Unga får gå först

Varsel Josefine Hellström gör snart sin sista arbetsdag på möbelföretaget Kinnarps. Efter en vår med restriktioner och minskad efterfrågan ökade varslen kraftigt inom industrin.

Maskinoperatören Josefine Hellström hade precis kommit till jobbet när hon kallades till ett möte. Det var tidig sommar, semestern var bara ett par veckor bort.

Många förstod att något var på gång. Under våren hade Kinnarps permitterat personal för att möta den minskade efterfrågan. Efter att coronaviruset lamslagit världen och anställda på företag runt om i Sverige och Europa skickats hem, blev det svårare för Kinnarps att sälja möbler i samma utsträckning som tidigare.

På mötet fick Josefine Hellström höra att företaget varslat över hundra personer i hela koncernen, både tjänstemän och arbetare. Här på orten Kinnarp – där hon själv arbetar och där den mesta av tillverkningen sker – varslades 49 anställda i produktionen.

Det var en chock. Jag hade hoppats på att de inte skulle säga upp så många.

– Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av framtiden, säger hon.

I mitten av augusti sitter Josefine Hellström i ett konferensrum bredvid lunchrestaurangen.

– Jag vet inte om jag får något jobb över huvud taget längre fram, i och med att läget är som det är.

Hennes arbetsplats vid maskinlinan ligger en bit bort, innanför grindarna på andra sidan parkeringen. Jag och fotografen ville egentligen träffa henne där, men företaget sade nej.

De tillåter inte att vi besöker produktionsanläggningen. Vi får inte heller gå innanför grindarna, eller fotografera genom ett fönster.

– Allt är strängt förbjudet, säger företagets presskontakt som sitter och väntar utanför konferensrummet.

Först får vi inget svar på varför, men i ett senare mejl hänvisar hon till extra säkerhetsåtgärder med anledning av coronaviruset.

Josefine Hellström samlar tankarna. Den sista september är hennes sista arbetsdag. Någon vecka efter att företaget hade lagt varslet, fick hon veta att hon var en av dem som sägs upp.

– Det var en chock. Jag hade hoppats på att de inte skulle säga upp så många. ”Vad ska jag göra nu?” Jag tänkte flera steg framåt, säger hon.

Hon är 29 år. Hennes tredje år på företaget blir hennes sista. Här, liksom på många andra arbetsplatser, drabbar neddragningarna framför allt unga. De har inte hunnit arbeta mer än ett par år, och i en del fall börjat som bemanningsanställda. När las-listan fastställs står deras namn ofta långt ner.

– Det var mycket prat på jobbet efteråt. Stämningen var dämpad. Vi som får gå var ledsna, och de som får vara kvar kände att det skulle bli tomt efter oss.

Sedan den 1 mars har nästan 95 000 svenskar varslats om uppsägning, det visar siffror från Arbetsförmedlingen i augusti. Hotell, restaurang och resenäringen tog den första smällen. Restriktioner världen över satte globala värdekedjor ur spel och efterfrågan på industrins produkter sjönk i många fall drastiskt.

– Vi såg en tydlig nedgång i order från april och framåt, säger Kinnarps vd Robert Petersson.

Snart kändes virusets konsekvenser på hela arbetsmarknaden, och i maj och juni var det tillverkningsindustrin som varslade allra flest. I mitten av augusti var
arbetslösheten i Sverige 9,2 procent.

– Vi trodde att man skulle klara krisen genom att nyttja permitteringar, eller vi hoppades på det. Men när företaget såg att det inte blev någon snabb förbättring lade de varslet, säger Carina Linnarsson, vice ordförande i lokala GS-fackklubben.

Också Robert Petersson hade hoppats att det skulle räcka att permittera personalen. Men när nedgången i order inte vände och han förstod att krisen skulle bli långvarig, blev de tvungna att lägga varslet den 1 juni.

– En uppsägningsprocess är en svår situation och det är viktigt att göra det med respekt för alla inblandade, säger han.

Förhandlingarna mellan arbetsgivaren och den lokala fackklubben gick undan. Efter en inledande förhandling gick klubben igenom och säkerställde las-listan – omkring 400 personer arbetade i produktionen. Arbetsgivaren hade varslat 49 arbetare i Kinnarp, och så många sades också upp någon vecka senare.

– Varslet kom tätt inpå semestern. Därför ville vi få färdigt förhandlingarna snabbt, så att alla fick besked innan ledigheten, säger fackklubbens ordförande Henrik Brolin.

Josefine Hellström reser sig från stolen på andra sidan bordet. Under de kommande timmarna sätter sig andra här i konferensrummet och berättar vad de har tänkt och känt efter att de fått beskedet att de inte får jobba kvar.

Några tar det med jämnmod – de tänker att det löser sig – andra kan fortfarande känna oro och osäkerhet inför framtiden.

Visst, att bli uppsagd är en sak, men just nu? Mitt under en kris som slår vilt omkring sig och som ingen ännu kan se slutet på.

Några av dem har redan börjat söka andra arbeten, gärna inom industrin – alla har trivts med jobbet här på Kinnarps – men också inom andra branscher. I kristider måste de leta brett, detta är fel tid att vara kräsen.

– Man är inte ensam om att söka jobb precis, säger Hanna Brinley.

Andra har avvaktat med jobbsökandet, njutit av den semester som de trots allt har haft och tänkt att det kanske vänder igen? I så fall har de ju rätt till återanställning.

Matilda Jönsson är den sista som besöker konferensrummet. Hon är 25 år och har arbetat drygt två år som montör på bordsmonteringen.

– Det var väl väntat? säger hon om uppsägningarna.

Och så förklarar hon:

– Jag visste redan att jag var i riskzonen, det hängde bara på hur många som skulle få lämna. ”Tråkigt”, tänkte jag när jag fick beskedet. Men jag är inte den enda drabbade, det händer i hela Sverige och i hela världen.

Rasmus Lygner