Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

3 november, 2020

Skrivet av

Krönika När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

På datorn klickar jag hem en fräsig hatt. När jag tar på mig den kommer jag att förvandlas från 43-årig lattepappa till mystisk rockstar. Det var länge sedan jag passerade 27 år – den ålder då man som artist ska ha uträttat en tillräckligt minnesstark gärning för att kunna dö som en legend – men trots min medelålder känns det fortfarande angeläget hur jag som musiker väljer att profilera mig.

För några år sedan var jag hemma hos Hellacopters chefsideolog Nicke Andersson. Vi drack kaffe och diskuterade vår gemensamma fäbless för Blue Öyster Cults tidiga år, perioden när de omgav sig av en kittlande mysticism. Nicke hade förbannat sig över att ha missat gruppens senaste konsert på Sweden Rock Festival, en spelning jag såg i ett strilande regn. Men han slutade gräma sig efter att en polare beklagat sig över att gitarristen Buck Dharma uppträtt i loafers och hawaiiskjorta. För mitt inre spelade hjärnans hippocampus upp en sekvens från giget. Jag nickade förstående och flinade åt gitarristens gubbiga utstyrsel, långt ifrån bandets 70-talslook med vit satäng och svart läder.

När jag nu knattrar fram en videoupptagning från framträdandet på Youtube ser jag att Buck varken klätt sig i skrikig skjorta eller töntiga skor. Men det känns som att han hade kunnat göra det.

En tydlig profil, såväl i musik som i utseende, är ett rockbands livsblod. Deras raison d’être (existensberättigande). Tyvärr är det ofrånkomligt att en mörk och hotfull framtoning inte kan bevaras i mer än ett par år. Se på Alice Cooper. Se på Kiss. I modern tid har svenska Ghost upprepat historien. Efter bara ett par album trädde Tobias Forge fram bakom den satanistiska hemlige påven och
visade sig vara en helt vanlig kille.

Nu när Blue Öyster Cult är albumaktuella för första gången på nästan 20 år, får jag tillfälle att ringa upp trivselfarbrorn Buck Dharma. Det låter som att han prasslar med en påse bridgeblandning under intervjun. Skrockande försäkrar han mig om att de aldrig tog sin gamla gåtfulla image på allvar. Jag blir ledsen. Jag vill att de ska vara mystiska. Samtidigt vet jag att det tåget gick redan vid millennieskiftet, när komikern Will Ferrell greppade en koskälla och med fast hand avlivade gruppens trotjänare (Don’t fear) the reaper i sketchprogrammet Saturday Night Live.

Efteråt hör jag av mig till Hellacopters-Nicke. Han tycker det är kul att jag skvallrat för Buck om att han norpat ett av hans gamla riff. Sedan nämner han den gitarr som Buck börjat använda i modern tid, den vars kropp liknar en schweizerost. Skojfriskt brukar Buck referera till denna ohyggliga skapelse av märket Steinberger som sin ”cheeseberger”. Det enda som är mystiskt med en ostgitarr är hur man frivilligt kan visa upp sig med en sådan.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Även hårdrockare tappar sitt svall

Även hårdrockare tappar sitt svall

Carl Linnaeus: Tack vare Lars är det inte längre fult att åldras som hårdrockare.

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

Konserten var som ett väckelsemöte

Krönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

Musik räddar liv

Musik räddar liv

”Varje gång som jag sänker skivnålen på mitt knastriga vinylexemplar av Vol. 4 är det som att Black Sabbath bara finns till för mig”, skriver Carl Linnaeus.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

”Äntligen slipper jag verka dryg”

”Solglasögon fyller en viktig funktion för oss inåtvända individer.” Carl Linnaeus tackar våren för att han kan ta fram solglasögonen utan att verka dryg.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.