Storsatsningen på unga går i mål
Ung 2022. Pappers satsade nästan 40 miljoner för att få fler unga att bli aktiva. Mer än något annat fack någonsin gjort. Vad blev resultatet?
En påläst vinnare
30 september, 2020
Skrivet av Göran Widerberg
Ett riktigt hästjobb Pappers måste blicka in i framtiden otraditionellt och nyfiket. Det menar Sune Ekbåge, mångårig före detta ordförande och den som drev på för att Pappers skulle få en egen förbundstidning i Dagens Arbete.
Enligt Sune Ekbåge måste Pappers ligga i framkant och ha förståelse för att råvaran skogen kan användas till mer än massa och papper.
– Och Pappers ska vara förbundet som organiserar de nya jobben.
Han tror även på ett än starkare förbund och att Pappers borde samarbeta mer med kollegorna i GS.
– Den konstellationen passar bättre än att vara en del av IF Metall, säger han.
Pappers ska också utveckla samarbetet med tjänstemännen med det gemensamma ”Allmänna villkorsavtalet” som grund. Det senare är han mäkta stolt över. Ett gemensamt och likalydande avtal som reglerar anställningsvillkoren för tjänstemän och pappersarbetare.
Avtalet är än i dag fullständigt unikt på svensk arbetsmarknad.
– Jag trodde att vi skulle få efterföljare för detta banbrytande avtal, men så blev det inte.
Avtalet kom till i 1990-talets mitt, då Sune Ekbåge och avtalssekreteraren Lennart Olovsson utgjorde ett vinnande radarpar.
Pappers hade både flyt och inflytande.
– Men vi hade också en motpart som lyssnade och var öppen för nya grepp och förändringar.
Pappers motpart på den tiden, Skogsindustrierna, hade en bas i Jan-Peter Duker.
Paret Ekbåge och Olovssons framgångar kröntes med ATK-avtalet.
Inför avtalsrörelsen 1998, hade Pappers förbundsmöte ställt sig bakom kravet på 24-timmars arbetstidsförkortning.
Men man möttes av kalla handen från arbetsgivarna.
– Vi var på väg ut i en jättekonflikt när medlarna lanserade en i mina och Lennarts ögon genial idé – ett arbetstidskonto.
Pappers var återigen först med ett nyskapande avtal – men som denna gång fick efterföljare på andra avtalsområden.
Värmlänningen Sune Ekbåge kan blicka tillbaka på en lång facklig karriär. Den före detta sodabrännaren på Gruvöns bruk, blev 1978 suppleant i Pappers förbundsstyrelse. Då satt han redan som löntagarrepresentant i Billeruds styrelse.
Samma år, 1978, blev han ordinarie ledamot och efter drygt tolv år i styrelsen axlade han den 1 maj 1991 posten som förbundets ordförande.
Även om han själv inte riktigt tyckte han var mogen uppgiften.
Sune Ekbåge var då 42 år gammal.
Den nya ledningen för Pappers, som förutom han själv bestod av Claes Hellgren och Mats Svensson, bildade en trio som drog åt samma håll.
– Vi var överens om att medlemmarna och förbundet centralt stod för långt ifrån varandra och att ”servicenivån” var låg.
– Vi åkte runt på avdelningarna och tog reda på vad de hade för problem och hur de såg på framtiden.
Sune Ekbåge tillträdde i en period där den så kallade ”Rehnberg-kommissonen” funderade på hur löneökningarna skulle begränsas. Och där lagstiftarna diskuterade påtvingad medling och inskränkningar i konflikträtten.
Detta hängde som en skugga över industriförbunden innan dessa på egen hand landade i industriavtalet 1996.
Med facit i hand har avtalet fungerat precis som tänkt. De inflationsdrivande lönenivåerna från det tidiga 1990-talet, blev ett minne blott.
Industrin har sedan dess varit den del av arbetsmarknaden som angett tonen i löneförhandlingarna.
När avtalet skrevs om för ett antal år sedan, valde dock Pappers att hoppa av det avtal som man genom Sune Ekbåge var med om att skapa.
Det smärtar.
– Jag ser det som ett misslyckande. Normalt sett är man starkare tillsammans.
Sune Ekbåge konstaterar att relationen till arbetsgivarna försämrades drastiskt när Duker klev av och ersattes med en ordförande som, enligt Ekbåge, varken kunde branschen eller konsten att förhandla.
–Jag hade Marie S Arwidsson som motpart de sista åren av mitt ordförandeskap och det var helt förödande.
Jag led med Henka. Han fick en närmast omöjlig uppgift.
– Alla goda relationer mellan parterna sopades bort.
Sune Ekbåge klev av som ordförande på kongressen 2006 och efterträddes av Jan-Henrik Sandberg från Billerud Korsnäs Gävle.
– Jag led med ”Henka”. Han fick en närmast omöjlig uppgift som förbundsordförande med den motparten.
Vilken var hans egen drivkraft under de femton åren som ordförande för Pappers?
– Det var ett roligt jobb. Men jag gillade förhandlingarna bäst. Dramatiken och det som närmast kan beskrivas som hjärnornas kamp.
– Har du argumenten och är väl påläst, det är då du vinner förhandlingar. Och så måste du ha en gnutta inlevelse i hur motparten tänker.
Det han är minst nöjd med under sin tid som ordförande ligger mer på det personliga planet.
– Det är två konflikter på förbundskontoret, som jag inte närmare vill gå in på, men som kunde hanterats bättre från min sida.
Den nu 71-årige Sune Ekbåge har inte helt släppt kontakten med skogsnäringen.
I regeringsuppdraget som ordförande för strukturfonden ”Norra Mellansverige”, är han en av flera som beslutar om EU-pengar till olika projekt – varav en del till skogssidan.
Under Sune Ekbåges tid togs också steget att samarbeta med Metall och Industrifacket runt en ny fackförbundstidning – Dagens Arbete.
Det stora fritidsintresset, då som nu, handlar om hästar och trav. Han är andelsägare i en travhäst och två till fyra gånger i veckan mockar han självmant och gratis i ett stall hemmavid.
– Det brukar bli ett par, tre timmar per gång. Ett utmärkt sätt att hålla kroppen i trim!
Till sist det som många undrat över; Fick han någonsin frågan om att bli ordförande i LO?
Sune Ekbåge förnekar att så var fallet, men säger samtidigt:
– Jag såg alltid Pappers som mer hanterbart.
