En manifestation i Stockholm i januari 2018 av Women's March Stockholm och Metoo Sweden. Tre år efter metoo-hösten debatteras mediernas behandling av namn och vittnesmål. Men hur ser det ut på alla tusentals arbetsplatser som tog tag i frågan utanför rampljuset – blev det några varaktiga förändringar? Foto: TT Nyhetsbyrån.

Var detta allt som blev efter metoo?

Publicerad 2020-09-21, 11:59

~~Böcker~~ DA:s Janna Ayres läser Året med 13 månader om mediernas självransakan efter metoo, och undrar vad som hände på alla andra arbetsgolv i Sverige.

I boken Året med 13 månader dyker Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg ner i sina dagböcker från månaderna då metoo svepte över världen under 2017 och 2018.

Det är ingen vacker bild hon målar upp. Tidningar som jagar klick, skribenter som filar på sina varumärken och hon själv som åldras och dumpas av sin partner samtidigt som hennes arbetsplats skakas av egna metoo-skandaler. Aftonbladets granskning av Kulturhusets chef Benny Fredriksson fick ett fruktansvärt efterspel när han senare tog sitt liv.

Hon skildrar ett samtalsklimat som varken har tid eller råd med nyanser och ifrågasättanden. Vad som belönas är enkla motsättningar och tydliga skurkar. Men då blir inte heller verklig förändring möjlig.

Blev då inget kvar? Vid sidan av mediernas fajt om att tycka mest och att tycka bäst. Vad hände med alla upprop, fackens #inteförhandlingsbart, byggarnas #sistaspikenikistan eller pensionärernas #intebättreförr?

Åsa Linderborg arbetade under de här åren på en stor svensk kvällstidning. Där mötte hon sällan städare, busschaufförer och skogsarbetare. Hon är mån om att själv peka ut sitt och kollegornas medelklassliv som en brist och en anledning till att klassperspektivet ofta saknades i nyhetsrapporteringen.

Svaret på om det blev några bestående förändringar efter metoo har kanske snarare skyddsombuden. De som engagerade sig i skuggan av mediebruset på någon av landets alla arbetsplatser.