när en redaktion tycker och tänker lika och drar åt samma håll.

– Många tror att jag är kommunist. Men jag gjorde ett program om Vänsterpartiets mörka historia 2004, och redan på 80-talet gjorde jag grejer i radio om vänsterns hyllningar till diktaturer i öst.

Har klasshat varit en drivkraft för en arbetargrabb som du?

– Ja, det var så förr. Inget jag är stolt över. Jag hade jävligt svårt för medelklassen som klädde ut sig till arbetare i gamla jävla blåställ och träskor.

Han kan inte riktigt sätta fingret på vad, men någonting i hans bakgrund och uppväxt gav honom en drivkraft och förmåga att bita sig kvar, att inte släppa en story. Om det är revanschlust, klasshat eller något annat får vara osagt.

– Patos är bra. Men man måste se upp. Rötägg finns i alla samhällsklasser.

Innan ett reportage sänds i Uppdrag granskning har varenda stavelse faktakontrollerats och den som anklagas för ett missförhållande ska alltid få möjlighet att ge sina bästa argument.

Reportrar och researchers letar upp flera oberoende källor och dokument, en process som kan ta veckor eller månader. Under arbetets gång utses också en ”djävulens advokat” på redaktionen, vars uppgift är att ifrågasätta storyn. Inget får bli fel.

– Journalistiken har en oerhörd kraft. Särskilt i tv. Man måste vara medveten om det.

Janne började sin karriär på Sveriges Radio, först i Stockholm och sedan i Borås och Göteborg. 1987 gjorde han en film där den röda tråden var 5:ans spårvagn mellan fattiga Biskopsgården och rika Örgryte. Ungdomar från båda områdena fick berätta om framtiden. Medan Örgrytebarnen pratade med självförtroende om sina drömmar, hade förortsbarnen en mer begränsad tro på framtiden.

Via det undersökande programmet Striptease, som senare blev Uppdrag granskning, gjorde han sig ett namn inom journalistiken, ofta kritiserad för att hårdvinkla men också omtyckt för sitt ettriga och rättframma sätt.

Om han måste välja är han mest nöjd med granskningen av den utslagne Osmo Vallo som ledde till att det slogs fast att han dog efter ett polisingripande. Men också valstugereportaget i början av 2000-talet, som visade politikers invandringsfientlighet när de inte visste om att de filmades. Ett program som också kritiserades för användandet av dold kamera.

Janne är inte rädd för att säga vad han tycker om migrations- och integrationsfrågan.

– Jag är för ett mångkulturellt samhälle. Men det finns skolor med hundratals elever där bara en handfull har svenska som modersmål. Det går inte att blunda för och negligera.

Som många med honom kopplar han samman invandringsfrågan med Sverigedemokraternas framgångar, särskilt bland män i LO-yrken. Och han tycker att fackföreningarnas samverkan med Socialdemokraterna är förlegad.

– Det tillhör en förfluten tid när en majoritet av medlemmarna numera inte är socialdemokrater.

Han förklarar det med att klassklyftorna har vuxit sedan 1980-talets mitt, att socialdemokratin och facken inte har levererat.

– I 30 år har man skanderat ”bort med klassamhället”. Nu är det nästan bara partifunktionärer och ombudsmän kvar i förstamajtågen.

Varför är SD så stora?
– Svensk arbetarklass känner sig svikna, man har inte tagit sig an deras problem.

Engagemanget att berätta om hur det ser ut i de utsatta förorterna, och drivkraften att avslöja politikers hyckleri, har han kvar. Att gräva i maktmissbruk och korruption fortsätter han med som konsult sedan hans fasta tjänst vid SVT avlutades när han fyllde 67 år.

Du har tre skilsmässor bakom dig. Beror det på jobbet?

– Nej, inte bara, men visst har det varit mycket jobb i perioder. Första kvinnan var jag ihop med i över 20 år.

Nu lever han ensam efter senaste skilsmässan för några år sedan.

– Egentligen vill jag inte prata om det här, men den sista kärleken var jävligt passionerad. Jag vet inte om jag vågar bli så kär igen.

Efter den formella pensioneringen får han ständigt förfrågningar om att delta i olika nöjesproduktioner. Tv4:s Let’s dance har försökt locka honom med 750 000 kronor i gage.

Ekonomiskt har det inte gått någon nöd på honom. När han slutade på SVT var månadslönen över 90 000 kronor och han har fått kritik för att han tjänade mycket mer än sin programledarkollega på Uppdrag granskning, Karin Mattisson.

När vi kommer in på lönen är det första gången Janne börjar slingra sig lite, det märks att han inte är helt bekväm.

Du har själv frågat näringslivstoppar och industriledare om de är värda sin lön. Är du värd din lön?

– Här ska man egentligen säga inga kommentarer. Det är marigt att prata om sin egen lön, säger han.

Han berättar att både kommersiell tv och kvällstidningar erbjudit honom jobb genom åren vilket stärkt hans marknadsvärde.

Du har tjänat tre gånger mer än en industriarbetare, är det rimligt?

– Det är två helt olika branscher, men tro fan att jag inte är värd tre gånger mer än en industriarbetare. Men vem tackar nej till högre lön?

Hans reportage har ofta förargat och provocerat vilket gjort jobbet riskfyllt. Flera gånger har han undvikit ämnen av omsorg för sin familj. Ett av de värsta hoten kom på tidigt 90-tal under arbetet med ett reportage om Hells Angels. Till slut blev det så illa att han och fotografen tvingades lämna ifrån sig bandinspelningar till gänget. Band som visade hoten. Janne menar att lönen i någon mån kan ses som en form av risktillägg.

Och att han utsätts för hot är uppenbart efter besöket i Bergsjön där killen med huva över huvudet kom fram till Janne.

– Honom hade jag inte velat möta ensam en kväll.

Men Janne Josefssons kända ansikte har också fört med sig dråpligheter av annat slag. När han skulle rekonditionera bilen åkte han till en firma som hade skyltar med reklam för sin verksamhet, steg ur bilen och gick fram till en man som verkade vara ansvarig. Samtidigt såg han hur flera anställda snabbt lämnade garaget. Den ansvarige flackade med blicken och förnekade att företaget rekonditionerade bilar. ”Men det står ju på skylten”, menade Janne. Mannen hämtade en stege och började skruva ner skylten. Janne försäkrade att han inte skulle granska något, att han bara ville ha sin bil rengjord.

– När jag åkte förbi några veckor senare hade skylten kommit upp igen. Min bil är fortfarande inte rekonditionerad. Jag får hitta ett annat ställe.

Marcus Derland