Arbetarna hamnar i frontlinjen

Krönika. Under pandemin har många fackföreningar blivit tvungna att gå från traditionellt fackligt arbete till att bistå sina medlemmar med grundläggande humanitär hjälp.

Höstterminen är nu i full gång och vi kan konstatera att covid-pandemin och dess konsekvenser tyvärr blir vår följeslagare under överskådlig tid. Alla blir påverkade. I en situation där såväl hälsa som försörjning står på spel riktar vi oftast fokus på vår närmaste omgivning och de som står oss närmast. Det är både mänskligt och naturligt.

Vi är många som försöker förstå och följa utvecklingen i Sverige, inte minst genom Folkhälsomyndighetens försorg. Färre är rapporterna om följdverkningarna för arbetare runt om i världen. Jag har genom mitt arbete i den globala fackliga federationen Byggnads- och Träarbetarinternationalen följt utvecklingen.

Det är svårt att föreställa sig känslan av att bli av med jobbet i en världsomfattande pandemi och samtidigt bli av med sin sjukvårdsförsäkring.

Det är inte lätt att sammanfatta dessa intryck eftersom det varierar kraftigt, både vad gäller smittspridning och hur arbetsmarknaderna påverkats. Det finns dock berättelser som förtjänar spridning och som kan sätta saker och ting i perspektiv i förhållande till vår vardag.

Ta till exempel situationen för migrantarbetarna i Indien när pandemin slog till. 12 miljoner arbetare fann sig plötsligt helt utan sysselsättning och socialt skyddsnät. 100 000-tals sökte sig i desperation åter till sin hembygd för att åtminstone få återförenas med sina familjer. Det är svårt att föreställa sig att stå inför en sådan utmaning, särskilt med tanke på att det enda sättet att förflytta sig är att börja vandra. Många migrantarbetare har också hamnat i ett moment 22 där värdlandet inte vill ha dem och där hemlandet inte vill ta emot dem på grund av risken för smittspridning.

Eller ta situationen i USA där mer än 30 miljoner löntagare förlorat jobbet i spåren av pandemin. Som om det inte vore nog är det ofta så att sjukvårdsförsäkringen är kopplad till anställningen. Det är återigen svårt att föreställa sig känslan, att bli av med jobbet i en världsomfattande pandemi och samtidigt bli av med sin sjukvårdsförsäkring. Addera därtill en president som hanterat covid-bekämpningen genom förnekelse, skuldbeläggning och självförhärligande.

Många fackföreningar har varit tvungna att omgruppera från traditionellt fackligt arbete till att bistå sina medlemmar med grundläggande humanitär hjälp. Det är i stunder som den här som solidariteten prövas och jag är djupt imponerad över insatserna som gjorts.

Jag brukar tänka på fackföreningsrörelsens tidiga engagemang i fredsrörelsen. Det växte ur en insikt om att det är arbetare som ställs mot arbetare i skyttegravarna. På samma sätt är det i en pandemi. Arbetarna hamnar i frontlinjen, långt från makthavare och beslutsfattare som kan skydda sig bakom datorskärmar och hemarbete.

Motkraften är lika tidlös som självklar: Vi måste organisera oss.