Jag blir ledsen när mystiken är borta

Krönika När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

På datorn klickar jag hem en fräsig hatt. När jag tar på mig den kommer jag att förvandlas från 43-årig lattepappa till mystisk rockstar. Det var länge sedan jag passerade 27 år – den ålder då man som artist ska ha uträttat en tillräckligt minnesstark gärning för att kunna dö som en legend – men trots min medelålder känns det fortfarande angeläget hur jag som musiker väljer att profilera mig.

För några år sedan var jag hemma hos Hellacopters chefsideolog Nicke Andersson. Vi drack kaffe och diskuterade vår gemensamma fäbless för Blue Öyster Cults tidiga år, perioden när de omgav sig av en kittlande mysticism. Nicke hade förbannat sig över att ha missat gruppens senaste konsert på Sweden Rock Festival, en spelning jag såg i ett strilande regn. Men han slutade gräma sig efter att en polare beklagat sig över att gitarristen Buck Dharma uppträtt i loafers och hawaiiskjorta. För mitt inre spelade hjärnans hippocampus upp en sekvens från giget. Jag nickade förstående och flinade åt gitarristens gubbiga utstyrsel, långt ifrån bandets 70-talslook med vit satäng och svart läder.

När jag nu knattrar fram en videoupptagning från framträdandet på Youtube ser jag att Buck varken klätt sig i skrikig skjorta eller töntiga skor. Men det känns som att han hade kunnat göra det.

En tydlig profil, såväl i musik som i utseende, är ett rockbands livsblod. Deras raison d’être (existensberättigande). Tyvärr är det ofrånkomligt att en mörk och hotfull framtoning inte kan bevaras i mer än ett par år. Se på Alice Cooper. Se på Kiss. I modern tid har svenska Ghost upprepat historien. Efter bara ett par album trädde Tobias Forge fram bakom den satanistiska hemlige påven och
visade sig vara en helt vanlig kille.

Nu när Blue Öyster Cult är albumaktuella för första gången på nästan 20 år, får jag tillfälle att ringa upp trivselfarbrorn Buck Dharma. Det låter som att han prasslar med en påse bridgeblandning under intervjun. Skrockande försäkrar han mig om att de aldrig tog sin gamla gåtfulla image på allvar. Jag blir ledsen. Jag vill att de ska vara mystiska. Samtidigt vet jag att det tåget gick redan vid millennieskiftet, när komikern Will Ferrell greppade en koskälla och med fast hand avlivade gruppens trotjänare (Don’t fear) the reaper i sketchprogrammet Saturday Night Live.

Efteråt hör jag av mig till Hellacopters-Nicke. Han tycker det är kul att jag skvallrat för Buck om att han norpat ett av hans gamla riff. Sedan nämner han den gitarr som Buck börjat använda i modern tid, den vars kropp liknar en schweizerost. Skojfriskt brukar Buck referera till denna ohyggliga skapelse av märket Steinberger som sin ”cheeseberger”. Det enda som är mystiskt med en ostgitarr är hur man frivilligt kan visa upp sig med en sådan.